Gunilla Linn Persson: Så fick min drift till konst, musik och skrivande sin förklaring

Hej Gunilla! Du är pocketaktuell med romanen Hemåt över isen. För en bredare publik är du kanske mest känd som manusförfattare till Skärgårdsdoktorn och för romanen Livstecken som båda rönte stor uppmärksamhet och älskades av en bred publik – vill du berätta mer om dig själv och din bakgrund?

- Jag växte upp i det folkdjup som är så djupt att man nästan drunknar i det. Det var sosseologi för hela slanten. Alla röstade S och den som inte gjorde det var sinnessjuk. När jag var nitton år fick jag veta att min mamma vara adopterad. Min riktiga morfar var porträttfotografen Jan de Meyere. Holländare. Allting klarnade för mig. Min drift till konst, musik och skrivande fick sin förklaring. Jan de Meyere tog bland annat författarporträtten av Selma Lagerlöf.

Berätta mer om ditt skrivande – vad var det som fick dig att skriva den här romanen?

- En stark ingivelse startade arbetet med Hemåt över isen. Jag såg den som en film och skrev den först som ett filmmanus. Bilderna flöt fram, starka och gnistrande.

När man läser Hemåt över isen får man verkligen en känsla av att du hyser en stark kärlek till landskapet och miljöerna – vill du beskriva din relation till skärgården?

- Jag älskar naturen, detaljerna, grodornas klocksång, gräset vajar och jag levde i sju år på en ö utan landförbindelse. Norröra. Jag slog rot där och ön kallas”en trädgård i havet”. Av brokiga skäl fick jag lämna ölivet men jag bär med mig varje vresos och tuva.

Har du gjort någon särskild research inför den här romanen, jag tänker särskilt på de historiska delarna?

- Man läser alltid på, med den här romanen har jag haft nytta av amatörförfattare i Roslagen, som skrivit fina skrifter om livet förr. Jag har tackat för hjälpen! Jag hade också en skyddsling under åren på ön, fröken Edit Engström, som öppnade ett fönster bakåt i tiden. Hon var också vän med Astrid Lindgren. En musa.

Har du några särskilda rutiner när du sätter dig ner för att skriva?

- Jag har tidiga mornar med mitt sladdbarn Märta, som har Downs syndrom. Tio i sju kommer skoltaxi. Sedan går jag Sjurundan med våra tre hundar och sätter mig därefter att skriva. Lite bra musik, en kopp kaffe. Sedan tappar jag bort tiden! En nu vuxen dotter sa en gång: Det kan komma elefanter när du skriver, mamma. Det märker du inte.

Vill du nämna två böcker som gjort stort intryck på dig?

- Jag älskar romanen Meteorerna av fransmannen Michel Tournier.En fantastisk bok i nutid är Claus Beck-Nielsens Mina möten med de verkliga författarna. Ett skrattfest! Alla som någonsin retat sig på uppblåsthet slår sig på knäna!

Skriver du på något nu?

- Jag har precis börjat skriva på uppföljaren till Hemåt över isen. Den heter Jakten efter vind och vi får möta Ellinor och Herrman igen men också en historisk figur, Doktor Baddakus, skeppsläkare ombord på en klipper, som en gång var havets snabbaste segelfartyg. Det finns många skeppsläkare i min holländska släkt. Tanken lockar mig. Jag har också en beställning på en monolog om Siri Derkert. Ett TV-projekt på gång. Jag gläder mig också åt att Hemåt över isen ska ges ut i både Frankrike och Tyskland.