Lyckad utsättning av visenter i Rumänien

Människans kollektiva minne är många gånger mycket, mycket kort. Inte många känner idag till att fram tills 1920-talet, alltså tiden mellan första och andra världskriget, så strövade den europeiska bisonoxen (Bison b. bonasus), kanske mer känd under namnet visent, fritt i stora delar av Europa. Än längre tillbaka i tiden fanns arten ända upp till norra Östergötland och Närke. Trots att det var vår världsdels största däggdjur och närmast släkting till den omisskännliga amerikanske bisonoxen (Bison bison), så jagades och dödades de allra sista djuren.

Tidigare hade också Bergsvisenten (Bison b. caucasicus) som hade sin utbredning i Kaukasus utrotats helt och för den underarten fanns ingen räddning. I närmare 80 år var det vilda beståndet av visenter mer eller mindre utrotat och i Europas länder förpassades visenten till historieböckerna och sagorna, men som tur är ibland också till folks hjärtan.

Kanske har man nu lyssnat till hjärtat och tagit sitt förnuft till fånga, eftersom det under senare år finns flera goda exempel på att utplanteringar av visenter med goda resultat. Det bör nämnas att återutplanteringar testades så långt tillbaka som 1940-tal, men det har varit stora problem att få arten att återetablera sig både p.g.a. krig och fortsatt jakt. Inom den Europeiska djurparksföreningen EAZAs (European Association of Zoos and Aquaria) nätverk med anslutna djurparker finns det sedan många år ett etablerat avelsprogram och många fristående vilthägn runt om i Europa har också slutit upp för bevarandet av arten.

Djuren som finns idag misstänks härstamma från en spillra av ungefär 12 djur som fanns kvar i hägn då arten utrotades i det vilda och detta fåtal djur verkar vara grunden för de ca 3500 djur som finns totalt i världen idag, varav 60% lever i naturen. Flera svenska djurparker och avelsanläggningar har djur från avelsprogrammet, bl.a. Skansen, Lycksele djurpark och Borås Djurpark, samt ett antal svenska vilthägn däribland Avesta Visentpark. Aveln fungerar bra och idag spelar svenska visenter en viktig roll för artens återetablering runt om i Europa. Borås Djurpark har varit delaktiga i utplantering av arten tidigare då två tjurar, Bosse och Bolo skickades till en nationalpark i Polen år 2001, där de fortfarande lever och frodas idag.

Ett mycket bra exempel på en plats med god utplanteringsstrategi är Vanatoria Neamt Nationalpark som grundades 1999 och där ledningen redan från start formade idén om att återbörda den idag närmast mytiska visenten till sina naturliga betesmarker i den Rumänska delen av Karpaterna igen. Tack vare lyckade utsättningar tidigare var fanns lösningen i detta fall i grannlandet Polen, men många praktiskt problem fanns att lösa innan arbetet kunde gå igång på riktigt.

Att reintroducera djur till deras normal miljö är inte helt utan problem och det krävdes mycket arbete för Vanatoria Neamt Nationalpark. Det första steget var att ta kontakt med de Polska kollegorna som följaktligen lyckats väl med sina utplanteringar under många år och som visade sig villiga att hjälpa till. Tillsammans planerades projektet och man kunde bygga den första karantänsgården för att ta emot djur. Man lärde sig immobilisera (söva) de stora djuren för att lättare kunna hantera djuren vid eventuell veterinärvård eller inför transporter och man utarbetade vetenskapligt väl underbyggda handledningar och skötselplaner för sina djur.

I maj månad förbereddes ytterligare en i raden av utplanteringar. Denna gången skulle en kviga från Borås djurpark och ytterligare tre kvigor från Avesta Visentpark och Skansen få återse det vilda. Resan fick dock då med kort förvarning blåsas av på grund av missförstånd med de Rumänska myndigheterna. Under en tid stannade djuren i Avesta, men kunde nyligen fortsätta färden med destination den rumänska naturen. Resan gick bra och djuren gick lugnt ut i det så kallade acklimatiseringshägnet, där de nu får stanna en tid för observation och återanpassning till det vilda livet. Allt enligt ramarna som arbetats fram för en säker och trygg reintroduktion till naturen.

Många personer har lagt ett stort arbete för att koordinera transporten och tack vare det kan nu rumänerna stoltsera med att ha den bästa genetiska ”kompositionen” hittills i Europa. Utplantering av hotade djur är många gånger kostsamma projekt både i tid och pengar och denna utplantering kostade ungefär 100 000 kr, varav Svenska Djurparksföreningen (SDF) bidragit med 50 000 ur dess bevarandefond. Den större delen av kostnaden är för transporten. På Borås Djurpark är glädjen bland personal stor för att ännu en gång kunnat bidra till att ett genetiskt värdefullt djur hittat ut i naturen igen. Nu får vi alla hålla tummarna att de fyra kvigorna klarar utsättningen bra och att de hittar en bra visenttjur som kan fungera som pappa till många fina visentkalvar i framtiden.