Segregation – en del av systemet?

Per Bornstein has written another chronicle in Arkitekten. (Arkitekten is the name of the journal of Sveriges Arkitekter, Swedish Association of Architects.)

En liten insändare i morgontidningen uppmärksammar att väntkurerna tagits bort från spårvagnshållplatserna längst ut i miljonprogramsförorten Bergsjön, i Göteborg. De boende i stadsdelen känner sig diskriminerade, menar skribenten, som undrar om de är mindre värda och varför just de ska stå och vänta i regn och rusk.

Trots en relevant frågeställning försvinner insändaren snabbt i det allmänna mediebruset, utan debatt eller kommentarer.

Jag funderar ändå på hur otänkbart det vore att samma sak skulle hända i någon av stadens mer välbärgade stadsdelar. Att det lilla lusthuset i trä som betjänar linjerna ut mot pittoreska Saltholmen skulle tas bort. Eller att linje 5 genom lummiga Bö och Örgryte skulle berövas sina arkitektritade glasrum med belysning och realtidsuppdaterade informationstavlor.

Att människor behandlas olika beroende på hemvist eller ursprung är kanske inget nytt i sig, men det slår mig hur tydlig uppdelningen blivit även i det offentliga rummet. Nog för att jag störs av hantverkare som kommer till vårt kontor i Kvillestan och per automatik gör ett slarvigare jobb än de skulle gjort på en adress i centrum. Men när det offentliga delar in staden i A- och B-lag är det ett snäpp värre. En uppdelning som manifesteras dag för dag i stora som små beslut.

Kvillestan är ungefär lika centralt i Göteborg som Söder är i Stockholm, men en stadsdel som drogs med i varvskrisen på sjuttiotalet och som länge färgades av a-lagare och arbetslöshet.

Jag börjar inse att det inte är någon tillfällighet att spårvagnshållplatsen här ser ut som den gör, en rå betongbro med slitet väderskydd i billiga aluminiumprofiler och repig plexi. Utsparkade papperskorgar, klotter, spyor och drivor av fimpar är en del av vardagen.

Det värsta är att jag inte ens reagerar längre, att misären blivit en del av miljön. Hållplatsen manifesterar bilden av en stadsdel i förfall.

Men Kvillestan är nu stadd i snabb förändring. På avriven industrimark byggs 1.600 nya lägenheter i upp mot 16 våningar och en ny saluhall, signerad Gustav Appell. På andra sidan spårvägen har nyligen färdigställts närmare 500 bostäder, många med utsikt över älven och stadskärnan. Grässlänterna längs Kvillebäcken rustas upp, förskolor och gångbroar byggs, lekplatser anläggs.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur lång tid det kommer ta innan spårvagnshållplatsen här också rustas upp? Jag menar, nu är det ju BRF-människor som flyttar in, inte arbetslösa alkisar och invandrare. Folk med riktiga jobb och betalkort. Nu får det ju se lite fint ut, eller hur?

Två hållplatser bort ligger Rambergsvallen. Den hållplatsen är så mörk och nedgången att jag känner obehag där även dagtid. Men är det verkligen så att det måste byggas 400 nya lägenheter och en ny arena, som planerat, innan det görs något åt den?

I så fall är segregationen inte bara en del av verkligheten idag, i så fall är den en del av systemet.