Men – blir det här bra…?

Jag tycker Sverige är ett fantastiskt bra land att leva i. Jag är tacksam över att jag fått den oförtjänta förmånen att leva just här. Och jag tycker vårt lands sätt att ordna med välfärden i samhället på det hela taget är utmärkt. Det gäller även vård och omsorg på de områden där Bräcke diakoni är engagerade. Men – ibland blir det fel. Och ofta handlar det då om att ”ingen” tagit ansvar för helheten, snarare än att ”någon” har gjort fel.

Inom vård och omsorg idag pratar vi ofta om ”vårdkedjor” och ”personcentrerad” vård. Om att aktivt ta in patienten eller brukaren i upplägget av insatserna. Det är bra och viktigt, och ofta helt nödvändigt inte minst när möjligheterna ökar. Det kan handla om införande av digitala lösningar, eller att det finns olika medicinska behandlingar som ger lite olika effekt. I dessa situationer är det en god utgångspunkt att utgå från att de flesta människor är experter på sitt eget liv.

Men då måste vi också kunna styra samhällets resurser på det viset. Ett sådant försök är Bräcke diakonis och Alingsås kommuns pilotprojekt med ett partnerskap kring demensvård. Att fånga upp en drabbad redan vid de första minnestesterna på vårdcentralen. Sedan kunna följa upp med information och personlig kontakt också med de närstående; vid behov komplettera med hemtjänst och – så småningom, när sjukdomen blivit svårare att hantera – kunna erbjuda ett särskilt boende med demensinriktning. Initiativet lovordas av många, men helhetstänket i avtalsupplägget ogillas av Konkurrensverket, som tycker att vårdkedjan borde styckas upp i delar som upphandlas var för sig.

Tjänstemännen är inte ondskefulla, utan menar förstås att de värnar om regler och praxis. Men – det var ju just helheten runt den enskilda människan som var poängen, inte stuprören i de olika ansvarsområdena…

Ett annat exempel engagerar många människor i dessa dagar, och det handlar om alla de flyktingungdomar som efter 2-3 års handläggning nu får avslag och ska utvisas ur Sverige. Efter att i många fall byggt upp en ny tillvaro, lärt sig svenska, och kommit långt i skolsystemet. Också hemma i min familj bor sedan ett halvår en 19-årig kille från Afghanistan som pratar flytande svenska, vill bli sjuksköterska och nu läser vård och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Han har precis gjort sin första praktik på ett kommunalt demensboende och direkt blivit erbjuden extrajobb. Migrationsverkets tjänstemän vill förstås göra ”rätt” enligt sina bedömningar, samtidigt som Sverige är i skriande behov av utbildad vårdpersonal i yngre årgångar. Någonstans skulle man ju ändå kunna hoppas att någon stannar till och tänker: ”Men – blir det här så bra egentligen…?”.

Genom att verka inne i välfärdssystemen, ifrågasätta och driva på utvecklingen så kan Bräcke diakoni hjälpa till att få Sverige till ett ännu bättre land. Det är i sig en diakonal insats med tyngd.

Martin Ärnlöv
Direktor/VD, Bräcke diakoni