Pressmeddelande - 1 September 2014 11:05

DEBATT: Som vore det krig - Om ett svenskt kulturarv i fritt fall

Foto: Micael Ericsson

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Vårt länsombud Peter Sörensen skriver i årets fjärde nummer av PLAN, Föreningen för Samhällsplanerings medlemstidskrift.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

Den snabba omvandlingen av jordbruket, från småskaligt till storskaligt, har lämnat stora delar av den svenska landsbygden öde. Tusentals lantegendomar som byggts upp med stor möda står idag spöklikt tomma och förfaller. Ett kulturlandskap som för inte alls så länge sedan dominerade vårt land kommer snart vara utraderat. Det skär i mitt hjärta när jag åker genom Sverige och ser detta hända. Och jag tror inte jag är ensam om den känslan.

Parallellt med detta har en nationell politik som sedan decennier allt mer enögt fokuserat på allt större storstäder lämnat övriga landets städer vind för våg. Därför ser vi allt fler landsortsstäder som börjar likna trasiga kåkstäder. Där frågor om kulturarv, kulturmiljöer och ortens kulturhistoriska identitet, överhuvudtaget inte finns på den kommunala dagordningen.

Lika illa är det inne i de större städerna. Här ska det nämligen förtätas till varje pris. Oftast utan att man gjort någon grundlig analys av varför, hur och vilka konsekvenser det kan få om det görs på ett felaktigt sätt. I förtätningens namn gröps de svenska stadskärnorna idag ur på det som återstår av kulturarv när vinsthungriga exploatörer krokar arm med blåögda kommunpolitiker som tävlar i att leka låtsasentreprenörer. I många fall riskerar denna typ av processer att bli dyrbara inte bara för städerna själva, utan också i förlängningen för Sverige som nation. Det om något borde vi ha lärt av centrumsaneringarna vars sår på många håll än idag är oläkta.

Den kommunalpolitiska förvirringen verkar tyvärr dessutom mer utspridd och gränslös än någonsin. På detta ser jag allt för många exempel. Allra mest förvirrad verkar den vara i Stockholm. Vårens debacle kring hanteringen av Klockhuset på Norra Station i Stockholm hade lätt kunnat passa oredigerat rakt in i en roman av Frans Kafka. Politiker, oavsett färg, tävlade ogenerat om att överträffa varandra i okunskap och förvirrat kappvänderi. Deras agerande i detta ärende imponerade sannerligen inte på någon och lär definitivt inte ha stärkt tilltron till kommunalpolitiken.

Som om inte detta hade varit nog har det statliga Trafikverket de senaste tio åren ägnat sig åt att under vad man kallat en ”avveckling” av fastigheter, radera ut stora delar av det svenska järnvägsarvet. Av de ca 1500 järnvägsfastigheter man fick i uppdrag att ”avveckla”, de flesta gamla stationer, godsmagasin och banvaktsstugor på landsbygden, har ca 85% rivits. Med metoder och argument som i mina ögon varit mycket tvivelaktiga har man kyligt kört över de lokala opinioner som tagit strid för sina kulturmiljöer. Det som här skett är, i mina ögon, ett av de största samlade kulturmiljöövergreppen i modern tid. Och den passivitet de instanser och myndigheter vars uppgift det är att värna kulturarvet uppvisat i denna process, är om något en tydlig värdemätare på kulturarvets skrämmande låga status i den svenska samhällsplaneringen idag.

I ett annat statligt verks - Sida - skrift ”Omsorg om kulturmiljön”, där vi i sedvanlig svensk anda talar om för andra länder hur de ska bete sig, låter det annorlunda. Här talar man om ”kulturmiljön som en väsentlig resurs för en levande samhällsutveckling” och om ”kulturarvets fundamentala värde i ett vardagligt samhällsplanerings- och utvecklingsperspektiv”. Här läser jag också följande: ”Skada på kulturegendom, som tillhör vilket som helst folk, innebär en skada på hela mänsklighetens kulturarv, för alla folk ger sina bidrag till världskulturen. Bevarandet av kulturarvet är av största betydelse för alla världens folk, varför det är viktigt att detta arv skall åtnjuta internationellt skydd”.

Det är ord och inga visor det. Nu visar sig dessa avslutande ord dock inte vara formulerade av Sida själva, utan är hämtade från den internationella Haag-konventionen till skydd för kulturegendom i händelse av en väpnad konflikt. I sådana sammanhang är det nämligen väl känt att ett av de vanligaste sätten att långsiktigt skada ett folk är att beröva dem deras kulturarv.

I Sverige behöver vi ingen väpnad konflikt för att beröva oss vårt kulturarv, tänker jag. Den saken klarar ansvariga politiker, fastighets- och byggbolag samt statliga verk alldeles utmärkt på egen hand.

Det är lätt att avfärda frågor som dessa med att de är någon annans ansvar. Men i själva verket är just värnandet av vårt gemensamma kulturarv något som delas av oss alla. I den svenska Kulturmiljölagens portalparagraf står ”det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

Möjligen är det just här skon klämmer. När ansvaret fördelas på alla finns alltid en risk att ingen tar det. Och när det så går åt skogen skyller alla på någon annan. Jag skulle önska att vi lyfte frågan på den nationella politiska agendan, och tog en diskussion om varför det ser ut som det gör, och vad vi kan göra åt det.

I mina ögon brådskar en sådan diskussion. Och dessa rader får bli en vädjan ytterst till riksantikvarie Lars Amréus och hans kollegor på Riksantikvarieämbetet, men också till kulturministern och till våra politiska ledare att ta initiativ till att den kommer till stånd. För det går fort nu. Rasande fort. I stora och små städer som Stockholm, Malmö, Umeå, Växjö, Enköping, Hagfors och Svalöv. Men också i ett tilltagande, allt mer övergivet landskap av byar vars namn snart ingen längre känner till.

Kulturmiljöhälsningar,
Peter Sörensen
Länsombud i Svenska byggnadsvårdsföreningen
Civilekonom, byggnadsingenjör och egen företagare
Årets Byggnadsvårdare 2009

BILDFAKTA: Strömsborg, uppfört 1871 och beläget i centrala Vänersborg, revs i augusti 2007. För att ge plats åt en parkeringsplats med 57 platser åt ICA. Detta trots att en lokal aktionsgrupp – Rädda Strömsborg! – kämpat i åratal och bl a samlat över 3000 underskrifter för ett bevarande. Politiker och tjänstemän skyllde på att deras företrädare inte gjort sitt jobb och skyddsmärkt fastigheten.

Ämnen

Arkitektur

Kategorier

byggnadskultur
bebyggelsemiljö
kultumiljövård
samhällsutveckling
klockhuset
norra station
stadsplanering
kulturmiljö
kulturarv

Om Svenska byggnadsvårdsföreningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen är en oberoende, ideell förening med 6000 medlemmar. Föreningens uppdrag är att sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård och sunt byggande, men även att slå vakt om värdefulla byggnader som hotas av rivning eller förvanskning. Våra kanaler är magasinet Byggnadskultur, vår webbplats och våra 60 länsombud som anordnar programaktiviteter landet runt. Ett medlemskap i Byggnadsvårdsföreningen är ett medlemskap i landets största kontaktnät av byggnadsvårdskunniga personer. Läs mer om föreningen på www.byggnadsvard.se.

DEBATT: Som vore det krig - Om ett svenskt kulturarv i fritt fall

Ämnen

Kategorier

Kontakter

Hannes Granberg

Stephan Fickler

Relaterad media