Fråga för Guds skull inte mig

Josefina Fogelin skriver krönika i Byggnadskultur 3.20.

Ju mer jag lär mig om byggnadsvård, desto mindre kan jag. Det är inte sant förstås, men det känns så. Det finns ett namn för fenomenet: Dunning Kruger-effekten. Den som precis köpt ett sommartorp och målat med linoljefärg tycker snabbt att hon lärt sig massor. Hon går ut på Facebook och delar med sig av tips och råd. Sen när hon lärt sig lite mer inser hon att ämnet är långt mer komplext än hon anat tidigare och grips av tvivel: kan jag ens någonting?

Det här är förstås inte bara applicerbart på byggnadsvård. Jag är relativt säker på att även de som sysslar med hundutställningar, voltige eller växtfärgning fungerar på samma sätt.

Jag kom in i byggnadsvårdandet bakvägen. Jag tyckte det gamla huset var snyggt och min kille hade tummen på rätt plats: så vi köpte. »Vi byter väl till nya fönster?« sa jag till tumkillen, för det har man ju hört att man ska göra. Han såg på mig som om jag var galen. Okej, jag fick väl läsa på lite då.

I det slukhål som kallas internet hittar den som söker på »byggnadsvård«, massor av bilder som porträtterar den så kalllade byggnadsvårdsstilen. Vackra papperstapeter, glaserade krukor, linoljefärg, handmålade rullgardiner i 1700-talsstil och smideshandtag. Jag lärde mig fort galoppen. Så här ska det se ut!

»Jag vill bygga ett hus i gammaldags stil, hur gör man det?« På mitt instagramkonto uppfattar några mig som någon slags expert på byggnadsvård. Det är jag verkligen inte, jag gillar bara att instagramma. Man skickar ofta frågor till mig som jag inte har en aning om hur jag ska besvara. Jag skickar dem vidare till Byggnadsvårdsföreningens Bli medlem-sida istället: »Fråga ditt länsombud!« För vad är egentligen en gammeldags stil? Hur gammaldags är gammaldags? Är det 1700-tal vi pratar? Sekelskifte? Vilket sekelskifte då?

Jag läser inläggen på byggnadsvårdsforumen och funderar på om alla Sveriges golv verkligen vill vara såpskurade? På vad som händer när alla köper samma typ av inredning, snickerier och målar fönstren kromoxid-gröna. Är det vi då håller på med verkligen byggnadsvård, eller har begreppet förvandlats till en inredningsstil? En som snart är lika daterad som 90-talets terracottasvampade väggar? Var är jag i allt det här? Varför? Och mitt hus?

Men. Långsamt växer en annan känsla fram. Där materialen trumfar looken. Lugn, jag vill inte längre trasha mitt gamla hus med panoramafönster. Men strunt i om bröstlisten var aktuell 1810 eller 1880. Huvudsaken är att materialen är bra för huset och de som bor i det.

Jag funderar på att måla köket i det nyinköpta huset rosa. För den färgen gör mig glad. Är det byggnadsvård? Ingen aning. Den enda trösten nu när jag ifrågasätter exakt allting som vi gör i huset är att tvivlet, enligt Dunning-Kruger, kanske är ett tecken på att jag i alla fall förstått lite, litegrann.

Josefina Fogelin, kommunikatör på Svenska byggnadsvårdsföreningen josefina.fogelin@byggnadsvard.se
Följ Josefinas konto på Instagram.