Unga måste få återgå till träningen

I väntan på pandemilagen har vi i landets kommuner tagit ett stort ansvar i att anpassa och även i vissa fall stänga verksamheter, allt för att minska smittspridningen i samhället. Beskeden från regering och myndigheter har ofta varit svårtolkade, ibland också motstridiga. Därför är det, efter nästan ett års väntan, välkommet med en pandemilag som inte bara förväntas bidra till minskad smittspridning, utan också till att verksamheter behandlas rättvist. Det var i alla fall så det lät från regeringen under tiden som lagförslaget knådades.

Strax innan jul uppmanade regeringen landets kommuner att omedelbart stänga all verksamhet som inte var absolut nödvändig. Detta innebar att entréerna till Stockholms sim- och idrottshallar stängdes för samtliga, utomhusisar smältes och barnfamiljer såg på samtidigt som vi från kommunen ställde in deras jullovsaktiviteter. Barn och ungdomar har hittills fått betala ett högt pris för pandemibekämpningen och detta kommer vi behöva återbetala dem för i många år framöver.

Sedan regeringens pressträff den 21 januari är vi fortsatt uppmanade till att hålla stängt för vuxna och ungdomar över 16 år. Det betyder att ungdomar födda tidigare än 2005 fortfarande inte kan träna med sin förening. Det betyder också att gravidas behov av vattengymnastik inte kan tillgodoses, att personer med reumatiska besvär fortfarande inte kommer åt något så livsnödvändigt som rörelse i bassäng. De är alla fortfarande portade från simhallarna, av den enkla anledningen att dessa är kommunala och därmed enkelt kan stängas utan att regeringen behöver kompensera eller närmare förklara varför. Hattandet mellan öppet och stängt måste upphöra. Att friska vuxna kan nyttja privata gym samtidigt som de kommunala måste hålla stängt riskerar inte bara att undergräva människors förtroende för myndigheter och beslutsfattare, det skapar likaså en klyvning mellan den enskilda medborgaren och den mäktiga staten.

Min fråga är därför till regeringen: varför anta en pandemilag som är till för att förhindra smittspridning på ett rättssäkert och rättvist sätt om restriktionerna ändå ska vara föremål för godtyckliga inskränkningar för vem och vilka som får göra vad? Min största oro med denna senfärdighet är att ungdomar inte hittar tillbaka till sin träning när restriktionerna lättar. Att denna tid leder till mer stillasittande och större social isolering permanent för de unga som behöver ett sammanhang allra mest. Och jag har slut på ord när jag ska svara personer som hör av sig och undrar när de kan få återgå till att få träna i en simbassäng. Något som för vissa är nödvändigt för att för att kunna ta sig ur sängen – “håll i håll ut” räcker inte längre.

Nu är det dags att ge kommunsverige ett uppdrag om att öppna idrottshallar och badhus på ett smittsäkert sätt. Låt pandemilagen bli vad den var tänkt att bli. Ett sätt att säkerställa att verksamheterna förblir smittsäkra, och att de som inte kan efterleva den stängs. Det är ohållbart att ungdomar ska avstå från föreningsverksamhet när de privata gymmen har möjlighet att hålla öppet på ett smittsäkert sätt.

Karin Ernlund (C)
Idrottsborgarråd i Stockholms stad