Hon stöpte om det moderna konstfotografiet. Fotografen Denise Grünstein har avlidit

Hon stöpte om det moderna konstfotografiet

Fotografen Denise Grünstein har avlidit

Fotografen och konstnären Denise Grünstein har avlidit efter en längre tids sjukdom. Hon skulle ha fyllt 73 år den 27 juni. Denise föddes i Helsingfors i en konstnärlig och läsande familj. Kanske var det samtalens höga status och den ordrika världen hon växte upp i som förde in henne på den väg som skulle bli helt hennes egen: bildberättandet. Historier som tar vid där orden inte räcker till eller blir för torftiga för att kunna beskriva något osannolikt, oförklarligt eller underskönt.

Efter studier i USA och arbete i Stockholm började hon arbeta för Svensk Filmindustri som stillbildsfotograf. Där förfinades hennes skicklighet i att berätta i stämningar. En hel films budskap i en enda bild. Hennes fotografier från den prisbelönta filmen Mitt liv som hund (Lasse Hallström 1985), bär redan på just den densitet och en sorts tystnad sprängfylld med betydelser som kommer att bli kännetecknande för hennes egna senare produktioner. Då skulle hon bli sin egen fotograf, regissör, manusförfattare och rekvisitör i ett.

Men Denise Grünstein hade inte bara sinne för det dramatiska. När ledarskapet på det respekterade kulturmagasinet Månadsjournalen togs över av tidningsmannen Stefan Mehr, följde bara en guldålder för en populariserad form av kulturtidskrift som denna, utan också, som en följd av det, en renässans för det intima porträttfotografiet. Denise Grünstein blev den som satte standarden – och hon satte den högt. Personligheter som Drottning Silvia, poeten Kristina Lugn, den åldrade skådespelardivan Anita Ekberg och de folkkära underhållarna Brasse Brännström och Magnus Härenstam förevigades i hennes bilder. I de svartvita porträtten förenas en nerv av ett omedelbart nu med en melankolisk, tidlös underström. Men fortfarande ansågs Denise Grünstein endast vara en journalistisk hantverkare, om än med en utomordentlig känsla för kvalitet. Nittiotalet var männens årtionde i konsten och hierarkierna mellan konstarterna skarpa.

En tidig konstnärlig seger för Denise Grünstein var deltagandet i den vägröjande utställningen Bländande bilder, 1981. Det var Leif Wigh, Fotografiska museets första chef som curerade en utställning som fick många i branschen att tappa hakan. Det var första gången en grupp fotografer – bara kvinnliga!–bland andra även Tuija Lindström förslog en ny tolkning av vad fotografi kunde vara, nämligen en yta för fantasi och drömmar, en fri spelplan som rymde det öververkliga såväl som det mystiska, erotiska och iscensatta. Utställningen blev omdebatterad – den bröt mot den (manliga) hierarkiska synen på foto som iskall sanningsförmedlare.

Många år senare, 2001, var det samme Wigh som anordnade Denise Grünsteins första separatutställning på Moderna Museet, då Fotografiska äntligen hade integrerats i samlingen och getts samma status som andra konstnärliga tekniker. I den storformatsserien framträdde för en större publik för första gången Marta Oldenburg, den modell som skulle förbli musa och medarbetare flera decennier framåt och figurera i en lång rad av Grünsteins experimentella äventyr.

När Nationalmuseum skulle renoveras tömdes museet under fem år. Under den tiden fick Denise Grünstein tillträde till salarna från 1866 och utförde där serien 1866, i vilken Marta Oldenburg framträdde likt en musei-ande i sepiafärgade fotografier som med sin suggestiva kraft liksom läste av väggarnas historia. Självklart köpte museet in serien och Denise Grünstein blev den första levande konstnären att bli representerade både på Moderna Museet och Nationalmuseum.

2018 fick Denise Grünstein sin första större separatutställning på CFHILL. Det var en stor satsning från galleriet. Alla väggar fick målas om, föremål skulle gjutas och en avancerad videoinstallation skulle riggas. Men störst insats var det givetvis för Denise Grünstein, som sin vana trogen, inte väjt för några hinder eller omöjliga uppdrag.

–Att jobba med Denise var som livets teater där inget stod stilla, utan allt rörde sig i kosmiska omloppsbanor. Jag uppfattade det som att hon arbetade intuitivt och ständigt sökte efter skönheten, säger Michael Storåkers, Denise Grünsteins gallerist på CFHILL.

Några år senare blev det en till större utställning på samma galleri. Den här gången hade pandemin begränsat möjligheterna till mer omfattande projekt och i stället hittade Denise dramat i spelet som försiggick på sjöbotten. Med Nymphaeas, digitalt ”målade” fotografier av näckrosor, förvandlade hon återigen CFHILL:s slottssalar till ett eget universum. Näckrosorna var också en hyllning till en annan banbrytare som förundrades över de vattenlevande blommorna: Claude Monet.

Sedan en tid planerade CFHILL, Artipelag tillsammans med konstnären en dubbelretrospektiv, parallella utställningar på de två institutionerna med öppning hösten 2023. Nu kommer utställningarna få öppna utan henne, men det ligger en förtröstan och stolthet i att Denise Grünstein själv varit med i tankarna om hur de skulle gestalta sig och att det fanns en intensiv glädje hos henne att planera och föreställa sig det hela för sitt inre.

–Denise Grunstein var en av förgrundsgestalterna för det iscensatta fotografiet som kom att utgöra ett paradigmskifte inom det konstnärliga fotografiet på 1990-talet.

I Grunsteins fotografiska universum finns en mångfald av olika utgångspunkter som oscillerar från en feministisk identitetspolitik till global storpolitik, säger Bo Nilsson, chef för Artipelag.

Denise Grünstein var i hela sitt väsen en banbrytare. Med sin judisk-finska, intellektuella bakgrund, med allt vad det innebär av förflyttning och uppbrott, nedärvda trauman och omständigheter som innebär ständigt nya omstarter, förnyade hon inte bara en hel genre - hon uppfann en egen. Eller som en kritiker skrev i en recension om hennes bilder: “Kameran ser inte, den drömmer”. Denise Grünstein hade mycket kvar att drömma och konstvärlden sörjer hennes bortgång.