Debattartikel: Barn som utsätts i sexuell exploatering måste erkännas som våldsutsatta

Idag riskerar barn som utsätts för sexuell exploatering att hamna i ett system där insatser inte utgår från deras våldsutsatthet, utan från hur deras beteende tolkas. Samtidigt riskerar barn att falla mellan olika verksamheter. Utan samordning blir stödet splittrat, trots behovet av kontinuitet, relation och långsiktigt stöd.

Att förändra hur vi pratar om barn som utsätts för sexuell exploatering handlar därför inte bara om språk, utan om vilket stöd barn faktiskt får. Förstår vi inte utsattheten rätt, ger vi inte heller rätt insatser.

Förra veckan presenterade Regeringen en ny nationell 10-års strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, prostitution och människohandel. Ambitionerna är viktiga – men barn som utsätts för sexuell exploatering riskerar att fortsatt missas.

Nära var tionde tjej (9 %) mellan 15 och 19 år har blivit utsatt för sexuellt utnyttjande mot ersättning (ChildX Sifo 2023). Samtidigt visar kommunenkäten ”Ut ur utsatthet”, 2023 att dessa barn sällan identifieras av ansvariga myndigheter. 92 % av landets kommuner uppger att de mer sällan än en gång per år identifierar ett enda barn som utsatts, trots att nära var tionde tonårstjej är drabbad.

I projektet Identifiera flera möter vi på ChildX både unga och yrkesverksamma för att samtala om sexuellt utnyttjande mot ersättning. Vi ser gång på gång samma mönster: barn som utnyttjas identifieras sällan som brottsutsatta. Problemet handlar inte bara om att vuxenvärlden missar att upptäcka barn, utan om ett systematiskt misslyckande i att förstå deras situation som våldsutsatthet.

Barn möts av kontroll och försök att förändra beteenden, istället för skydd och stöd riktat mot det som orsakar skadan. När fokus hamnar på barnets beteende förskjuts ansvaret från förövaren till barnet.

Bristande bemötande riskerar dessutom att förstärka skuld och skam och minska tilliten till vuxna.

Hur vi pratar spelar roll. Sexuell exploatering beskrivs ibland som ett självskadebeteende, vilket riskerar att flytta fokus från våldet och förövaren till barnet och att missa barn som inte själva identifierar sig i den bilden.

Barn berättar inte alltid själva. Skam och rädsla gör att många bär på sin utsatthet länge. Samtidigt möter de vuxna varje dag, men istället för att se möjliga signaler på våld tolkar vi ofta det vi ser som problem hos barnet.

Om vi ska sluta missa de här barnen krävs åtgärder på flera nivåer:

• Barn i sexuell exploatering behöver erkännas som en grupp i nationella riktlinjer och lagstiftning, med rätt till skydd och stöd utifrån sin våldsutsatthet.
• Regeringen måste ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur dessa barn ska identifieras och bemötas - där fokus ligger på våldet, inte på barnets beteende.
• Arbetet med tidig upptäckt måste stärkas, så att vuxna får verktyg att se signaler, ställa frågor och agera i tid. Det kan inte vara upp till enskilda kommuner att avgöra om stödet ska finnas.

Så länge vi fortsätter att förstå exploatering som ett beteendeproblem kommer vi också att fortsätta missa barnen. Det är inte ett beteendeproblem. Det är våld.

Ida Östensson, Generalsekreterare, ChildX
Mathilda Hofling, Projektledare Identifiera Flera, ChildX
Philippa Söderberg, Projektledare Identifiera Flera, ChildX