Är det dags att överge den svenska idrottsmodellen?

Elitidrott var länge något som staten inte ville lägga sig i. Först år 2009 slog regeringen fast ett mål för elitidrottspolitiken och satsade samtidigt 212 miljoner kronor på elitidrotten. Nu tvingar den internationella utvecklingen både staten och idrottsrörelsen att välja väg.

Regeringens elitidrottsmål år 2009 var ett viktigt offentligt erkännande av elitidrottens betydelse. Men målet är samtidigt vagt formulerat. Där står att idrottsrörelsen får använda statsbidraget till elitidrottsverksamhet, men det preciserar varken varför staten har en elitidrottspolitik eller vad staten vill uppnå.

Regeringens försiktiga hållning kan tolkas som en strategi för att värna om idrottsrörelsens självständighet. Men samtidigt skapar den problem, anser idrottsforskaren Johan R Norberg, utredare vid Centrum för idrottsforskning som har analyserat det svenska elitidrottssystemet.

– För idrottsrörelsen kan frånvaron av en statlig viljeinriktning om elitidrotten leda till osäkerhet i fördelningsfrågor och ge upphov till interna motsättningar. Dessutom blir det svårt att i efterhand följa upp elitidrottens effekter om syften och motiv till statsbidraget saknas, säger han.

I den internationella elitidrotten har konkurrensen ökat kraftigt under senare år. Allt fler länder deltar i de stora internationella mästerskapen – och allt fler länder tar medalj. Mer sponsorpengar och stora statliga satsningar på elitidrotts- och talangutveckling är starkt bidragande orsaker till den hårdnande konkurrensen. Den statliga elitsatsningen på 212 miljoner kronor mellan år 2009 och 2012 kan ses som ett första steg i en sådan utveckling även i Sverige.

– Idrottsrörelsen och staten står inför ett vägval. Vill man sluta upp i den globala elitidrottsliga kapprustningen eller istället slå vakt om en svensk idrottsmodell? Detta är en viktig fråga för svensk idrott, konstaterar Johan R Norberg.

Läs mer om årets uppföljning av statens idrottsstöd på Centrum för idrottsforsknings webbplats.