Borttappade skeppspantbrev - hur hanteras det?

Vad gäller vid pantsättning av skepp och vilka problem kan uppstå vid försäljning och/eller avregistrering av skepp om ett pantbrev tappats bort?

Denna artikel kommer att behandla vissa frågor kopplade till förfarandet för pantsättning av skepp och problem som kan uppstå vid försäljning och/eller avregistrering av skepp om ett pantbrev tappats bort.

Upplåtelse av panträtt i skepp

Ägaren till ett svenskregistrerat skepp som vill ställa skeppet som säkerhet för en fordran kan hos Transportstyrelsen få inskrivning i skeppet till ett angivet belopp. Det belopp som ägaren får inskrivning för kallas inteckning och som bevis för inteckningen utfärdar Transportstyrelsen ett eller flera pantbrev. Pantbrevet eller pantbreven överlämnas till fordringsägaren, vanligen en bank, i samband med att krediten utbetalas. Ett avtal om pantsättning mellan skeppets ägare och banken reglerar villkoren för pantsättningen parterna emellan. I fartygsregistret görs vanligen en notering om att det är banken som har pantbreven i sin vård, en s.k. innehavaranteckning.

I Sverige saknas möjlighet att utfärda s.k. datapantbrev som bevis för inteckning i skepp - en möjlighet som finns för fastigheter. Skeppspantbrev finns alltså bara i fysisk form, dvs. på tryckta pappersark.

I takt med att krediten amorteras kan pantbrev komma att frigöras på så sätt att när den del av en kredit som säkras med ett pantbrev är återbetald behöver banken inte längre den säkerhet som pantbrevet representerar. Ett sådant pantbrev kan antingen komma att återlämnas till skeppets ägare eller bli kvar i bankens vård.

Om ett pantbrev återlämnas till skeppets ägare bör detta noteras i en ny innehavar¬anteckning i fartygsregistret, men så sker inte alltid. Så länge räntor och amorteringar betalas enligt kreditvillkoren och inga förändringar planeras avseende skeppets drift eller ägande saknas ofta anledning för såväl banken som skeppets ägare att fundera över pantbreven. Inte sällan är det först när planer på en refinansiering, en försäljning eller en utflaggning av skeppet börjar diskuteras som man frågar sig var pantbreven befinner sig. I vissa fall går det då inte att lokalisera samtliga pantbrev. Försvunna pantbrev kan få betydande konsekvenser, inte minst i samband med försäljning av skepp som ska avregistreras ur det svenska fartygsregistret.

Avregistrering av skepp

Enligt den svenska sjölagen ska ett skepp som inte längre är registreringspliktigt avregistreras ur det svenska fartygsregistret. Typexemplet på när ett skepp inte längre är registreringspliktigt är att det har överlåtits till en utländsk juridisk person. I sådant fall måste skeppet i fråga avregistreras.

Om det finns gällande inteckningar i skeppet hindrar det emellertid att skeppet avregistreras ur det svenska fartygsregistret – trots att det inte längre är registreringspliktigt. I sådant fall får skeppet inte avregistreras förrän de uttagna pantbreven getts in till Transportstyrelsen och således måste eventuella borgenärer, som innehar pantbrev som säkerhet för en fordran, samtycka till att skeppet avregistreras. Även pantbrev som är obelånade måste ges in för att skeppet ska kunna avregistreras.

Vad händer om pantbrev har försvunnit?

Som nämnts ovan innebär systemet med fysiska pantbrev att det ibland förekommer att pantbrev inte kan lokaliseras. Man brukar i sådant fall prata om att pantbrevet är förkommet, vilket är ett ålderdomligt begrepp för att beskriva att pantbrevet helt enkelt är försvunnet. Eftersom alla uttagna pantbrev måste ges in innan ett skepp kan avregistreras innebär ett förkommet pantbrev ett hinder mot att skeppet avregistreras ur det svenska fartygsregistret.

Att ett pantbrev är förkommet innebär dock inte att man måste vänta till dess att pantbrevet är funnet för att skeppet ska kunna avregistreras. Istället kan man ta till de förfaranden som anges i lagen (2011:900) om dödande av förkommen handling. I denna lag finns särskilda förfaranden som kan användas om man antingen vill döda inteckningen, eller om man vill döda själva pantbrevet. Enligt 20 § i lagen om dödande av förkommen handling finns bestämmelser om hur inteckningar i skepp dödas. Ett dödande av en inteckning innebär även att själva pantbrevet som utgör bevis för inteckningen dödas. Förfarandet tar drygt sex månader och det är endast skeppets ägare som kan ansöka om att en inteckning ska kunna dödas. För att inteckningen ska kunna dödas krävs antingen:

i) Att det inte är känt var pantbrevet som utgör bevis för inteckningen finns och att det gått tio år sedan pantbrevet senast visades upp, eller

ii) Att pantbrevet tillkommit på ett sådant sätt eller förlorats av ägaren under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsättning.

Om inget av dessa två alternativ är uppfyllda kan inteckningen inte dödas förrän pantbrevet återfunnits eller dödats. Därför är det ofta inte en möjlig väg att gå.

Ett annat alternativ är att själva pantbrevet dödas. Ett sådant dödande sker enligt 2-9 §§ i lagen om dödande av förkommen handling. En ansökan om att döda pantbrevet kan endast göras av den som förlorat pantbrevet. Sökanden måste därför först och främst visa att han/hon haft pantbrevet. Därefter behöver sökanden göra det sannolikt att pantbrevet förstörts eller kommit bort. Om sökanden kan visa detta utfärdar Transportstyrelsen ett föreläggande som kungörs i Post- och Inrikes tidningar där den som innehar pantbrevet, eller vet var det finns, ombeds anmäla detta till Transportstyrelsen inom en angiven tidsperiod. Denna tidsperiod kan vara mellan ett och två år men sätts normalt till ett år. När tidsperioden passerat kan Transportstyrelsen besluta om att döda pantbrevet om ingen hört av sig och gjort gällande en fordran.

Ett dödande av pantbrevet innebär inte att själva inteckningen dödas, vilket kan vara att föredra för den som avser att låta skeppet fortsätta vara registrerat i det svenska fartygsregistret. Då finns det nämligen möjlighet att ta ut ett nytt pantbrev på samma inteckning.

Om ett pantbrev är försvunnet innebär det således, oavsett vilket av ovanstående dödningsförfaranden som tillgrips, att det tar mellan sex månader och drygt två år innan skeppet kan avregistreras ur det svenska fartygsregistret. Under processen omöjliggörs försäljning av skeppet till köpare som avser att ha skeppet i ett utländskt skeppsregister. I praktiken innebär kravet på att pantbrev ska ges in att pantbrev avseende ett relativt litet belopp kan leda till att skeppet inte kan säljas då köparen av olika skäl inte är beredd att vänta den tid som ett dödningsförfarande tar. Detta gäller även vid koncernintern försäljning som kräver att skeppet flaggas ut från Sverige och registreras i ett annat lands fartygsregister.

I fall då ett skepp vars pantbrev försvunnit ska säljas men ska fortsätta att segla under svensk flagg kan det vara ett alternativ att säljaren ställer en garanti till förmån för köparen motsvarande pantbrevets belopp med viss marginal. En sådan lösning är en helt privat affär som får överenskommas mellan köpare och säljare och något officiellt system finns inte för att åstadkomma motsvarande lösning. Inte heller kan metoden användas när skeppet måste avregistreras ur det svenska skeppsregistret.

Om säljaren av skeppet är ett konkursbo finns det möjlighet att sälja skeppet genom Kronofogdemyndighetens försorg.

Behov av en förenkling av förfarandet?

Det nuvarande systemet för pantsättning av skepp är enligt vår uppfattning föråldrat och kan utgöra ett hinder för en snabb och effektiv köp- och försäljningsprocess av svenskregistrerade skepp. Vi anser att det borde finnas ett alternativ till att behöva invänta dödningsförfarandet som kan påskynda avregistreringsprocessen samtidigt som eventuella borgenärers intressen skyddas.

Ett förslag som har lyfts fram av Johan Schelin i hans promemoria Regelförenkling för sjöfarten är att införa en möjlighet för skeppets ägare att hos Transportstyrelsen deponera en säkerhet motsvarande det belopp som säkras av det försvunna pantbrevet, varefter dödning av inteckning och/eller pantbrev skulle kunna ske utan att behöva invänta det tidskrävande dödningsförfarandet. Transportstyrelsen skulle enligt förslaget utfärda ett föreläggande där den som har pantbrevet, eller som vet var det finns, ombeds anmäla detta inom en viss tidsfrist. När tidsfristen i föreläggandet gått ut, och ingen anmälan inkommit eller det på annat sätt finns någon omständighet som talar för att pantbrevet finns i behåll eller för att inteckningen ska fortsätta gälla, kan säkerheten återbetalas.

På sikt behövs en mer genomgripande modernisering av skeppsregistrering och skeppshypoteksförfarandet men i väntan på detta framstår förslaget som ett förhållandevis snabbt och enkelt sätt att omintetgöra de hinder som ett försvunnet pantbrev innebär för en avregistrering av ett skepp ur det svenska fartygsregistret. Det är svårt att se några särskilt tungt vägande skäl emot förslaget, vare sig ur borgenärernas eller rederiernas synvinkel.

Än så länge har vi inte sett några indikationer på att en lagändring i anledning av ovanstående problematik är nära förestående, men vi väntar och hoppas.