Coronaviruset och beskattning av utsänd personal

Det nya coronaviruset har svept över världen de senaste månaderna och ett flertal länder har nu börjat stänga sina gränser. Såväl arbetsgivare som arbetstagare har tvingats ta ställning till en rad frågor för att hantera konsekvenserna av virusets spridning. Bör arbetsresor undvikas och ska redan utsänd personal hämtas hem? Finns det eventuella skattekonsekvenser av att utsänd personal återvänder hem?

Inledningsvis ska det understrykas att säkerställandet av medarbetares hälsa och säkerhet, samt minimering av smittspridningen, självfallet har högsta prioritet. När så väl är gjort, finns det dock en rad andra frågor som måste hanteras.

Svenska företag har för närvarande tusentals arbetstagare utsända utomlands. Tanken om dessa bör återvända hem till Sverige kan antas ha slagit såväl arbetsgivare som arbetstagare. Givetvis bör ett sådant beslut tas utifrån ovannämnda hälso- och säkerhetsskäl, men frågan uppkommer ändå om ett återvändande till Sverige för med sig några skattekonsekvenser.

Om något skatteavtal inte är tillämpligt kan en stor andel av den utsända personalen haft för avsikt att tillämpa antingen den s.k. sexmånaders- eller ettårsregeln som finns i 3 kap. 9 § inkomstskattelagen. I korthet innebär regleringen att en i Sverige obegränsat skattskyldig person med anställning som innebär att han eller hon vistas utomlands, inte är skattskyldig i Sverige för inkomst av tjänst hänförlig till denna anställning. Sexmånadersregeln kräver att utlandsvistelsen pågår i minst sex månader, att löneinkomsten beskattas i arbetslandet samt att kortare avbrott för vistelser i Sverige inte överstiger 72 dagar. Ettårsregeln kräver att utlandsvistelsen pågår i minst ett år i ett och samma land samt att kortare avbrott för vistelser i Sverige inte överstiger 72 dagar.

Kraven för att få tillämpa sexmånaders- respektive ettårsregeln kan därför – med anledning av ett återvändande till Sverige på grund av coronavirusets spridning – riskera att inte uppfyllas. Dock finns det en s.k. säkerhetsventil i 3 kap. 13 § inkomstskattelagen, vilket innebär att sexmånaders- respektive ettårsregeln under vissa förutsättningar ändå ska tillämpas trots att kraven inte är uppfyllda. Detta kräver dels att avbrottet i utlandsvistelsen beror på sådana ändrade förhållanden som den skattskyldige inte kunnat råda över, dels att en beskattning skulle framstå som uppenbart oskälig.