Dyrt att inte kontrollera behörigheten hos sin avtalspart

HD fastslår i en dom från oktober i år att en divisionschef saknade behörighet att med bindande verkan ingå förlikningsavtal. Avtalsparten, som enligt domstolen borde ha kontrollerat behörigheten, går därmed miste om förlikningsbeloppet och får betala både sina egna och motpartens rättegångskostnader.

Byggbolaget Skanska ingick avtal med Alvesta VVS (AVVS) om köp av s.k. vattenkoppel till hus. Sedan dessa brustit och orsakat vattenskador i flera hus tog Skanska kontakt med AVVS varpå flera möten hölls med dess VD. Under tiden som förhandlingar pågick uppgick AVVS genom fusion och blev en egen division i ett annat bolag, Solar. Den tidigare VD:n blev chef för divisionen och tecknade då ett förlikningsavtal med Skanska som innebar att Skanska skulle kompenseras med drygt tre miljoner kronor.

När Skanska begärde att få ut förlikningsbeloppet vägrade Solar med hänvisning till att divisionschefen saknade behörighet att ingå förlikningsavtalet. Skanska å sin sida menade att Solar hade blivit bundet av avtalet antingen genom divisionschefens ställning eller på grund av att Solar hade skapat befogad tillit hos Skanska om att divisionschefen var behörig att ingå avtalet.

Tingsrätten och hovrätten oeniga
Tingsrätten bedömde att divisionschefen haft en kombinationsfullmakt att ingå förlikningsavtalet och ådömde Solar att betala ut förlikningsbeloppet. Hovrätten menade i stället att divisionschefen saknade såväl ställningsfullmakt som kombinationsfullmakt att ingå avtalet och ogillade Skanskas krav.

Divisionschefen obehörig enligt HD
HD fastslår nu att divisionschefen saknade behörighet att ingå förlikningsavtalet med bindande verkan för Solar. HD konstaterar att divisionschefens ställning inte enligt sedvänja gav behörighet att ingå denna typ av förlikningsavtal, med andra ord att ställningsfullmakt inte förelåg. HD konstaterade vidare att en chef för en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel i regel är behörig att vidta rättshandlingar för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång, om företagsledningen har tydliggjort chefspositionen utåt. Det aktuella förlikningsavtalet ansågs inte vara av vardaglig natur, bland annat med hänsyn till det höga beloppet och att avtalet reglerade inte enbart redan inträffade skador utan även risken för framtida skador. Domstolen konstaterar att det endast var divisionschefens eget agerande som gett Skanska anledning att tro att denne var behörig. Inte heller hade Skanska vidtagit någon åtgärd för att kontrollera behörigheten. Skanska ansågs därmed inte haft befogad anledning att räkna med att divisionschefen var behörig att ingå avtalet.

För mer information
Clara Ludvigsson, Wistrand Advokatbyrå, clara.ludvigsson@wistrand.se, 08-50 72 00 78
Jenni Billerstam, Wistrand Advokatbyrå, jenni.billerstam@wistrand.se, 08-50 73 00 29