EU-dom om vattendirektivet - ökade utredningskrav?

Den 1 juli i år meddelade EU-domstolen en vägledande dom om hur det så kallade vattendirektivet ska tillämpas. Avgörandet sätter fokus på den konkreta tillämpningen av miljökvalitetsnormer i olika tillstånds- och planprövningar – inte minst vilket utredningsunderlag som kommer att behöva visas. Målet, som avgjordes med den ovanliga besättningen om hela 15 domare, kan förväntas få stor tyngd.

Bakgrund
En begäran om förhandsavgörande hade framställts av Tysklands högsta federala förvaltningsdomstol (Bundesverwaltungsgericht) i mål om planerade muddringsåtgärder i floden Weser i norra Tyskland. Syftet med muddringsarbetena var att möjliggöra för större containerfartyg att nå ett antal hamnar i Tyskland. De aktuella projekten bedömdes påverka statusen hos vissa vattenförekomster i Weser negativt. Genom planfastställelsebeslut hade dock vatten- och sjöfartsförvaltningen för nordvästra Tyskland, en federal förvaltningsmyndighet, godkänt projekten, då dessa inte skulle leda till en ändring av själva statusklassningen av vattenförekomsterna. Den tyska naturskyddsföreningen ifrågasatte myndighetens beslut med invändningen att beslutet skulle strida mot bestämmelserna i vattendirektivet.

Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht att vilandeförklara målet och, genom begäran om förhandsbesked, fråga EU-domstolen bland annat om medlemsstaterna − med förbehåll för att undantag kan beviljas − är skyldiga att avslå ansökan om tillstånd till ett projekt om projektet kan orsaka en försämring av statusen hos en ytvattenförekomst. EU-domstolen skulle också pröva om begreppet ”försämring av statusen” enligt vattendirektivet ska tolkas så att det bara omfattar sådana negativa förändringar som leder till en ändrad och lägre statusklassning.

EU-domstolens dom
I EU-domstolens dom konstaterades att medlemsstaterna är skyldiga att inte meddela tillstånd till projekt som kan orsaka en försämring av status för en ytvattenförekomst eller när uppnående av god status äventyras. Vidare konstaterades att begreppet ”försämring” ska tolkas som att en försämring till en sämre klass för en enskild kvalitetsfaktor räcker för att försämring ska uppstå, även om det inte leder till att den sammanvägda statusen försämras. Om kvalitetsfaktorn redan befinner sig i den lägsta klassen ska varje försämring anses innebära en försämring av statusen.

Enligt EU-domstolens avgörande är regleringen om de s.k. miljömålen i vattendirektivet (jfr. regleringen om miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken) tvingande och innebär en skyldighet för medlemsstaterna att agera på angivet sätt. Enligt EU-domstolen innebär detta att ett enskilt projekt inte får tillåtas, om projektet riskerar att orsaka en försämring av vattenstatusen i en vattenförekomst och det inte medgetts något undantag från kvalitetskraven.

Konsekvenser för Sverige?
Även om EU-domstolens avgörande ger upphov till flera följdfrågor, bland annat vad gäller t.ex. frågan om verksamhetsutövarens utredningsbörda i en tillståndsprövning med vattenförekomster som klassats med bristfällig data, kan dock domen förväntas få en direkt påverkan på olika tillstånds-, tillsyns- och planprövningar enligt miljöbalken och plan- och bygglagen. Klart är att förenlighet med miljökvalitetsnormer för vatten kommer att få ett helt annat fokus i de prövningar där dessa frågor aktualiseras.

EU-domstolens tolkning av vattendirektivet kan komma att medföra ett allt större krav på verksamhetsutövarens utredningsunderlag vid olika prövningar i syfte att säkerställa att verksamheten inte orsakar någon försämring, eller risk för försämring, av vattenstatusen eller någon av de enskilda kvalitetsfaktorerna. Det återstår nu att se hur prövnings- och tillsynsmyndigheter börjar tillämpa och tolka EU-domen.

För mer information:
Tove Andersson, tove.andersson@wistrand.se, 031-771 21 74
Henrik Pernmyr, henrik.pernmyr@wistrand.se, 031-771 21 25