Lex Laval ändras – rätten att vidta stridsåtgärder mot utländsk arbetskraft utvidgas

Riksdagen beslutade den 26 april 2017 att ändra i den s k Lex Laval, enligt vilken rätten att vidta stridsåtgärder mot utländska arbetstagare stationerade i Sverige har varit begränsad. Lagändringen trädde i kraft den 1 juni 2017 och innebär utvidgade möjligheter för svenska fackförbund att genom stridsåtgärder kräva att arbetsplatser med utländsk arbetskraft tecknar svensk kollektivavtal.

Lex Laval kom till efter att fackförbundet Byggnads försatt det lettiska byggbolaget Laval i blockad, eftersom Laval inte tecknade svenskt kollektivavtal. Enligt EU-domstolens förhandsavgörande i den s k Laval-domen har fackföreningar i Sverige inte möjlighet att vidta stridsåtgärder för att förmå en utstationerande arbetsgivare att tillämpa villkor som för sina utstationerade arbetstagare som går utöver minimivillkoren i den s k ”hårda kärnan”, genom att vara förmånligare eller avse andra områden.

Med den ”hårda kärnan” avses artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet. Där anges att medlemsstaterna ska se till att utstationerade arbetstagare tillförsäkras vissa av värdstatens minimivillkor avseende bl.a. arbetstid, semester, säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, icke-diskriminering och minimilön. Villkoren ska framgå av lag eller av s.k. allmängiltigförklarade kollektivavtal i den aktuella medlemsstaten.

Enligt den svenska utstationeringslagen (1999:678) 5 §, som bygger på direktivet, ska arbetsgivare från andra länder tillämpa svensk lag för utstationerade arbetstagare på områden som omfattas av den hårda kärnan. Minimilön regleras som bekant inte i svensk lag, utan kan istället regleras i kollektivavtal. Rätt till viss minimilön förutsätter därför att det finns ett kollektivavtal.

Hittills har svenska fackföreningar enligt 5 a § utstationeringslagen under vissa förutsättningar kunnat kräva minimilön eller andra minimivillkor enligt svenska kollektivavtal för utstationerade arbetstagare, och detta ytterst genom att vidta stridsåtgärder. En viktig begränsning av denna möjlighet för fackföreningarna har varit att sådana stridsåtgärder inte får vidtas om den utländske arbetsgivaren visar att dennes arbetstagare redan har villkor som är minst lika bra som de minimivillkor som framgår av svenskt, centralt branschavtal. Detta kallas för bevisregeln.

Genom Laval-domen och den efterföljande Lex Laval har alltså rätten att vidta stridsåtgärder mot utstationerande arbetsgivare varit mer begränsad än i förhållande till inhemska arbetsgivare. Detta har lagstiftaren genom de nu antagna lagändringarna för avsikt att ändra, med EU-rätten som (nödvändig) yttersta ram. Möjligheten för svenska fackföreningar att vidta åtgärder mot utländska arbetsgivare aktualiserar bl.a. den EU-rättsliga regleringen om fri rörlighet för tjänster, förbudet mot icke-diskriminering på grund av nationalitet och principen om ömsesidigt erkännande.

Lagändringen innebär bl.a. att bevisregeln slopas. Istället införs möjlighet till kollektivavtal med begränsade villkor och verkningar, och som får genomföras med stöd av stridsåtgärder. Rätten att vidta stridsåtgärder ska gälla oavsett vilka villkor som den utstationerande arbetsgivaren redan tillämpar, men de kollektivavtalsvillkor som begärs bör dock inte få hindra att förmånligare villkor tillämpas.

Ett kollektivavtal som sluts för utstationerade arbetstagare till följd av en stridsåtgärd ska enbart medföra skyldigheter för arbetsgivaren inom ramen för utstationeringslagen och inte enligt andra lagar. Ett kollektivavtalsförhållande som uppstår på detta vis ska inte heller beaktas vid turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning.

Även utstationerade arbetstagare som inte är medlemmar i avtalsslutande fackförening ska ha rätt att åberopa de anställningsvillkor som ingår i den hårda kärnan i kollektivavtalet som deras arbetsgivare är bunden av, och då för den tid som utstationeringen pågår eller pågått och för sådant arbete som kollektivavtalet avser.

Regeringen har i sin proposition, prop. 2016/17:107, framhållit att genom att kollektivavtal kan ingås med samtliga utstationerande arbetsgivare, ytterst med stöd av stridsåtgärder, säkerställs att utländska arbetstagare får de villkor som de garanteras enligt utstationeringsdirektivet. Skyddet för arbetstagare framhålls som skälet bakom att kollektivavtal ska kunna träffas även för utstationerade arbetstagare. Dessutom, betonade regeringen, har rätten att vidta stridsåtgärder grundlagsskydd i 2 kap. 14 § regeringsformen.

Kritik har riktats mot lagändringarna under lagstiftningsarbetet. Lagrådet, bestående av domare från Högsta domstolen, påpekade bl.a. att det inte preciserats vilka brister i gällande rätt som föranlett de föreslagna ändringarna, och att det därför inte varit möjligt att bedöma förslagets ändamålsenlighet fullt ut. Ett antal riksdagsledamöter från Allianspartierna ställde sig också mot förslaget, bl.a. eftersom det ansågs allt för långtgående att slopa bevisregeln. De ökade möjligheterna till stridsåtgärder innebär enligt ledamöterna från Allianspartierna en risk för att det kommer att bli mindre attraktivt för utländska arbetsgivare att agera i Sverige, vilket hämmar den fria rörligheten. Från oppositionshåll framfördes också att avskaffandet av bevisregeln sannolikt är i strid med EU-rätten och principerna om proportionalitet och ömsesidigt erkännande.

Den nya lagstiftningen har stöd av regeringspartierna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Enligt vår uppfattning kan det starkt ifrågasättas om ändringarna är förenliga med EU-rätten. Detta får dock framtida rättspraxis utvisa.

Källor: Prop. 2016/17:107 Nya utstationeringsregler, Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2016/17:AU9 Nya utstationeringsregler, SOU 2015:83 Översyn av Lex Laval.

Jörgen Larsson, jorgen.larsson@wistrand.se, +46 703 42 05 00, Viktoria Hybbinette, viktoria.hybbinette@wistrand.se, +46 730 84 83 66