Preskriptionsfrist vid entreprenad utan slutbesiktning

I december förra året avgjorde HD ett mål rörande hur preskriptionstid ska räknas när någon slutbesiktning av en entreprenad inte har ägt rum. En försiktig tolkning av HD väcker frågor avseende domstolens generella inställning till preskriptionsbestämmelser.

En beställare av en totalentreprenad hade vägrat att betala entreprenören för utförda ändrings- och tilläggsarbeten (s.k. ÄTA-arbeten) med hänvisning till att ersättningskraven var preskriberade. Mellan parterna gällde standardavtalet ABT 94 (med vissa särregleringar). Enligt ABT 94 preskriberas en entreprenörs fordringar avseende ÄTA-arbeten sex månader efter entreprenadens godkännande. Parterna hade dock kommit överens om att förkorta preskriptionsfristen till tre månader. I övrigt skulle preskriptionslagens regler gälla.

Någon slutbesiktning av entreprenaden kom emellertid aldrig att genomföras, varför entreprenaden heller aldrig blev godkänd. Vad som då ska gälla beträffande utgångspunkten för preskriptionstiden saknar ABT 94 bestämmelser om. Frågan i målet var därmed; från vilken tidpunkt ska preskriptionsfristen för ÄTA-arbeten räknas i en sådan situation?

Ändamålsskäl inte tillräckligt för utfyllande tolkning
HD konstaterade till att börja med att det inte gick att utröna någon gemensam partsavsikt i den aktuella frågan. ABT 94:s systematik gav inte någon anledning att tolka regeln på annat sätt än att med ”entreprenadens godkännande” menas just ett godkännande i samband med en slutbesiktning. Inte heller dispositiv rätt gav någon ledning i frågan.

HD gick därmed över till att göra en ”mer övergripande rimlighetsbedömning”, vilken aktualiserade frågan om regelns ändamål kan föranleda en annan tolkning än dess strikta ordalydelse ger stöd för. HD bedömde att det i detta fall handlade om en regel om korttidspreskription och att syftet får antas vara att parterna snabbt ska reda ut vad som ska gälla beträffande ersättningen för ÄTA-arbeten. HD menade vidare att startpunktens funktion främst är att ge ett tydligt besked om slutpunkten för preskriptionstiden, men också att indikera när det är dags att ta upp en diskussion om ersättning för ÄTA-arbeten. Detta talar för att det skulle vara lämpligt att preskriptionstiden knyts till den tidpunkt när entreprenaden är att anse som avslutad.

Domstolen ställde sig då frågan om ändamålsskäl av den typen ska anses väga så tungt att en sådan utfyllande tolkning verkligen kan godtas. I ljuset av de särskilda tolkningsprinciper som gäller för preskriptionsbestämmelser menade HD att en sådan regel, på grund av sin drastiska rättighetsavskärande verkan, ska tolkas restriktivt och inte tillämpas analogt. När det gäller en avtalad preskriptionsregel bör en utfyllande tolkning godtas bara om det finns klara hållpunkter för det. Även om det kan anses lämpligt att preskriptionstiden börjar löpa när entreprenören har avslutat sina arbeten ansåg domstolen att det saknades klara hållpunkter i ABT 94 för en sådan ordning. Med tanke på att det var fråga om en preskriptionsbestämmelse skulle en utfyllande tolkning i det här sammanhanget vara att ”sträcka sig för långt”.

HD ansåg sammanfattningsvis att den aktuella preskriptionsregeln inte kunde tillämpas när slutbesiktning inte har skett, vilket innebar att en tioårig preskriptionsfrist enligt preskriptionslagen skulle tillämpas. Entreprenörens krav var därmed inte preskriberade.

Försiktig tolkning från HD
HD:s dom är klar – en slutsats om från vilken tidpunkt preskriptionstiden ska räknas då slutbesiktning inte ägt rum kan inte dras utifrån en tolkning av ABT 94. Domen innebär vidare att, när ABT 94 gäller mellan parterna kan inte en beställare utnyttja sin egen passivitet för att dra nytta av en särskilt avtalad, kort preskriptionstid för ÄTA-krav. Det ska dock noteras att man i ABT 06, som ersatt ABT 94, har infört en bestämmelse som innebär att entreprenaden kan anses godkänd – och preskriptionstiden därmed kan börja löpa – även om slutbesiktning inte har verkställts (se ABT 06 kapitel 7 § 12).

Utgången i målet väcker även en del andra frågor. I jämförelse med en tidigare dom (mål nr T 980-14), vilken meddelades cirka en månad innan förevarande dom, var HD i det nu aktuella målet inte lika benägen att ge sig själv ett så stort utrymme att fylla ut oreglerade luckor i avtalet. Frågan väcks varför HD i detta mål framstår som mer återhållsam. Sannolikt beror detta åtminstone delvis på att det var fråga om just en preskriptionsbestämmelse, dvs. en bestämmelse som – så som HD uttryckte det – har en drastiskt rättighetsavskärande verkan.

Målet leder också till funderingar rörande HD:s allmänna inställning till tolkningen och tillämpningen av preskriptionsbestämmelser. HD:s uttalanden i detta sammanhang (se främst p.22 i domskälen) tyder på att den restriktiva syn som framförts på olika håll (se t.ex. Lindskog S, Preskription, 3 uppl. 2011, Zeteo avsnitt 3.3.1-3.3.3) även fått genomslag i högsta instans.

För mer information:
Petra Enmalm, Jur kand, Wistrand Advokatbyrå
E-post: petra.enmalm@wistrand.se
Tel: 08-50 72 00 37