Paranoia – Dina spår i Cyberrymden

Jag hörde länge till fallangen som ansåg att ingen behöver vara orolig för övervakning om de inte har något att dölja. Så länge jag inte blev filmad på toaletten var jag nöjd. Jag behöver inte frukta att lite uppgifter registreras här och där om jag håller mig inom lagens råmärken, resonerade jag. Folk som är oroliga borde slappna av. Vad är det värsta som kan hända?

Ett antal saker som hänt de senaste åren har gjort att jag ändrat mig. Det första är trenden Tag-Everything. Allting ska märkas med en position: bilder, meddelanden och människor för att sedan kommuniceras ut eller sparas i all oändlighet. Även om du medvetet stänger av den funktionen i många telefoner så sparas ändå informationen om vilka nätverk som telefonen kopplats upp mot vilket isig ger samma resultat. Den lagras sedan i molntjänster som MobileMe.

 Den explosionsartade utvecklingen av molntjänster har i sin tur gjort att vi inte ens vet i vilket land som uppgifter sparas. Ofta finns klausuler i de oläsliga avtalen om att företagens partner får använda informationen lite hur de vill. Vilken lagstiftning är de som skyddar oss då? Är det amerikansk, turkisk eller indisk? Är det ens relevant när hundratals, kanske tusentals personer har tillgång till informationen?

 Genom att analysera sociala media kan vem som helst inte bara vaska fram pinsamma meddelande från blöta kvällar fem år tillbaka utan även analysera samband som användaren inte tänkt på. Det finns till exempel en webbsida som räknar ut människors sömnvanor utifrån deras Twitter-feed. En annan sida håller reda på var folk är genom att analysera GPS-taggar på bilder som skickas där. Om jag var inbrottstjuv skulle jag alltid hänga på de webbsidorna. Vilken guldgruva av information.

 Wikileaks öppnade mina ögon för hur företag snabbt kan följa en regeringens minsta vink med hänvisning till begrepp som landsförräderi. I det här fallet var det inte förräderi mot mitt hemland men det gällde företag jag anlitar: Visa, Mastercard och Amazon. Tidigare har jag varit så blåögd att jag inte trott att multinationella företag i västvärlden går en enskild regerings ärenden.

Om vi slutligen ser, inte allt för långt bakåt i historien, använde Hitler telefonräkningar för att spåra judar, motståndsmän och allmänt oliktänkande. Hade inte informationen funnits, hade antagligen många liv sparats. När Churchill hörde talas om det förbjöd han all lagring av information som gjorde att de gick att spåra personers kontakter.

 Med andra ord så finns information om var vi befinner oss, när vi sover och vem vi känner lagrade i länder och på platser vi inte har en susning om. Dessutom vet vi hur betydligt mindre mängd av information kostat många människoliv i historien. Lite paranoia är nog sunt ändå.

 by Åsa Schwarz