”Malmö måste satsa på näringslivsklimatet och högre självförsörjningsgrad.”

Debattartikel Sydsvenskan den 20 mars 2026


Ointresset från Malmös politiska ledning gentemot företag som sammanlagt omsätter 40–50 miljarder kronor och är viktiga för jobben är skadligt för staden, skriver entreprenören Dan Olofsson.

Det är en gammal sanning att genom att vinkla statistik kan man skapa helt olika bilder.

Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), genomförde den 9 mars ett propagandanummer som förtjänar att synas eftersom vi har val i höst (Sydsvenskan 9/3).

Budskapet var att från 2020 till 2025 har 15 000 jobb tillförts i Malmö. Det motsvarar 12 procent fler jobb medan motsvarande siffra för Göteborg är 9 procent och Stockholm 6 procent. Dessutom framfördes det halsbrytande påståendet att om näringslivet i hela Sverige hade vuxit i samma takt som i Malmö, hade det funnits uppemot 200 000 fler jobb i Sverige än vad det gör idag.

Alltså ska vi Malmöbor bibringas uppfattningen att vi har en kommunledning som sköter näringslivsfrågorna och jobben väl.

Så är det självfallet inte.

Det viktiga och den övergripande allvarliga bilden är att självförsörjningsgraden i Malmö är exceptionellt låg. Alltför många har inte jobb de kan försörja sig på utan får leva på till exempel bidrag och anhöriga. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att Malmö har en självförsörjningsgrad 2025 om 60 procent, medan Göteborg ligger på 69 procent, Stockholm på 75 procent och Sverige i genomsnitt på 72 procent.

En relevant jämförelse är att om Sverige haft samma självförsörjningsgrad som Malmö, hade ytterligare cirka 700 000 svenskar inte haft jobb de kan försörja sig på. Det vore en katastrof för landet, men i nuläget kan Malmö hanteras genom stora skatteöverföringar från andra kommuner. En faktadetalj i sammanhanget är att det har varit en diskussion huruvida inkomster från Malmöbor som arbetar i Köpenhamn inkluderas i statistiken. SCB klargör nu att så är fallet.

Alla de tre städerna har under de aktuella åren fått en ökning av självförsörjningsgraden om 2–3 procentenheter. Denna positiva förändring har med nationella faktorer att göra, trots att vi genomlevt covid och haft krig i vårt närområde. För Malmö motsvarar detta 5 000 jobb av de 15 000.

Härtill har Malmö fått ytterligare 1 procentenhet i ökning av självförsörjningsgraden från en exceptionellt låg nivå, vilket motsvarar drygt 2 000 jobb. Min tro här är att det finns många driftiga småföretagare med utländsk bakgrund som skapar jobb till stor del oberoende av kommunledningens insatser.

En annan faktor är att det föds fler barn i Malmö. Generellt föds allt färre barn i Sverige. Det gäller också Malmö, men Malmö ligger generellt på en högre nivå de senaste decennierna, vilket är positivt. Detta beror i sin tur på att antalet medborgare med utländsk bakgrund är större i Malmö och att föräldrar med utländsk bakgrund föder fler barn.

Som följd härav ökar befolkningen i Malmö under de aktuella åren med 2 och 4 procent mer än Göteborg respektive Stockholm, och med samma självförsörjningsgrad motsvarar det 3 000 till 6 000 fler jobb i Malmö.

Sammantaget kan sägas att merparten av de jobb som tillkommit i Malmö har sin förklaring i faktorer som inte har med kommunledningens insatser att göra. Det väsentliga att understryka är att Malmö ligger i botten i Sverige när det gäller självförsörjningsgrad, trots det gynnsamma geografiska läget och universitet, med mera.

Kommunledningen kan göra insatser genom konstruktiv dialog med de större företagen. De är nämligen inte så många.

Jag har ringt runt till tio av de största egna företagarna i Malmö. Deras företag omsätter i snitt vardera 4–5 miljarder kronor per år och de har väsentlig betydelse för staden.

Nuvarande politiska ledning i staden utgörs sedan tretton år tillbaka av Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) och Andreas Schönström (S).

Jag frågade dessa företagare om de någon gång under dessa år blivit uppringda eller fått besök av den politiska ledningen? Har de undrat vad ni håller på med? Har de ställt frågan om de kan hjälpa till med något? Det blev nej rakt igenom. Detta utom i ett fall där Katrin Stjernfeldt Jammeh för tio år sedan besökt ett av företagen.

Ett sådant ointresse från den politiska ledningen gentemot företag som sammanlagt omsätter 40–50 miljarder kronor och är viktiga för jobben är skadligt för staden, och ett sådant agerande återfinns inte i andra kommuner i Skåne.

Det finns således grund för den uppfattning, som är utbredd bland företagarna i Malmö, att vi har en kommunledning som är helt ointresserad av näringslivsfrågor. Det återspeglas också i att Malmö ligger i botten när det gäller Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimatet.

När det nu är så att vi ligger i botten på självförsörjningsgrad och när flera stora företag lägger nya investeringar i annan kommun – så krävs annat än vinklad retorik i vår stad. Malmö måste satsa på näringslivsklimatet och högre självförsörjningsgrad.

Att partier lägger energi på att dra upp röda linjer mot andra partier har mig veterligen aldrig löst några samhällsproblem i Malmö. Mot bakgrund av vad jag här anfört och vad som nu också händer nationellt mellan L och SD, så vore det en välgärning om oppositionen i Malmö kunde lägga sina röda linjer åt sidan och samla sig för ett nytt välbehövligt styre i Malmö.

SKRIBENTEN

Dan Olofsson, entreprenör