Därför redovisar vi blocken

Frågan om vilka konstellationer som ska ställas mot varandra i mätningar av väljaropinionen  har aktualiserats efter valet. I dag har Svenska Dagbladet en ledarkommentar om SCB:s partisympatimätning. SCB har där valt att summera stödet för Allianspartierna (M, FP, C, KD) respektive för de rödgröna partierna (S, MP, V). Den principen tillämpas även av Demoskop och, så vitt jag vet, även av övriga som ägnar sig åt väljarbarometrar. Då det finns oklarheter såväl vad gäller uttalade samarbeten som tänkbara regeringsunderlag, samt om vilka som faktiskt kommer återfinnas i riksdagen så är den nuvarande ordningen inte självklar. Oklarheterna innebär att det kan bli aktuellt att vid något tillfälle räkna på andra konstellationer än de vi har idag, men invändningarna mot dagens ordning bygger på två missförstånd.

Missförstånd 1 – regering vs regeringsunderlag

Genom att ställa Alliansen mot de rödgröna så jämför vi de nu kända regeringsunderlagen mot varandra. När det gäller Alliansen så är läget, tills vidare, okomplicerat. De fortsätter sitt samarbete och kommer om de får möjlighet att bilda regering tillsammans. På den rödgröna sidan är det väl däremot få som nu tror att de har för avsikt att bilda gemensam regering. I klartext betyder det snarare att Socialdemokraterna, visa av det tidigare samarbetsfiaskot, inte åter kommer ge Vänsterparitet möjligheter att ingå i regeringen. Det kan förstås ses som en subjektiv tolkning av läget, men uppfattningen delas sannolikt av flertalet bedömare.

Missförståndet i frågan är att vår, och andras, redovisning inte bygger på vilka som kommer bilda regering tillsammans utan snarare hur regeringsunderlaget förväntas se ut. Den principen har vi tillämpat långt innan partierna aviserade dagens lite mer fasta samarbetsformer. Minoritetsregeringar är den normala situationen i Sverige och att i väljarbarometrar därför ställa de kända regeringsunderlagen mot varandra är en del av traditionen.  

Missförstånd 2 – mandatfördelning vs väljarstöd

Vid i stort sett varje mätning som visar att något av partierna får mindre än fyra procents stöd så får vi påpekanden om att de då inte återfinns i riksdagen och därmed inte bör räknas. Om det skulle vara ett utfall i valet så är det förvisso sant, men det är inte det faktiska utfallet eller långt mindre mandatfördelningen vi mäter. Våra väljarbarometrar syftar enbart till att mäta den aktuella opinionen och därför inkluderar vi även partier med stöd av mindre än fyra procent. I sammanhanget ska också sägas att ett stöd under fyra procent i mätningar många gånger har genererat tillräcklig många stödröster för att lyfta över spärren. Det sätter fingret på en annan viktig sanning kring väljarbarometrar – de ska inte betraktas som prognoser utan enbart som en ögonblicksbild och ett sätt att beskriva och analysera väljarrörelser.