Demoskops väljarbarometer för februari

Demoskops/Expressens väljarbarometer för februari visar små, men intressanta förändringar. Alliansen återtar viss mark från det mycket stora underläge man hade i januarimätningen. Då skilde det 16,2 procentenheter mot 13,2 nu. Det kan vara värt att påpeka att skillnaden mellan de två tänkta regeringsunderlagen har varit större. I september 2008 var skillnaden 17,7 procentenheter. Det visar vilka stora förändringar som är möjliga. Om vi istället relaterar till motsvarande tidpunkt före valet 2010 så skilde det dock bara 2,8 procentenheter.

I förra månadens mätning var Alliansens stöd rekordlåga 36,1%. Det är en nivå som man med stor sannolikhet inte kommer att underträffa inför valet. Alliansen förefaller ha bottnat, men det återstår att se hur mycket ytterligare mark man kan ta tillbaka.

På allianssidan är det framförallt Moderaterna som återtar förlorad mark, men man är fem procentenheter bakom den nivå man hade vid motsvarande tillfälle inför det senaste valet. För övriga Allianspartier är förändringarna små. Här är det framförallt värt att notera att såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet når över fyraprocentsspärren. Det har inte skett under det senaste året och det är möjligen en indikation på att medvetenheten om valet ökar, och att man möjligen redan nu börjar få det taktiska stöd som fyraprocentsnivån brukar kunna generera. För Folkpartiet är stödet (5,0%) historiskt lågt även om man vid enskilda tillfällen har legat lägre.

Socialdemokraterna (34,5%) ligger i stort sett stilla, medan Vänsterpartiet (7,3%) ökar något och Miljöpartiet (9,6%) backar. Det starka fokuset på välfärdsfrågorna gynnar V bland dem som delar partiets analys kring de privata aktörerna. Med tanke på det begränsade fokuset på MPs kärnfrågor så håller partiet, trots tappet, ställningarna väl. Det främsta skälet är den starka positionen i den unga gruppen där man utmanar S som det största partiet.

Sverigedemokraterna (8,8%) tappar nu mark för tredje månaden i rad. Tendensen är tydlig och nedgången är statistiskt säkerställd i förhållande till november. Den fortsatta utvecklingen för SD är särskilt intressant av många skäl då det framförallt är SD som har förändrat den politiska kartan sedan valet och man länge har varit den största nettovinnare. Nu har den positionen övertagits av S. SD-anhängare uppger sig vara väl så säkra på sitt val som anhängare till andra partier, men med tanke på att de nytillkomna anhängarna visat sig vara rörliga är inte heller ytterligare rörelser från partiet otänkbart. Inför valet ställs också frågan på sin spets för SD-anhängarna, ska man ska stödja en tänkbar regeringskonstellation eller ett parti i konstant opposition?

Speciellt för februari-, men även januarimätningen, är nivån av osäkra väljare osedvanligt hög (21,5%). Det finns inte något generellt mönster kring stor osäkerhet just under valår, men valåret 2006 fanns en motsvarande osäkerhet under våren. Det indikerar sannolikt att huvudalternativen uppfattas som otydliga, och möjligen tas också frågan om hur man ska rösta på större allvar ju närmare valet vi kommer, d v s vi rör oss från emotion till intention.  

Situationen för Alliansen är nu särskilt svår i den unga gruppen, där, baserat på den senaste tremånadersperioden, endast en av fyra ger sitt stöd. Det är en situation vi känner igen från tidigare perioder då Alliansen har haft motvind i opinionen. Vad som dock skiljer sig från tidigare är att man har svårt att övertyga Stockholmsväljarna och här har man också tappat mark under den senaste tremånadersperioden och ligger efter oppositionen.

Sentimentet bland väljarna är fortsatt  negativt, bilden av att samhällsutvecklingen går i fel riktning dominerar. Det finns en föreställning om stora och växande samhällsproblem trots att det inte styrks när människor tillfrågas om sin egen situation. Alliansens stora utmaning är att skapa en ny berättelse som samhällsutvecklingen.