Ekomodernisterna intervjuar George Monbiot: ”Det är dags att sluta hålla boskapsdjur”

I decennier har författaren, journalisten och aktivisten George Monbiot engagerat sig i viktiga ämnen inom vitt skilda områden. Han har försökt göra ett envarsgripande av en amerikansk FN-diplomat, uppmärksammat ensamhet och klimatförändringar och kampanjat för en brittisk allemansrätt. Han har skrivit åtskilliga uppmärksammade och prisbelönta böcker och har en stående kolumn i ansedda The Guardian. I sin senaste bok, Regenesis: Feeding the World without Devouring the Planet, ger han sig på det moderna jordbruket. Och han håller inte tillbaka. I slutet av november bjöd Ekomodernisterna in honom till Uppsala (24/11) och Stockholm (25/11) för att prata om boken, vår globala kampanj Reboot Food, och om en radikal förändring av vår livsmedelsproduktion.

George Monbiot, välkommen till Sverige. Hur trivs du här? Har du någon favoritplats? Och eftersom din resa ändå går i matens tecken – är det någon svensk maträtt du fastnat särskilt för?

– Tack. Jag hade en fantastisk resa till Lappland för många år sedan. Det var innan jag blev vegan. Då smakade jag frystorkat renkött och surströmmning, och tyckte oväntat nog om båda två.

I din nya bok, Regenesis, driver du tesen att våra matvanor hotar jordens klimat och den biologiska mångfalden världen över. Varför har du valt att skriva om jordbruk och matproduktion?

– Dagens livsmedelsproduktion leder till omfattande förstörelse av ekologiskt viktiga miljöer, artutrotning, markförstöring och förorening av luft och vatten, i huvudsak som en följd av boskapsdjurens utbredning. Och vi låter det passera. Vi har helt olika måttstockar för livsmedelsindustrin jämfört med exempelvis produktionen av fossila bränslen eller kemikalieindustrin. Det behöver uppmärksammas och hanteras.

Du pekar bland annat på att 51% av Storbritanniens landyta används som betesmark, samtidigt som vi bara får ungefär 1% av vårt proteinintag från djur som enbart lever på bete. Finns det ingen hållbar biff?

– Inte i överflöd. En del av de projekt som försöker återställa viktiga ekologiska miljöer använder en mycket liten mängd boskapsdjur för att upprätthålla det ekologer kallar “intermediate disturbance”, där idén är att den biologiska mångfalden är som störst där mänsklig påverkan förekommer på en “lagom” nivå. Den sortens köttproduktion ser jag som hållbar, fast om allt kött vi åt kom från sådan produktion skulle bara miljonärer ha råd med det eftersom det handlar om så få djur. Men högre nivåer än så av betesdjur orsakar samtidigt allvarliga ekologiska skador, exempelvis i form av att de äter upp näringsrika plantor och genom det hindrar framväxten av träd.

Du om någon har väl noterat det, men att försöka radikalt förändra en jordbruksproduktion som har mångtusenåriga anor, starka traditioner och en fast förankring i vår matkultur är ganska kontroversiellt. Hur ska man skapa samsyn och legitimitet kring en sådan polariserad fråga?

– Ja, det har inte undgått mig. Folk tenderar att ha starka åsikter om hur deras mat produceras. Det är en djurisk fråga i både bokstavlig och bildlig mening. Dessutom präglas allt som skrivs om mat av en romantisk tradition och estetik, och av en sorts smakelit. Några av världens främsta matskribenter har inte en aning om hur 8 miljarder människor ska få tillräckligt med mat och har inte lagt en sekund på att fundera över utmaningen, men anser sig ändå kvalificerade att debattera frågan. Många förespråkar att matproduktionen även på 2000-talet ska grundas i ett neolitiskt produktionssystem: betande köttdjur. För att klara det skulle vi behöva flera planeter, och det skulle ändå inte rymmas något vildliv på någon av dem.

– Vi kommer att behöva en radikal förändring där vi kliver bort från de romantiska idéerna som förstör jordens livsuppehållande system, och istället basera matproduktionen på vetenskap och fakta om hur situationen faktiskt ser ut. En sådan inriktning kommer att kräva en radikal förändring av våra dieter där vi slutar hålla boskapsdjur och istället äter växtbaserat, men också skapar produktionssystem som inte är jordbruksbaserade överhuvudtaget utan använder sig av fermentering genom mikroorganismer – så kallad labbodlad mat. Om allt detta kan få bred acceptans bland världens befolkningar vet jag inte. Jag är medveten om svårigheterna.

Miljörörelsen världen över har i många decennier förespråkat idén om att vi måste ”tillbaka till jorden”, som de amerikanska miljöaktivisterna i början av 1900-talet uttryckte det, trots att det ekologiska jordbruket och begränsningar av konstgödselanvändning också innebär kraftigt minskad produktion. Även det är du starkt kritisk till.

– Ja. Också miljörörelsen har fastnat i romantiska föreställningar om hur jordbruket ska se ut, och många aktivister tycks ha närmast fetischistiska dragningar till produktionssystem med låga skördar. Ett sådant jordbruk blir fint på bild, men det skapar horribla resultat. När lantbruket ger låga skördar blir konsekvensen att det istället måste öka markanvändningen för att producera samma mängd mat, och markanvändning är i mina ögon den enskilt viktigaste miljöfrågan. Ändå är den konsekvent bortglömd. Varje hektar vi använder för att producera mat är en hektar som inte kan användas för att ge plats till vild natur. En stor majoritet av de vilda arterna är beroende av oexploaterade ekosystem, som i sin tur behövs för att de större, globala ekosystemen ska fungera. Ambitionen måste vara att minska livsmedelsproduktionens markanvändning så mycket som möjligt, inte att öka den.

– Jordbrukets heliga Graal borde vara att producera så stora skördar som möjligt med så låg miljöpåverkan som möjligt – med andra ord, att skapa mer mat med mindre jordbruk. Det är svårt, inte minst för att politiken gjort väldigt lite för att förstå vikten av välmående jordmåner. Men det finns jordbrukare som lyckats med detta, och som kraftigt minskat sin påverkan på omgivande miljöer samtidigt som de behållit höga skördar. Vi måste lära av det och snabbt utforska hur vi kan omsätta den kunskapen i hela livsmedelsproduktionen.

Att odla mat i labb är extremt mycket mer effektivt än konventionellt jordbruk. Du nämner exempelvis att markanvändningen är 1 700 gånger lägre till och med när man jämför med odling av sojabönor, och 138 000 gånger lägre än för betande köttdjur. Vilka hinder ser du för att göra labbmaten populär i den breda befolkningen, och hur kan vi riva dessa hinder?

– Jag tror att det största hindret är allmänhetens acceptans. Precisionsfermentering kommer troligen att kunna generera substitut som är bättre, mer hälsosamma och billigare än de djurbaserade produkterna. Vi står inför en mat- och dietmässig revolution som är lika omvälvande som när mänskligheten en gång började bruka jorden. Som alltid finns det en skepsis mot ny teknik, och inte minst i matproduktionen. Men samtidigt har vi sett de senaste decennierna att folk faktiskt lagt om sina dieter på ganska drastiska vis – även om det inte alltid varit i positiv riktning – så jag tror att det finns en god chans att många kommer att anamma förändringen.

George, stort tack för att du tog dig tid.

– Tack själv, Joakim, allt gott.

George Monbiot föreläste på Cemus vid Uppsala universitet den 24 november och på Kulturhuset i Stockholm den 25 november.

Vill du engagera dig för miljön och bidra till en mer rationell, vetenskapsbaserad klimat- och miljödebatt? Bli medlem i Ekomodernisterna här. Läs mer om kampanjen Reboot Food här.

Text: Joakim Broman