Debattklimatet i klimatdebatten

För att få den breda allmänheten, journalister och politiker att förstå den form av socialt konstruerad verklighet som klimatdebatten ger uttryck för har professor Ingeman Arbnor och jag tillsammans försökt skapa en ”betydelseangivning” av klimatdebatten och dess olika debattörer. Gränserna är givetvis flytande.

Grupp 1 – Klimatextremister: kan beskrivas som personer/organisationer som tolkar all klimatinformation apokalyptiskt (som om domedagen väntar bakom hörnet). Bakom denna sorts tolkningar döljer sig ofta okunnighet, rädsla eller någon form av medvetna eller omedvetna syften som kan gynna personen/organisationen i fråga. Denna grupp anser att alla som inte bejakar deras extremism är förnekare, då de förnekar att världen står inför en ohejdbar katastrof om inte alla utsläpp upphör närmast omgående.

Grupp 2 – Klimatalarmister: utgörs av personer/organisationer som ofta för egen räkning har allt att vinna på en alarmerande klimatdebatt. Inte sällan utnyttjar denna grupp, klimatextremisternasom ”murbräcka” för egna syften. Här framskymtar allt som oftast en oärlig agenda i deras agerande jämfört med extremisternas. Inom denna grupp återfinns såväl okunniga som mer kunniga. Bland de okunniga återfinns inte sällan politiker. Bland de mer kunniga syns även forskare som har allt att vinna på en uppskruvad debatt då det kan rendera i nya forskningsanslag. Att nå målen i Parisöverenskommelsen anses inom denna grupp som helt nödvändigt. Att genomföra symbolhandlingar som exempelvis att äta mindre oxkött, blanda etanol eller palmolja i bilbränslet, äga en elbil eller flyga mindre anses också viktigt.

Grupp 3 – Klimatidealister: läser rapporten från IPCC närmast helt okritiskt som bästa vetenskapliga sanning vi har tillgång till. De väljer att tolka alla osäkra data på värsta möjliga sätt inom de felgränser som IPCC anger. Inte sällan väljer man att beskriva konsekvenser av klimatförändringar baserade på de värst tänkbara modellscenariona. Klimatidealisterna kan vara väl pålästa och agerar därför inte extremistiskt/alarmistiskt på det sätt som ovan beskrivna grupper. Man hänvisar ofta till de beräkningar IPCC utfört om vad som anses nödvändigt för att reducera de globala nettoutsläppen. Klimatidealister ställer sig bakom klimatlagen.

Grupp 4 – Klimatrealister: läser rapporten från IPCC som bästa vetenskapliga sanning vi har tillgång till i dag. De väljer att sätta sin tillit till IPCC mest sannolika data. Parisöverenskommelsens mål om att hålla temperaturökningen under 1,5 grader anses dock ogenomförbart då det skulle innebära att man omedelbart måste upphöra med allt användande av fossila bränslen vilket skulle innebära en katastrof för världens fattiga länder och en stor ekonomisk påfrestning för den industrialiserade världen. En temperaturökning på 1,2 grader sedan förindustriell tid anses vara mer positiv än negativ för planeten och problemet med en ökande halt av växthusgaser i atmosfären anses vara ett lösbart problem över tid. Klimatrealister vänder sig mot panikåtgärder och förordar i stället en plan som bygger på bästa vetenskap och vad som är kostnadseffektivt och socialt acceptabelt. Man anser att människan är fullt kapabel att klara av en ytterligare temperaturhöjning på 2 grader. Klimatlagen är orimlig och bör avskaffas.

Grupp 5 – Klimatrationalister: väljer att tolka alla osäkra data på mildast möjliga sätt inom de felgränser som IPCC anger och ibland även en bit utanför felgränserna. Klimatrationalisterna fokuserar på osäkerheter och anser att IPCC fäster för stor vikt vid de mänskliga utsläppen av koldioxid och andra möjliga påverkansfaktorer. Klimatrationalister söker därför gehör för att IPCC ofullständigt belyser alla tänkbara aspekter som kan påverka klimatet. Denna form av nonchalans, bidrar enligt rationalisterna till ännu större osäkerhet än vad som reflekteras i de modellscenarion som IPCC presenterar. Klimatmodellernas projektioner ska därför inte tolkas som förutsägelser om en avlägsen framtid utan ses som varningar för att obekymrat elda upp fossila reserver i närtid. Parisöverenskommelsens mål anses ligga långt under en eventuellt problematisk temperaturhöjning. Klimatrationalister är normalt mycket kunniga, inte sällan professorer emeritus, med expertkunskap inom klimatfrågans grundvetenskaper.

Grupp 6 – Klimatindifferenter: bryr sig inte om IPCC men anammar den politiska retoriken om att vi befinner oss i en klimatkris, accepterar den politiska viljan att Sverige ska bli fossilfritt och leva upp till målen i Parisöverenskommelsen utan att närmare fundera över konsekvenserna. Inte sällan är det denna grupp som av egna intressen (affärsmässiga också) utnyttjar/exploaterar det grupp 1 - 3 står för utan eget större engagemang eller kunskap i själva klimatfrågan som sådan. En annan lämplig innebördsbeteckning på denna grupp skulle kunna vara Klimatexploatörer.

Grupp 7 – Klimatignoranter: avfärdar klimatdebatten med att IPCC fått det mesta om bakfoten och att den forskning IPCC väljer ut för sin sammanställning av kunskapsläget till stora delar handlar om politik. Det finns en stark skepsis till koldioxidens betydelse för temperaturen och ibland också till växthuseffekten. Klimatignoranter har inte sällan egna bloggar där det argumenteras för att uppvärmningen inte alls påverkas av atmosfärens CO2-halt utan har helt andra orsaker.

• Klimatextrimister, Klimatalarmister och Klimatidealistergår ut hårt i SVT, SR och i de stora dagstidningarna med starkt stöd av journalistkåren i Sverige. De agerar för att få politiken att så snabbt som möjligt genomföra klimatomställningen, vanligtvis utan något konsekvenstänkande.

• Klimatrealister och Klimatrationalisterargumenterar för att andra problem i samhället är viktigare än att snabbt försöka minska utsläppen av koldioxid i atmosfären. Klimatet förändras inte i den takt som grupperna ovan anser. De konsekvenser av klimatförändringar som diskuteras i media har normalt inte någon koppling till den ökande halten av koldioxid i atmosfären. Klimatrealister och klimatrationalister anser att vi bör prioritera världens resurser på ett bättre, mer kostnads- och klimateffektivt sätt, och fokusera på det som är viktigare för mänskligheten än att på kort sikt minska fossilberoendet. Inom de här två grupperna refererar man ofta till data från det stora vetenskapliga arbetet på flera tusen sidor som IPCC sammanställer, AR6. Det är också inom dessa två grupper som den vetenskapsbaserade kritiken av både IPCC och den politiserade debatten återfinns.

• Klimatindifferenter funderar inte på vad som är rätt eller fel i den vetenskapliga diskussionen runt klimatet. Kanske finner man det för svårt och jobbigt eller också saknar man intresse och det rätta engagemanget. Inte sällan väljer man att anamma det synsätt som är mest politiskt korrekt och/eller mest gynnsamt för den privata karriärutvecklingen. Eller så struntar man helt i ämnet och att delta i någon debatt.

• Klimatignoranterna däremot anser att delar av den vetenskapliga grunden för IPCC i princip är felaktig – dvs. man kritiserar inte bara diverse antaganden som IPCC gör utan anser att hela IPCC närmast är en bluff.

Gränserna för betydelseangivningen av klimatdebattens aktiva eller inte aktiva aktörer är givetvis oskarpa. Grupp 1, 2 kan beskrivas som närmast religiöst frälsta.

Grupperna 3 , 4 och 5 borde kunna föra dialog med varandra med full respekt för att man värderar osäker information olika. I nuvarande situation är osäkerheten fortfarande mycket stor, men det borde finnas frågor där man kan närma sig varandra. Mängden vetenskapliga skrifter är gigantisk och det är ingen som klarar av att ens läsa alla relevanta publikationer beträffande någon enda relevant fråga. Skrifterna ger dessutom ofta motsägande resultat och då måste man också värdera osäkerheterna och trovärdigheten hos författarna. Klimatvetenskap är ett mycket svårt ämnesområde och bygger på många olika grundvetenskaper. Det är därför orimligt att tänka sig att någon kan behärska särskilt många av dem. Fysik, kemi, oceanografi, biologi, geologi, paleoekologi, paleontologi, och många fler. Lägg därtill underdiscipliner, som strömningslära, spektroskopi, termodynamik etc. I denna mycket besvärliga situation är sunt förnuft och respekt för andras synpunkter ovärderliga men tyvärr alltför sällsynta tillgångar i några av grupperna ovan. Inte blir saken/debatten bättre när journalister inom ’mainstream media’ och dess klimatreportrar, självpåtaget gör sig till talespersoner för grupperna 1 och 2, samtidigt som alla meningsmotståndare etiketteras som klimatförnekare alternativt klimatskeptiker.