Vem kan man lita på?

Jag har blivit medlem i partiet MoD, Mänskliga Rättigheter och Demokrati. Inför EU-valet kommer partiet att presentera 5-6 viktiga sakområden, bland vilka energi- och klimatfrågan är en av dem. Även miljöfrågorna kommer att innefattas i samma sakområde.

Tidöpartiernas energipolitik är bättre än den förra regeringens men inte tillräckligt bra eftersom den inte tar utgångspunkt i systemperspektivet i tillräckligt hög grad. Regeringen tror att det går att blanda olika energislag i princip hur som helst och agerar som om varje producerad kWh är lika mycket värd, oavsett från vilket energislag den kommer och när den kommer. Dessutom styr man politiken mot utsläppsmål som redan är uppnådda, vilket skapar en kostsam ineffektivitet i samhället och man vill heller inte se alla de problemområden som uppenbarar sig genom satsningar på vindkraft. Listan kan göras lång kring saker som inte fungerar idag eller som riskerar att fungera ännu sämre i framtiden. När jag lyssnade på partiledardebatten idag blev jag mörkrädd.

Ska man ställa om ett energisystem så måste det rimligtvis vara till någonting som är funktionellt bättre, mer ekonomiskt, har miljömässiga fördelar eller på något annat sätt innebär en positiv förändring.

Jag ser därför fram emot att få bygga upp en riktigt bra energi- och klimatpolitik tillsammans med partiet MoD.

Nedan följer sista kapitlet i min bok "Sunt Förnuft om Energi och klimat" som mot slutet kortfattat skildrar mina tankar kring ett framtida energisystem men där jag även lyfter blicken vad gäller klimatfrågan. Kapitlet har rubriken "Vem kan man lita på?"

Vädret har alltid spelat en avgörande roll i människans tillvaro. Det har avgjort hennes val av bosättning, tillgång på föda, skydd mot vädrets brutala skiftningar. Kulturer har uppstått och försvunnit i takt med klimatets förändringar. Kulter och religioner har formats och olika offerriter uppfunnits för att blidka vädergudarna. Klimatavgörande fenomen som solen har tillbetts som en gud. Detta urgamla förhållningssätt till vädret och dess säsongsvisa variationer lever kvar i traditioner och böner på många platser på jorden. Redan våra urfäder trodde sig alltså kunna påverka vädret och dess skiftningar med regndanser och andra riter. Bland klimatologer fanns det vid mitten av 1950-talet flera som på vaga vetenskapliga grunder torgförde tanken att människans utsläpp av fossil koldioxid kunde leda till uppvärmning av hela jordklotet. Deras hypotes negligerades länge av etablissemanget på grund av bristen på bevis.

1972 hölls FN:s första internationella miljökonferens i Stockholm. Konferensen ledde till bildandet av flera globala miljö- och klimatinstitutioner under FN-flagg, såsom FN:s miljöprogram UNEP 1972, och sexton år senare FN:s klimatpanel IPCC 1988. Redan för femtio år sedan fastslog ledaren för miljökonferensen, Maurice Strong, den 10-årsgräns som vi hade på oss för att hejda katastrofen. Vi har fått leva med upprepade sådana 10-årshot som aldrig gick i uppfyllelse. Därför raljeras det idag kring dessa nu ”klassiska” undergångshot, som varierat i påhittighet för att få beslutsfattarna att införa hårda restriktioner på alltför vaga vetenskapliga grunder. Ett sådant var nästföljande internationella FN-konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro 1992. Där uttalades domen över världens tillstånd igen av generalsekreteraren Maurice Strong: Vi har tio år på oss att rädda planeten! Men till skillnad mot regndansande medicinmän är det nu politiker som för i dansen med de återkommande tioårsintervallen, och pekar ut oss alla som syndare. Sedan Rio har trettio år hunnit passera och klimatfrågan tycks ha övergått i en slags smittsam religion där de troende är djupt övertygade om den.

Man behöver inte vara långsökt eller melodramatisk för att dra parallellen med katolicismen som jagade kättare och ställde dem inför inkvisitionsdomstolens godtycke. De kunde straffa dem hur de ville, eftersom de själva trodde på ”rätt” sak och därmed ansåg sig vara av gud utsedda skarprättare. Eller ska man dra parallellen med ayatollornas fatwor? Har i vår moderna, mer humana tid helt enkelt fatwor och garrottering ersatts av massmedias och klimataktivisters förtalskampanjer och målmedvetna försök till karaktärsmord? Det påminner starkt om när man inte heller fick debattera invandringspolitiken. Många debattörer blev förföljda av stora massmedia som Dagens Nyheter och Aftonbladet, och kunde förlora både vänner och jobb. Först nu är ordet friare, sedan det visade sig att kritikerna hade rätt och vänstern hade fel.

IPCC har gett ut hittills sex bedömningsrapporter, Assessment Reports (AR). Den första kom 1990. Den senaste, AR6, publicerades 2021. En viktig aspekt hos AR, som få verkar känna till, är hur rapporterna skapas. Bland annat förstår man inte skillnaden mellan de två arbetsgrupperna WG1 och WG2, Working Group I resp. II. WG1 – The Physical Science Basis – skapar den grundläggande sektionen i AR-rapporten, om de fysiska egenskaperna hos klimatsystemet, särskilt förändringar som noterats under senare decennier, och om hur klimatet reagerar på mänsklig resp. naturlig påverkan. WG1 är i mycket ett referat av kvalitetsgranskade vetenskapliga artiklar som publicerats. WG2 bygger vidare på WG1:s slutsatser för att beskriva påverkan från klimatförändringen på samhället. Både WG1 och WG2 skriver också sin egen sammanfattning för beslutsfattare, Summary for Policymakers (SPM).

Det finns fler arbetsgrupper. Alla skriver sin egen sammanfattning, SPM. Slutligen sammanfattas alla SPM från grupperna till en ännu koncisare summering. Det säger sig självt att metoden löper stor risk att skapa ett slutresultat som rimmar illa med de ursprungliga forskningsresultaten! Just här blir det mer problematiskt. Det har visat sig att ett balanserat innehåll i WG1 på flera ställen har kokats ned i WG2 på ett sätt som gett missledande, mer alarmistiska rubriceringar. WG2 – Impacts, Adaptation and Vulnerability – beskriver bland annat vad människan kan göra för att skydda sig mot extremväder. I AR6 beskriver WG1 faktorer som är rimliga, men forskningsresultaten uppges ärligt också vara osäkra. Hos dess efterföljare WG2 har däremot röstläget höjts till direkt alarmistiskt, och då saknas plötsligt den tidigare osäkerheten kring slutsatserna. Vissa argumenterar för att kritiken mot SPM är orättvis, men studera exempelvis sidan 10 i SPM, Figur SPM3. Där lyder rubriken: ”Climate change is already affecting every inhabited region across the globe, with human influence contributing to many observed changes in weather and climate extremes”. Visst låter det alarmistiskt och ogrundat tvärsäkert om människans påverkan. Men figuren säger samtidigt något helt annat. Varje led i framställandet av IPCC:s publika rapporter förstärker alltså, genom sin alltmer koncisa struktur, effekten av det ursprungliga innehållet, samtidigt som det ”journalistiska” effektsökandet och ”dramaturgin” förstärks i rapporternas texter och rubriksättningar. En noggrann studie och kartläggning av detta kommunikationsfenomen bör göras av kritiskt lagda, oberoende forskarlag, eftersom resultatet kan vara avgörande för hela klimatdebatten.

Påståendet att klimatförändringar redan påverkar varje bebodd region på jorden är ingenting annat än politik. SPM är bra endast för den som verkligen tar sig tid att studera texten noggrant. Den som bara läser rubrikerna och ögnar texten blir tyvärr lurad, precis som vanliga dagstidningar. IPCC:s videokommunikation gör inte saken bättre. I den officiella videon från WG2 [REF68] påpekas att ”jorden redan håller på att gå åt helvete”. Varifrån kommer ett sådant budskap och hur kan det tillåtas i deras video? Jag misstänker att det kommer från medias behov av extrema väderhändelser, där de meteorologiska parametrarna inte är extrema i sig, men förstörelsen är extrem till följd av att vi blivit fem miljarder fler människor på jorden sedan 1950-talet. Den växande mänskligheten exploaterar naturmiljöerna mycket hårdare idag, och bebygger alltmer väderutsatta platser. Vi har skapat ett självspelande piano. Möjligen igångsatt av domedagsprofeter som Al Gore, som tilldelades Nobels fredspris för insatsen. Det har grumlat mediernas och journalisternas förmåga att särskilja saker och ting, sensation och verklighet. Medias välkända intresse för att förstora händelser för lösnummerförsäljningens och tittarskarornas skull yttrar sig tydligt i klimatsammanhang, eftersom det handlar om något så spektakulärt som naturkatastrofer. Med sedvanlig medial förenkling av orsakssambanden skylls isolerade väderhändelser enklast på klimatförändringarna. Det har till och med gällt skogsbränder som i många fall ansetts vara anlagda. Sedan har AR6 WG2 snappat upp katastrofer och förstörelse som beror på extrema väderhändelser, fastän de i verkligheten kunnat bero på svag infrastruktur och på det överutnyttjande som en ökad befolkning medför. Några exempel är Mali och Afrikas Horn.

Det är naivt och problematiskt att tro, att en mycket snabb minskning av koldioxid skulle förbättra situationen med extremvädren. Troligen skulle det, på grund av de enorma kostnaderna, istället leda till ökad fattigdom, samt att nödvändiga åtgärder för skydd mot extremväder skulle utebli. Dessutom kommer en fattigare värld att få en större folkökning med fler människor som inte har möjlighet att agera annat än kortsiktigt, vilket leder till mer koldioxid. Det alarmistiska budskapet avspeglar sig i den närmast homogent okritiska återgivningen i allmänna media, nämligen det ”elände” som nu drabbar jorden i klimatförändringens spår. Man drar sig inte ens för att utnyttja barn och oerfarna, engagerade ungdomar för att föra ut sin övertygelse. Allt fler barn drabbas av klimatångest på grund av skräckpropagandan. Oskyldiga barn som tror att de kommer att leva bara en kort tid. Nu är det inte längre bara potentater som får pianot att spela. Följarna tycks bli alltmer unisona i denna religion, som börjat leva av egen kraft. Situationen är farlig och har liknats vid en uppseglande masspsykos [REF69]. Denna globala maranataväckelse har fört med sig att industrier, handels- och finansinstitut, samt till och med akademiska forskningsinstitutioner, ”för säkerhets skull” inrättar sig i ledet och låtsas bejaka de nya förutsättningarna för ”hållbart”, ”förnybart” och ”klimatsmart”. Dessa begrepp saknar objektiva referenser, men man motiverar sin verksamhet och försöker vara med så synligt som möjligt, medströms i denna huvudfåra, ty man vet att det är där pengarna finns att hämta om man står på rätt sida! En lavinartad effekt skapas kring ett hot som i själva verket är fiktivt, men trots det blir ostoppbart och drar med sig allt och alla med oöverskådliga kostnader som följd.

Propagandan som FN och IPCC:s WG2 driver med benäget stöd från media, åtminstone i västvärlden, är okritisk och ovetenskaplig och därmed till stor del falsk. I mina kritiska ögon är IPCC:s AR6 WG1 en trovärdig sammanfattning av den i dag tillgängliga vetenskapliga kunskapen – inklusive informationen om hur osäker vetenskapen fortfarande är. Problemet är inte heller att IPCC skulle kunna vara korrupt, utan endast att ledande, beslutsfattande personer inte klarar att läsa så komplicerade saker som The Physical Science Basis i WG1. Därför nöjer de sig med WG2 nedkokta information och diverse ryktesspridning. Det vore bra om alla de som anser att politiken är fel fick större genomslag i debatten. ”Klimatet kan vänta”, åtminstone litet, medan vi ägnar oss åt riktiga långsiktiga lösningar på världens verkliga problem.

Med ekonomi menas hushållande med knappa resurser, något som borde genomsyra alla delar av samhället. Energiresurser är något världen måste utnyttja långsiktigt optimalt. Att till exempel frakta biomassa långa sträckor för att utsläppen i Sverige skall bli ”grönare” är i ett globalt perspektiv kontraproduktivt. Bäst ekonomi är att nyttja dem nära platsen där de uppstår. Reduktionsplikten är ett annat exempel. När biomassa omvandlas till biodiesel, hur stor del av energiinnehållet går då förlorat vid omvandlingen? Global energiekonomi borde vara det man diskuterar vid framtida COP-möten. Om resursförstöringen kan reduceras kan vinnarna bli fler än förlorarna.

Personligen är jag övertygad om att den utveckling vi ser nu på energifronten är en parentes. På längre sikt är kärnkraften den uppenbara lösningen. En ansvarsfull politik de närmaste decennierna bör handla om att hjälpa de fattigaste länderna att få bra elnät, vilket kan ske genom att finansiera moderna, utsläppssnåla fossilkraftverk. Exempel på detta är gasturbin plus ångturbin med en el-verkningsgrad på 60 procent eller mer, alternativt modern kolkraft med upp till 48 procents verkningsgrad. Utan finansiellt stöd kommer de fattiga länderna att tvingas minimera investeringskostnaderna och bygga anläggningar med halva verkningsgraden eller ännu mindre, och med betydligt större utsläpp per vunnen energienhet. Har man billig arbetskraft och egna kol- eller gasfyndigheter blir valet självklart. När det väl finns tillräckligt med svängmassa kan systemet kompletteras med billig sol-el och andra alternativ.

På några decenniers sikt bör den industrialiserade världen satsa brett på kärnkraft med hög kvalitet och säkerhet. Sannolikt är en övergång från uran till torium den långsiktiga lösningen, snarare än väldigt många små fabriksbyggda reaktorer vitt utspridda i samhället. Standardiserade reaktorer bör kunna byggas inom ramen för ett internationellt samarbete till rimliga kostnader. På sikt gärna torium, men just nu uran.

Allteftersom åren går kommer vi att få bättre kunskaper och vi kommer att kunna justera politiken så att kostnaderna för reducerade utsläpp står i rimlig proportion till de kostnader som utsläppen förorsakar. En kraftig global ekonomisk nedgång kommer världen att återhämta sig ifrån, det har vi gjort många gånger förut. Men vi står nu inför ett värre hot. De klimatreligiösa tror på sin religion. Men den tar sig ofta uttryck i den extrema slutsatsen att jorden bara kan föda en halv miljard människor utan att vi gör våld på naturen. De andra 7,5 miljarderna då? De som inte får plats låter de vara någon annans problem. Budskapet från klimatextremisterna är mycket farligare än det ser ut på den gröna ytan. De renläriga klimatalarmisterna avslöjar tydligt den militanta kärnan i sin religion, vilken i regel saknar en trovärdig konsekvensanalys. Så, vem kan man då lita på? Var och en av oss måste själva rannsaka vår egen upplevelse i vardagen och kritiskt genomskåda vad som redovisas i media och i politiken. Hur trovärdigt är det ur ett historiskt eller vetenskapligt perspektiv? Vet jag själv något om det som i media beskrivs ske i fjärran länder, och har det aldrig skett förut? Det mesta som beskrivs sker så långt borta, att jag inte kan se det med egna ögon.

Översvämningar med stora vattenflöden är förödande på många ställen, värst där alltför många människor bosatt sig på utsatta platser. Den mest kända katastrofen skedde i Kina 1931, då upp till 4 miljoner (!) människor lär ha omkommit. Det var långt före klimathotsresonemanget. Och det rapporteras idag om ”brinnande extremvärme”, men det var varmare 1933 i Sverige. För snart ett sekel sedan. Kan någon tjäna på denna hysteri om 1 eller 2 grader, politiskt, ekonomiskt eller karriärmässigt? Skillnaden mellan vårt klimat och medelhavsklimatet är flera gånger större! Folk bor ju på båda ställena utan större problem.

Det enda råd jag kan ge är att använda sunt förnuft och se om budbäraren kan ha någon egen agenda. Kanske att skrämma oss till underkastelse, eller kanske att ärligt vilja ge saklig information om orsaker och verkan. Tonläge och uttryck kan också antyda avsikterna, särskilt då budskapet är kritik mot avvikande åsikter, det vill säga mot ”förnekelsen” av konsensus.

Mitt engagemang vilar på en positiv, optimistisk grundsyn. Om vi vågar förbise risken för ett tredje världskrig ser jag en mycket positiv utveckling framför oss, men bara under förutsättning att narrativet ”världen går under om inte alla utsläpp upphör så gott som omgående” kan tryckas tillbaka.

Till sist, gläds åt den fantastiskt rika grönska som omgav oss våren och sommaren 2022, och som aldrig förr visat sådan rikedom. Och det trots att april, maj och juli var de kallaste vår- och sommarmånaderna på 30 år, enligt SMHI. Var säker på att framtidens forskare kommer att se spåren av den ökade CO2 -halten i trädens årsringar, som med sin bredd berättar vart en del av CO2 -ökningen tar vägen.