Den svenska ”moderna” psykiatrin – en tolkningsfråga

Ylva är just nu inlagd i psykiatrin enligt LPT.
Här kommer en ögonblicksbild från svensk psykiatri.

Jag funderar ofta varför det inte läggs ner mer tid på att hitta bättre och mer humana behandlingsmetoder inom psykiatrin.
Jag “förstår” också enstaka fall av att dessa åtgärder görs men det ska inte behövas.
Och definitivt inte missbrukas!
Som det alltför ofta görs numer, vilket jag upplevt och sett det själv.
Istället läggs landstingspengarna på forskning.
Kan de inte fördelad lite annorlunda?!?
Jaja, inte min sak kanske….
Men det är ju precis vad det är!!!
Och din.
Allas!
Det ligger banne mej hos oss alla att se, och se över det här.
Vill du att ditt barn bryts ned på golvet av fler personer för att spännas fast på en säng?!?
Är det vård?
Att traumatisera en redan trasig själ.
Oftast självskadepatienter.
Tror du seriöst att detta är bästa åtgärden ?

I förrgår bevittnade jag en ung tjej på psykets akutavdelning stå å rycka i den låsta dörren.
Kan tyckas onödigt då hon troligtvis visste att dörren ju var låst men hon var väl desperat.
Panik.
Ångest.
“Sällskapssjuk”.
Ingen aning men hon stod där å slet i handtaget när kavalleriet dök upp och bältessängen rullades fram …. inget motstånd å inte ett ljud från flickan när de spände fast.
Som vore hon van att behandlas så.
Vi runt omkring reagerade mer….
I en sån situation kanske personalen borde tala med oss andra?
Vi som tvingas titta på.
För vi har ingenstans att gå.

“Jag hör avlägsna fotsteg. Rassel med nycklar. Signaler som tjuter.” Foto: Piman Khrutmuang (AdobeStock.com)

Det är nog svårt med psykiatrivård.
Särskilt om det inte finns bättre lösningar än bälten att få folk sluta dra i dörrar…. (ironi)
Men allvarligt.
Det är så många människor samlade.
Så många olika historier.
Så många öden.
Sårbarheter.
Utöver vårt eget helvete dras vi in i andras.
Det är sällan någon som tänker på det om ens någon alls i den här yrkesgruppen.

En utländsk man höll för öronen fastän det var alldeles tyst. Han blundade och rabblade nåt.
Han var uppenbart i plågor.
Men ingen uppmärksammade honom.
Ingen.
Dock gick en vitklädd styrka förbi honom.

Jaa…. avdelningen är inte särskilt stor och ändå syns knappt en levande själ till.
Jag hör avlägsna fotsteg.
Rassel med nycklar.
Signaler som tjuter.
En och annan dörr som öppnas/stängs.
Men inte en människa.
Jo fyra gånger i timmen ser jag ansiktet på nån som stirrar på mej.
Ett ansikte som liksom kikar fram bakom hörnet utan förvarning och utan att säga nåt….
Olika ansikten.
Utan namn.
Diffusa ur halvmörkret som är.

Jag ligger där på en galonsäng i “suicidvrån”.
Mest irriterad men också maktlös och uppgiven.
Det är bara att vänta.
Lite som att sitta av en oviss tid.
Vi är bara två i vrån den här gången och det står åtminstone en skärm emellan oss.
Hjälper föga mot snarkningarna dock så jag ligger sömnlös hela natten trots mediciner och väntar…. exakt vad jag väntar på vet jag inte.

Jag önskar det kom nån å satte sej en stund.
Även om jag inte är särskilt pratsjuk så kanske den personen kunde prata lite med mej….
Jag vet inte.
En fundering bara.

Det känns onekligen kränkande när läkaren plötsligt säger att….
– Jag tror inte att vi kommer att komma överens här du och jag.
Det blir vårdpapper.
Det gäller i fyra veckor tills det tas upp till förhandling, du har rätt till en stödperson och rätt att överklaga men det hjälper sällan.
Vill du ha någon behovsmedicin?
Det kommer att komma några och hämta dej till en avdelning så fort som möjligt.
Euhmmm okej?!?
Undrar vad det var vi inte skulle komma överens om egentligen…. jag fick som aldrig veta det. Däremot frikostigt med mediciner….
Varför är det alltid så?!?
Det finns tabletter för allt.
Allt utom sårbara själar….

Om inte medicin eller bälten kan hjälpa så kanske en medmänniska kan?!?
Lite grann.

Skribent Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs mer av Ylva Larsson..
Alla har rätt att existera men idag känns det inte så
Mediciner och alkohol
Mental romans