Diagnossamhällets uppgång och…?

Jag hittade en annons i en tidning. Det var reklam för Willefonden som samlar in pengar till forskning för barn med odiagnostiserade hjärnsjukdomar. Rubriken var: ”När det inte finns någon diagnos – då finns det heller inget botemedel.”

Så tror många att det ser ut när det gäller alla sjukdomar. Först kommer sjukdomen eller sjukdomstillståndet som man sätter en diagnos på. Sen jobbar envetna forskare och företag för att hitta ett botemedel. Ibland lyckas man. Ibland inte. Tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så. Åtminstone inte på den psykiatriska sidan. Där är det i själva verket många gånger tvärtom. Man har ett preparat – och sedan uppfinner man diagnosen.

En diagnos blev tre

För att nämna några:
När SSRI-preparaten kom i början på 90-talet marknadsfördes de mot sjukdomstillståndet ”egentlig depression” som är en mycket djup depression som leder till funktionsnedsättning. Inom några år hade ungdomsdepression, åldersdepression och utmattningsdepression tillkommit. Ungdomars ångest och rädsla inför framtiden exploaterades. Äldres ensamhet och rädsla inför ett liv som håller på att ta slut sjukdomsförklarades. 90-talskrisens svaga arbetsmarknad med ökande krav i arbetslivet, slimmade organisationer och det faktum att färre personer skulle göra fler personers arbetsuppgifter och därför blev utmattade av för mycket jobb, skylldes på obalanser i hjärnan. Vips hade tre nya diagnoser tillkommit till följd av de nya medicinerna.

Från nervsmärta till GAD

Lyrica lanserades som ett nytt medel mot nervsmärta. Lyrica är ju som alla förstår ett fantasinamn, man blir inte lyrisk av Lyrica, däremot lite flummig och dåsig i likhet med bens. Lyricas egentliga namn är pregabalin. Det omvandlas till gabapentin vid kroppens förbränning. Gabapentin är ett gammalt billigt preparat mot nervsmärta som fungerar precis lika bra för de flesta mot just det. Vad gjorde man då? Jo, man tog vara på den där bens-effekten och det faktum att Lyrica inte är bens och så hittade man på ett nytt sjukdomstillstånd – generaliserat ångestsyndrom (GAD). Och så fick man till en utökning av indikationen som Lyrica kunde förskrivas på och eftersom det är fler som har ångest än nervsmärta var succén given. Nu är Lyrica narkotikaklassat vilket det inte var under lång tid.

Utökade indikationer: MBD blir ADHD

Det tredje exemplet handlar om de centralstimulerande läkemedlen som man började använda redan på 60-talet för så kallade MBD-barn. Industrin valde att plocka upp de gamla verksamma ämnena, metylfenidat, beredde dem på ett nytt sätt, satte dit fantasinamn (Concerta) och utvecklade MBD-konceptet till det som idag är diagnosen ADHD.

Individen vill ha diagnos

Vi har idag ett stort antal psykiatriska diagnoser som bygger på tvivelaktig vetenskaplig grund men är marknadsförda som något annat. Marknadsföringen, av läkemedelsindustrin, psykiatriker och (o)ansvariga myndigheter, har skett paralellt med en politisk ideologi som under två-tre decennier lagt totalt fokus på individens ansvar och bantning av de svenska offentliga välfärdssystemen. De två linjerna har förstärkt varandra. Om något inte funkar, i skolan, i samhället, i arbets- eller privatlivet är det på ett eller annat sätt enbart individens fel. Det handlar om bristande moral, att man inte räcker till, att man inte duger. Att i en sådan situation få förklarat för sig att man har en sjukdom eller funktionsnedsättning är skönt: Jag misslyckas inte för att jag är en dålig människa – jag misslyckas för att jag är en sjuk människa.

Myndigheter kräver diagnos

Det är inte bara individer som drabbats av diagnoshysterin. Även stora organisationer är drabbade. Kerstin Evelius som under flera år utrett den svenska psykiska hälsan och den psykiatriska vården pekar på det senare som en viktig orsak till det ökande antalet psykiatriska diagnoser. Hon menar, i Vetandets värld, Sveriges Radio, den 18 januari i år att skolan ”driver behovet av diagnoser” genom att kräva diagnoser för att barn skall få extra resurser. Vill säga en ickemedicinsk aktör kräver diagnos för att insatser skall ske. Vi ser samma mönster i socialpsykiatrin där åtminstone Stockholms kommun kräver en psykiatrisk diagnos, oavsett uppenbara behov, för att människor ska skrivas in i socialpsykiatrin. Vi ser också hur Försäkringskassan spelar samma roll och inte accepterar allmänt dåligt psykiskt mående som sjukskrivningsgrund utan kräver en diagnos.
Ickemedicinska myndigheter och aktörer driver nu fram diagnoser som ställs som villkor för medborgarna att få den hjälp och det stöd man behöver och som man förut fick utan att ha diagnoser. Är det då konstigt att diagnoserna ökar och med det användning av psykofarmaka som i bästa fall lindrar, i värsta fall skapar, sjukdomstillstånd? Och så är hjulet i rullning.

Politik bättre än medicin mot psykisk ohälsa

Kerstin Evelius argumentation har inte plockats upp av sedvanliga aktörer på området. Inte heller hennes analys av att det är stress och press på individen och ständiga omorganisationer i skola och resten av samhället som ligger bakom den ökande självrapporterade psykiska ohälsan. Evelius recept för att få ner den självupplevda psykiska ohälsan är inte ökad produktionstakt hos psykiatrin, att fler diagnoser ställs och medicineras, utan en långsiktig diskussion om hur samhället ska bli bättre att leva i för alla. Kort sagt, politik.

PS: Hoppas att Willefonden får många givare.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs Kerstin Evelius slutbetänkande
För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt (pdf)

Läs också…
Psykisk ohälsa ökar – kan det bero på psykiatrin?
Ojämlikhet botas inte med psykofarmaka!