Nyhet -
Du gamla du fria…
Du tysta du glädjerika sköna ….
Vart är du nu Svea rike ?
Vart är dina ängder gröna ?
Och vill jag verkligen ens bo i Norden mer.
Jag undrar.
Hur utvecklades samhället.
Människan.
Är vi ens medvetna våra egna dumheter ?!
Våra fördomsfulla attityder.
Fientligheter.
Mellan varandra – oss medmänniskor.
Förutfattade meningar slängs orden ut som ingen begriper.
Men alla räds den.
Normen !!!
Den förbannade normen.
Och nåde den som sticker ut.
Den sticker du i ryggen.
Tveklöst.
Jag skäämmms !!!
Fy vad jag skäämmms över människan och vårat välfärdssamhälle som håller falska sken.
Jag lider med de som inte bättre förstår.
De som gör mitt liv och min tillvaro svår.
Med sina dömande åsikter.
Här kommer en kort historia ur verkligheten.
Vår verklighet.
Idag 2020 i Sverige.
Har vi inte kommit längre ….
Det är Lördagkväll.
Jag är trött och har somnat på soffan.
Plötsligt ringer ett dolt nummer runt midnatt och jag blir snabbt varse allvaret.
Det är polisen.
De frågar mej hur min dotter ser ut.
Tusen tankar hinner rusa igenom mej.
Är hon misshandlad, våldtagen, mördad ???
Det är inget vackert samhälle vi lever i längre så det är inte att överdriva reaktion.
Polisen fortsätter och säger att min flicka hittats berusad på stationen.
Hysterisk.
Jag blir förvånad.
Det låter inte likt min flicka.
Men visst hon är tonåring och tonåringar gör inte de smartaste valen alla gånger.
”Första fyllan” är väl mer normal än att det inte ska hända …. eller ?!?
Men ändå …. det lät inte alls likt min dotter.
Polisen sa vidare att de skulle skjutsa hem henne och vi lade på.
Jag kände mej förvirrad.
Kunde inte riktigt köpa att min dotter skulle befinna sej berusad på stationen men det var ju vad polisen sa så ….
Jag var lugn i sinnet trots detta besked.
En stund senare ringer min flicka gråtandes och ber mej att komma ner till parkeringen bakom huset.
Självklart tar jag på mej skor och jacka och skyndar mej ner att möta henne.
Polisen som körde steg ur bilen och började att informera mej om situationen.
Jag kände igen honom.
Han har varit hos oss två gånger tidigare i andra ärenden.
Ärenden som handlat om mej och min
psykiska ohälsa.
Oro kring det.
”Jag sa till henne att när jag förstod vart vi skulle och att det var till dej/er att jag oxå förstod varför hon gjorde som hon gjorde.”
Eeeeehhhh what ?!?
Vad i hela …. vad fan säger han ?!?
Hur oproffissionellt eller klumpigt uttryckt var inte det ?!?
Och vad i all världen gör att han får ta sej friheten att vara så fräck och nedvärdera mej som person inför min dotter.
Inför mej !
Jag fann inga ord (märkligt nog) utan tog tyst emot min gråtande flicka i min famn.
Hon var inte alls berusad.
Luktade inte alkohol.
Jag luktade henne verkligen i munnen och sa till polisen att hon inte druckit.
Då ville de lysa henne i ögonen.
De sa inte ”ursäkta”.
Och jag vill säga ”fy skämms polisen” som ens antog och påstod att hon var full från början utan minsta tecken eller bevis.
Min dotter lider av panikångest.
Hon var ute med några vänner, de åkte buss och skulle byta på stationen att komma hem.
Min flicka börjar känna av paniken och mellan bussbytena så bryter hon ihop.
Vännerna springer skrämda därifrån och lämnar min dotter som kämpar efter luft och gråter och sätter sej på marken för att inte ramla.
En okänd kvinna kommer fram.
Hon hämtar en ordningsvakt.
Vakten tillkallar polis då min dotters panik eskalerar och blir hysterisk.
Stressad av uppståndelsen och rädd.
Alla tar för givet att flickan är påverkad men ingen tar sej tid att fråga eller tro på henne när hon säger till alla flera gånger.
”Jag har en panikattack”
Panikattacker yttrar sej olika.
Det kan mkt väl se ut som att personen är påverkad, men det är inte ok att påstå det utan minsta bevis att så är fallet.
Flickan är fjorton år !!!
Ja, på fel plats och vid fel tillfälle – Absolut.
Men dock människa nog att respekteras och att bemötas som en individ.
Det anser jag inte att poliserna gjorde.
De gick igenom hennes väska.
Hittade inget, de sa inte ens vad de letade efter och stängde väl besviket väskan utan önskat innehåll …. inte ens en liten cigarett finns i tjejens vardag att finna.
Så inte den här Lördags kvällen heller.
Min flicka grät och betedde sej förvirrat som man ofta gör efter en kraftig panikattack.
Visst kan det misstas för berusning.
Men det FÅR INTE antas bara utan att lyssna på personen i fråga.
Varför lät de henne inte blåsa i alkomätare ?
Vet polisen inte att det är olagligt med falska anklagelser heller ?
Så möter de mej.
Jag – en ensamstående förtidspensionerad småbarnsmor med lång historia av psykisk ohälsa samt en missbrukshistoria.
Samsjuklighet sen tonårstid.
Polisen tittar på mej.
Känner igen mej.
Och dömer ut både mej och min dotter.
Där och då.
Vid 01 tiden på parkeringen natten till Söndag får jag bittert erfara medmänniskans syn på mej pga min situation och leverne.
Jag får hårt känna hur illa ansedd jag är.
Jag får det t.om sagt i ansiktet.
Mitt ansikte upplyst av polisbilens strålkastare ur mörkret.
Jag känner ganska direkt hur liten och dålig jag blir inför mej själv oxå.
Präglad av samhällets normer.
”White trash”
Jag vet inte känner mej bara värdelös.
Storebror kommer och ser ner på mej.
Talar om för mej hur det minsann ligger till.
Tyvärr helt fel men mitt ord väger inte mycket i den här situationen.
Jag blir så liten att jag försvinner.
Försvinner ur mänskligheten.
Ur samhället.
Ur ramen för vad som är okej.
Jag är inte okej !
Med armen om min vackra missförstådda flicka går jag sen ifrån poliserna och in till vår slitna gamla lght.
Lillebror spelar spel med kompisar på nätet och det hörs tydligt hur spelet går.
Katten möter oss i hallen.
Stryker sej mot min dotter och vill upp i famnen på henne som vanligt.
Ännu ingen doft av alkohol.
Och jag känner hur min uppgivenhet plötsligt stramas upp till vrede.
Jag blir förbannad !
Vem är polisen att döma ?!?
Ja, jag har min ohälsa och min problematik att kämpa med varenda dag men det gör mej banne mej inte till en sämre människa än någon annan !
Varför ville de att jag skulle känna så ?
Varför sparka på den som redan ligger ….
För att det är människans dömande natur.
Jag skäämmms över mänsklighetens trångsynta perspektiv.
Skäämmms över hur lite vi lärt känna om oss själva och varandra.
Skäämmms över att vi envist gömmer oss bakom normativa fasader.
Nej, jag äcklas av människans tendens att öppet särbehandla olika samhällsklasser och olika sårbarheter.
Och jag tycker synd om människan som är så dum.
Utifrån allt vi egentligen skulle kunna göra med våra färdigheter och vår status.
Vi gör det sämsta möjliga ….
Hur smart är det ?!?
Jag önskar att jag kunde tacka polisen som såg till att min flicka kom hem tryggt.
Men de ansåg att de körde hem en full tonåring på glid med en galen mamma ….
Och så låter vi de unga känna sej mindre värda genom att döma och anta och anklaga.
Du gamla du fria ….
Jag gråter.
Jag gråter för att jag en gång ville leva.
Och jag gråter för att livet tog lusten ifrån mej.
Och jag gråter för att min medmänniskas syn på mej är så dålig att jag vill blunda ….
Du fjällhöga nord ….
Jag finner inga ord.
Att beskriva ditt högmods natur.
Du stolta ….
Kliv av dina höga hästar innan de faller i sken och kastar av dej nånstans.
Du glädjerika sköna.
(ett rent önsketänkande)
Jag hälsar dej vänaste landet upp på jord ….
Med falsk stämma i tomma ord.
Din sol din himmel dina ängder gröna ….
Ja det får stå för dej du Svea rike för jag är inte det minsta stolt eller glad åt det samhälle du växt fram att bli.
En värld som dömer ut sina medborgare.
Som hellre ser det dåliga framför det bra.
Sådana har vi människor blivit och så har vårt samhälle utvecklats fram.
Jag vill inte medverka i detta fördärv.
Men jag är måltavlan för all skam och skuld att kastas på.
Varför låter vi det vara så ?!?
Skribent: Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
