Från välfärd till välgörenhet – socialtjänsten villigt verktyg

Och så är vi tillbaka på ruta ett. Sverige, landet som en gång i tiden hade den mest utvecklade välfärden av alla, är tillbaka i välgörenheten och ”mössan i handen” -samhället vi en gång var, när landet hade jämlikhets- och välfärdsambitioner, reformerade oss bort ifrån.

En 19-årig kvinna söker hjälp av socialtjänsten i Järfälla. Hennes mamma bor på skyddat boende. Hennes bror är placerad hos jourfamilj. Själv har hon just kommit tillbaka från en resa till sina föräldrars hemland hon INTE ville åka på. Hon har en dokumenterad psykisk ohälsa med ångestattacker hon ibland fått vara inlagd i psykiatrin för.
Under fyra veckors tid, sedan hon kom tillbaka, har hon drivit runt på gatorna i akut hemlöshet. Sovplatserna hos kompisar och kontakter börjar nu tunnas ut och allt fler nätter har hon nu tvingats sova i portar och på andra otrygga ställen. Vissa dagar har hon inte kunnat äta på grund av brist på pengar. Hon har cirka ett hundra kronor på sitt konto när hon söker hjälp av soc.

Socialtjänsten nekar

En ung akut hemlös kvinna med psykisk ohälsa som driver runt i staden utan pengar. Dessutom med en misstänkt hedersproblematik i bakgrunden. Visst borde väl alla varningsklockor ringa? Visst borde väl soc kliva i och hjälpa henne? Visst finns det ett särskilt ansvar för socialtjänsten att bistå människor? Visst bör man undersöka alla spår av hedersvåld? Visst ska man vara extra försiktig med en ung person som utvecklat psykisk ohälsa? Får hon hjälp av socialtjänsten? Nej. Socialtjänstens svar till den unga kvinnan är: ”Vi har ingen ”tak över huvudet” -garanti i Järfälla och eftersom du har hundra kronor på dit konto anser vi inte att du befinner dig i en nödsituation.”
Den unga kvinnan får gå från socialtjänsten utan att ha fått hjälp. Faktiskt på minus eftersom det kostat henne resan. Med pengar som borde ha gått till mat.

Vad ska socialtjänsten göra om de inte ger stöd?

Det är helt uppenbart att den unga kvinnan befinner sig i en socialt mycket utsatt och akut situation. Ändå nekas hon stöd. En rad frågor dyker upp: Hur är det möjligt? Vilket regelverk kan tillåta socialtjänsten att göra en sådan här bedömning? Till sist dyker den grundläggande frågan upp: Vad ska man med en socialtjänst till som inte vill hjälpa folk? I en undersökning vi gjorde av hur socialtjänsten i Stockholm hanterade ansökningar om ekonomiskt bistånd fann vi att de flesta stadsdelar i Stockholm under lång tid avslog mellan 85 – 90% alla ansökningar som kom in. Efter reviderade riktlinjer 2017 sänktes den siffran med 10%. Nu avslås cirka 75 – 80% av alla ansökningar. Motsvarande siffror för Järfälla har vi inte tillgång till

Soc avslår – och hänvisar till välgörenhet

För de allra flesta personer är det ett långt steg att söka hjälp av socialtjänsten. Man drar sig för att göra det. Socialtjänsten väljer i en förödande stor majoritet av fallen att avslå och att inte bistå människor som söker hjälp i en utsatt situation. Man verkar definiera sin roll som att hålla människor borta ifrån sig istället för att hjälpa och stödja. Vi ser det i stadsdel efter stadsdel, i kommun efter kommun. Människor får nej av socialtjänsten och tvingas söka hjälp av kyrkan eller av andra organisationer som är inriktade på att ge konkret och praktiskt stöd till utsatta. Det finns till och med många exempel på att socialtjänsten hänvisar människor till dessa organisationer, trots att de inte får göra det.

Per Sternbeck

Läs också…
Socialtjänsten i Farsta förhalar
“Jag känner mig lurad”
”Skälig levnadsnivå” -juridiskt gummibegrepp som kan tas till bottennivå