Söker skydd för dödshot – tvingas samverka med förövare

Ett flertal myndigheter i ”världens mest jämställda land” tvingar henne att utsätta sig för livsfara när hon bara vill ha skydd från sin förövare.

Som en reaktion på en tidigare text (23/10-2019 “Våldsutsatta kvinnor tvingas till kontakt med förövaren av soc”) om hur socialtjänsten hanterar våldsutsatta kvinnor fick vi in följande artikel från en kvinna. Problemet gäller uppenbarligen inte bara socialtjänsten.

”Imorse läste jag en artikel om hur socialtjänsten bemöter och arbetar med våldsutsatta kvinnor som fått sina barn placerade enligt LVU eller SoL. Skribenten beskriver att kvinnorna som en följd av våldet tvingats lämna det gemensamma hemmet och därför inte har en egen bostad och fått en komplicerad livssituation, som bidragit eller varit direkt vållande till att barnen placerats av socialtjänsten. Skribenten beskriver att barnhandläggarna och vuxenutredarna har bristande förståelse för komplexiteten i familjesituationen och fokus läggs på föräldrarnas förmåga att ”samarbeta” för att det anses vara för barnens bästa och glömmer det våld som kvinnorna utsatts för.

Begärde skilsmässa efter att han utsatt barnen för fara

Jag började fundera på min egen situation och mitt eget uppbrott för 1,5 år sedan. Efter tio år tillsammans och två barn hade mitt ex börjat dricka igen och förvandlades till en farlig och skamlös karikatyr av en människa. Jag hade i veckor försökt på alla sätt förmå honom att söka hjälp för sitt missbruk men han trotsade mig genom att dricka och en gång, även dricka öl och köra bil med vår äldsta son (8 år gammal). Jag blev så rädd så jag blev stum, så arg så jag var tvungen och gå ut. När jag tog upp det på det allvarligaste sättet jag kunde, skrattade han mig i ansiktet och sa att det var alkoholfri öl. Jag frågade vart flaskorna var för att kunna dubbelkolla men dom hade han inte kvar. Att begära skilsmässa för att skydda barnen blev ofrånkomligt.

Döden skulle skilja oss åt

När K fick skilsmässopapperna hem i brevlådan förklarade han sakligt att han hellre eldar ner huset än blir blåst i bodelningen och att vårt äktenskap skulle vara tills döden skilde oss åt och eftersom jag inte var död ännu så skulle vi inte skiljas. Jag började sova med blöta handdukar innanför sovrumsdörren, nycklarna i handen och låg alltid fullt påklädd bredvid barnen under täcket. Eftersom K ibland hade jour som brandman delade vi inte alltid sovrum.

Sökte skydd hos soc… som utredde om jag kunde skydda mina barn

När det tredje dödshotet kom, två dagar senare hade jag börjat dra åt bultarna på däcken på bilen varje morgon innan jag vågade köra med den. K förklarade att han kommer njuta av att sitta av 25 år på Kumla för att han då kommer sitta med likasinnade. Jag grät när jag lyssnade på honom, skakandes men med fullt fokus på att blockera knivlådan i köket. Jag började packa på nätterna eller när han åkt till jobbet, i lådor, pärmar och påsar som jag flyttade med försiktighet hem till en bekant som bodde längre bort. Jag ringde socialtjänsten i min kommun och bad om hjälp. Sa att handläggaren måste göra en FREDA-bedömning och hjälpa mig tänka för att jag inte fungerar eftersom jag inte får sova. När jag berättade om hoten valde socialtjänsten att omedelbart öppna utredning på våra barn och jag behövde plötsligt bevisa att jag kunde klara av att skydda dom.

Misshandel i nya lägenheten…soc håller barnsamtal

Efter att jag lyckats flytta första gången tog sig K in i min lägenhet och misshandlade mig. Jag ringde 112 och skrek och grät hysteriskt och när jag äntligen fått ut K ur lägenheten vågade jag inte gå ut. Det tog polisen tre timmar att komma eftersom dom var på utryckning gällande att någon tagit ner politiska affischer, vilket tydligen är ett prioriterat brott enligt svensk lagstiftning. På plats så lämnade jag min utsago utan att kunna förklara eller beskriva någonting alls, fokus låg på att hålla ihop inför barnen. Jag var ett vrak. Polisassistenterna på plats noterade att jag godkände uppgifterna jag lämnat den kvällen, vilket gjorde att det inte fanns någon möjlighet att förändra det på förhöret med mitt ombud några dagar senare. På morgonen efter misshandeln skrev jag ett meddelande till en av förskolepersonalen och förklarade att vi haft en mycket dålig kväll och att vi kommer bli sena. Hen ringer upp mig och säger att jag absolut INTE får gå utanför dörren för att K står i trappen vid källardörren och ser helt galen ut och väntar på att jag ska komma ut. Jag kastar mig upp, känner att dörren är låst, drar ner persiennerna, hyschar barnen som knappt gått upp och släcker alla lampor. När jag gömmer mig under täcket med barnen och gråter, börjar dom också gråta. Jag ringer alla jag kan komma på, inklusive socialtjänsten. Kvinnofridssamordnaren och en oerfaren barnhandläggare kommer över senare för att hålla barnsamtal och göra skyddsbedömning.

Tiden går. Situationen fortsätter vara ohållbar. Jag återvänder till vårt gemensamma hem vid flera tillfällen när K är på jobbet och tar hand om våra gemensamma husdjur. Jag gråter och ber om förlåtelse för att jag lämnade dom kvar.

Förföljelser fortsätter

Jag får problem på jobbet eftersom K ringt och talat illa om mig hos berörda chefer och talat med en tillsynsmyndighet och sagt att jag bryter mot jobbets grundläggande regler. Han ringer mina vänner och talar illa om mig. Inför våra barn uttrycker han sig rasistiskt och förklarar att deras mamma inte gör som hon ska, och att mamma inte gör något bra jobb. Mamma vill inte er väl, mamma vill se till så vi bli hemlösa. I Sydamerika, där mamma är ifrån, där lämnar mammor sina barn. K ljuger, baktalar, förvränger allt så jag tror att jag är lika psykotisk och lika störd och sjuk som han säger att jag är.

Ber soc om skydd men de kan inget göra…säger de

Jag har hört av mig ett par gånger under det här 1,5 åren till vuxenhandläggare på socialtjänsten och bett om hjälp. Sagt att jag inte kan det här mer, att jag håller på att gå sönder och inte kan tänka kring min situation alls. Berättar att jag skrivit avskedsbrev till barnen och till mina anhöriga med uppmaningar om vilka som behöver ta hand om barnen när jag inte finns mer. Varje telefonsamtal och varje mail med handläggarna besvaras på samma sätt: Att jag gör ett bra jobb och verkar ha gjort allt för att skydda mig men att det är svårt när man har gemensamma barn, och att dom inte vet vad dom skulle kunna göra för mig.

Jag kanske skulle gett upp istället och sagt att dom fick placera barnen. Eller tagit livet av mig. Eller aldrig skilt mig. 1,5 år senare och 12 polisanmälningar som blir nedlagda pga bristande bevisning gällande Ks uppsåt och hur tillvägagångssättet villkorslöst gått till på det sätt som jag uppger. En av utredarna säger åt mig att vara försiktig för att K inte verkar frisk.

Myndigheterna tvingar till samverkan

Jag, eller vi beviljas inga insatser från socialtjänsten eftersom dom hänvisar till familjerättens samarbetssamtal. Familjerätten föreslår inte samarbetssamtal eftersom det är en komplicerad situation och hänvisar till tingsrätten. Tingsrätten tycker inte att vi har tillräckliga samarbetsproblem eftersom det knappt gått någon tid och att vi ändå kommunicerar med varandra. Det är ofrånkomligt menar jag, eftersom K företräder sig själv i rätten och på så vis ser till så att han kan ha och måste ha kontakt med mig. Därför kan jag inte heller ha kontaktförbud, eftersom vi enligt tingsrättens dom ska ha kontakt med varandra, hälsar Skatteverket. Försäkringskassan vill att vi ska komma överens själva om underhållet, vilket jag bestred utifrån att det är orimligt att en myndighet ska begära och tvinga mig till att återvända till en situation där jag blir pressad och utpressad. Försäkringskassan svarar med angivet lagstöd till deras beslut och att min överklagan inte leder till förändrat beslut.

Vad ska jag göra?

Vart är det tänkt att jag som har hyfsade förmågor ska kunna vända mig för att orka fortsätta stå emot? För att inte gå tillbaka? För att inte fortsätta internalisera Ks röst som säger att jag är en smutsig hynda, ett gatuluder, en psyksjuk hora? Att Hitler var bättre på att samarbeta och att Mengele var trevligare än vad jag är? Hur ska jag behålla både värdighet och styrka när folk har slutat hälsa, vänner har försvunnit och jag känner rädsla för att bo kvar på samma ort men inte kan flytta eftersom K inte tillåter mig flytta med barnen?

Väntar ni alla bara på att jag ska ge upp? Att jag ska gå sönder?

Skribent: Anonym
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…
Våldsutsatta kvinnor tvingas till kontakt med förövaren av soc
Socialtjänsten pressade våldsutsatta Angelica