Anders släpps inte ut från rättspsyk trots att han är frisk

Att vara patient i rättspsykiatrin innebär att befinna sig i underläge och maktlöshet. Man är utelämnad åt personals åsikter och synpunkter om ens person och ens beteende. Om relationerna av personal inte anses goda, kvarhålls man – oavsett om vård behövs eller inte.

2017 överlämnades Anders till rättspsykiatrisk vård. Den första tiden vårdades han på Helix i Stockholm men han förflyttades ganska fort till rättspsykiatrin i Växjö.
– Jag hamnade på avdelningar på Växjö där det fanns väldigt mycket droger. Jag var många gånger den enda som lämnade rena urinprov, berättar Anders. Trots det fortsätter de hävda att jag har ”grava missbruksproblem”.
Under den sista tiden i Växjö bodde Anders på en utslussningsavdelning där han, tillsammans med två andra patienter i princip skötte sig själv, vad gäller hushållning, mat, städning och annat. Allt fungerade mycket bra och det blev aktuellt att han skulle återföras till Stockholm. I samband med det fick han löften om att han skulle till öppenvård mycket snabbt, nästan omedelbart.

De vill att jag ska lyda

På våren 2021 kom han till Löwenströmska och träffade en läkare som sa att han fick börja om – men att det skulle gå fortare då han redan suttit ett antal år. Han hamnade i slutenvård på en vanlig avdelning på Löwenströmska. Humöret och måendet sjönk som en sten. Tilltron till det som sades av rättspsykiatrin var inte särskilt stor:

– Jag hade väldigt många konflikter på Löwet. Personalen gick på andra patienter med autism och behandlade dem dåligt. Då reagerade jag och sa ifrån. De kan inte hantera att jag kan prata för mig och föra min talan. De tycker inte om att jag säger emot och ifrågasätter. De vill att jag ska sitta och dönicka. Lyda. Jag har använt ord, inte hotelser eller varit aggressiv, utan hävdat mina rättigheter och påtalat felaktigheter

Fick öppenvård våren 2022

Anders mamma blev svårt sjuk i cancer under vårdtiden och han fick dagpermissioner under flera månader för att träffa, och sköta om henne under den sista tiden. I mars 2022 blev han utskriven till öppenvård.
– Öppenvården gick bra till en början. Det normala är att man har samtal och lämnar urinprover en gång i veckan första månaden, och sedan en gång i månaden och det gick bra, men sedan kom det första läkarmötet. Det var hätsk stämning så fort jag kom in. Läkaren sa att jag får för mig saker, att jag hör saker. Jag sa att jag inte kände mig trygg i vårdkontakten, om man inte tar anteckningar. Jag sa att jag ville spela in läkarsamtalen. Då började hon skrika att jag inte fick spela in och att det fanns beslut om ett lokalt inspelningsförbud. Jag stod på mig.

Journalförde att Anders varit hotfull – inspelning visade att det inte stämde

En vecka efteråt ändrade sig rättspsykiatrin och lät Anders spela in samtalen han deltog i. På det första mötet, som Anders alltså har inspelat, påstår rättspsykiatrin i sina journalanteckningar att han var hotfull. Men på bandet kan det inte höras något som kan tolkas som hot eller hotfullhet. Anders hotades med att bli återinlagd i slutenvård på grund av det som skett.
– Efter det här mötet bestämde de att det inte skulle vara någon kontakt alls mellan dem och mig. Jag skulle bara in, lämna urinprov och sedan gå ut igen. Inget samtal. Ändå skrev de i journalanteckningarna att jag var hotfull på telefon och hade hotat dem på möten. Läkaren sa att jag sagt könsord, varit hotfull och gått emot dem hotfullt aggressivt. Anledningen till min hotfullhet skulle vara att jag inte hade fått spela in samtalen.

Vid nästa sexmånadersförhandling användes de påstådda hoten som skäl för att hålla Anders kvar i vården. Anders hänvisade till inspelningarna som bevis men det struntade förvaltningsrätten i:
– Förvaltningsrätten tar inte ställning till inspelningarna. Rättspsykiatrin har ljugit i journalen men det har inte förvaltningsrätten med att göra, anser förvaltningsrätten. ”Det ska jag ta upp med läkaren” och ”Det är en fråga för IVO”, sa förvaltningsrätten och dömde till fortsatt vård.

Är färdigbehandlad och får ingen vård – men döms ändå till fortsatt vård

Under hösten 2022 dog Anders mamma av cancern. Anders har flyttat in i mammans hus och bor där med sin syster och sin lillebror. Under den senaste tiden har förhållandet mellan Anders och vården förbättrats:

• Jag har glömt bort att spela in de senaste gångerna jag varit där. De söker inte konflikt med mig längre så det känns inte nödvändigt.

Men trots att det blivit bättre, fortsätter Anders ansvariga läkare att ansöka om förlängd vård:

• Jag har varit medicinfri i två år utan att uppvisa psykossymtom. Min psykolog säger att jag är färdigbehandlad och vi pratar mest om allmänna saker när vi träffas. Läkaren menar att jag är en ”grav missbrukare” trots att jag varit drogfri i sex år och fått Concerta för ADHD och bensodiazepiner vid tandvård utan att det triggat i gång något. Jag har varit i Spanien utan att dricka alkohol eller använda droger. Jag studerar, har en ordnad ekonomi och ett tryggt boende. Ändå släpper de mig inte.

Är inte på väg ut från rättspsykiatrin

– Jag tror inte att jag är på väg ut från rättspsykiatrin. Jag är i limbo. Jag är ute, men ändå inte. Läkaren på Löwet hävdar att mina boendeförhållanden är osäkra men det enda som är osäkert är på hur många kvadratmeter jag bor på. Jag kan köpa bostadsrätt om jag vill, men gör det inte. Jag bor hos min morsa, i hennes dödsbo. De köper inte det som en bostad trots att 20 % är mitt. Jag skaffar inte en hyresrätt när jag har en bostad. Och jag köper inte en bostadsrätt i Uppsala, Eskilstuna eller så, när jag redan har en bostad. Jag bor där tillsammans med mina syskon. Men förvaltningsrätten godkänner inte detta boende, och jag förstår inte varför. Varför ska jag betala hyra på ett ställe där jag inte bor? För att få komma ut från rättspsykiatrin – en vårdinrättning där jag inte får några mediciner och ingen annan vård eller behandling heller eftersom det inte behövs. Det är ju sjukt!

Rättspsykiatrin ljög – domstolarna är inte intresserade

Anders nekades att spela in läkarsamtal men gjorde det ändå. Rättspsykiatrin hävdade i journalerna att han var hotfull under möten men inspelningar visade annat. Ingen granskande myndighet brydde sig om det.

Anders ville spela in läkarsamtal för att dokumentera dem. Läkaren på mötet nekade honom det och hänvisade honom till ett lokalt och av rättspsykiatrin beslutat inspelningsförbud. Anders visste att JO fattat beslut om att man har rätt att spela in samtal man själv deltar i. Anders anmälde rättspsykiatrin i Stockholm till JO och till IVO. JO utdelade ingen kritik. IVO skriver följande i sitt beslut:
”IVO har inte funnit några brister i patientens möjlighet att spela in sina samtal med vårdpersonal.”

”Av underlaget framgår att patienten nekades att spela in vårdsamtal med hänvisning till allmänt inspelningsförbud i lokalerna den 31 augusti 2022 men att patienten den 56 september fick besked om att han fick lov att spela in samtalen.”

Därmed anser IVO att patientens rätt att spela in samtal har uppfyllts och lämnar ingen kritik mot Löwenströmska.

Ord står mot ord, säger IVO

Det finns alltså ljudinspelningar som visar att Anders, trots att det står så i journalerna, inte varit hotfull. Man skulle kunna tro att IVO som använder journaler som en objektiv sanning i sina utredningar kring klagomål mot vården skulle se allvarligt på detta. Men icke:
”IVO konstaterar det i efterhand inte går att klarlägga de faktiska omständigheterna kring vad som sades då ord står mot ord.”.

Förvaltningsrätten är inte intresserad

En tredje instans som ska bevaka medborgarens rätt och rättssäkerhet är förvaltningsdomstolen. I sin ansökan om fortsatt vård hänvisade chefsöverläkaren bl.a till att Anders varit hotfull mot personal. Anders hänvisade återigen till sina inspelade samtal. Förvaltningsdomstolen tog ingen notis om dem utan hänvisade Anders att klaga hos vården eller IVO om han inte var nöjd med vården. Det var inte förvaltningsdomstolens sak.

Överklagar till kammarrätten att bägge parters bevis måste beaktas – men inte då…

Anders överklagade det hela till Kammarrätten. Han skrev i sin överklagan:

[Förvaltningsrätten] verkar ”inte ta ställning till allvarliga tjänstefel och den rättsosäkerhet som drabbar enskilda patienter”.
”Det är av avgörande vikt att domstolar bedriver en grundlig och opartisk prövning av ärendet, där alla relevanta bevis och argument från både patienten och läkaren vägs på ett rättvist sätt. Domstolarna bör vara oberoende och döma baserat på det som presenteras av båda parterna, inte som dagens norm där domar ofta grundas på läkarens åsikter om en patient, oavsett om det finns rättslig grund eller vårdbehov för fortsatt vård eller inte.”

Anders hävdar alltså något som väl alla tror är en självklarhet i en svensk domstol – att alla parters bevis tas upp i en domstolsförhandling. Men inte då. Kammarrätten skriver följande:

”Det som [Anders] har fört fram och det som i övrigt har kommit fram i målet ger inte kammarrätten anledning att göra någon annan bedömning än den som förvaltningsrätten har gjort. Överklagandet ska därför avslås.”

Det står allt klarare att de instanser och myndigheter som ska bevaka medborgares och patienters rättssäkerhet inte verkar vara intresserade av att utföra detta uppdrag. Man verkar däremot definiera sitt uppdrag som att man ska garantera att andra myndigheters verksamhet är rättssäker. Myndigheter håller uppenbart varandra om ryggen i sin kamp mot medborgarna. Det borde inte förvåna någon att rättssystemet fungerar så i länder som Ryssland, Nordkorea, Kina, Turkiet och det borde väl vid det här laget inte heller förvåna någon att så är fallet i Sverige.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…

JO: Färdigbehandlade patienter i rättspsykiatrin ska komma ut till öppenvården snabbare
Det behövs mer rättigheter i rättspsykiatrin!