Fick samtalsterapi – med fem neuroleptika i kroppen

Psykoterapienheten i Psykiatri Södra har lagts ner. Olika bilder målas upp av det som varit och hur det riskerar att bli. Psykoterapienheten tog emot personer med komplexa vårdbehov. Lina var en av dem. Hennes upplevelse är kluven.

Lina* utsattes tidigt i sitt liv för sexuella övergrepp av en granne. I tonåren kom traumat ikapp henne. Hon led av svår ångest och försökte minska smärtan genom att skära sig själv, och utsätta för stora risker som att sälja sex och använda droger. Hon hade tidigt kommit kontakt med psykiatrin som satt henne på tunga neuroleptika. 2006 hoppade hon ut genom ett fönster från andra våningen för att dö. Hon överlevde. Hon fick en svår ryggskada men eftersom hon var en känd psykiatrisk patient förflyttades hon snabbt till psykiatrin från Karolinska där hon vårdades i två dagar.. Ryggen, ja den fick klara sig själv.

Ville inte lida

Lina skrevs in på psykoterapienheten på Psykiatri Södra:
– Jag hade inga problem med droger när jag blev patient på Katarinahuset. Jag hade ingen beroendeproblematik överhuvudtaget tills jag fick alldeles för mycket bensodiazepiner utskrivna. Jag hade skadat mig själv sedan 12-13-årsåldern. Så när jag kom dit var det i huvudsak för mina självskadeproblem och självklart på grund av självmordsförsöket. Men självskadandet slutade inte under hela denna period och blev till och med värre ju tyngre medicinerad jag var.

– Som 20-åring hade jag ingen aning om varför jag mådde som jag gjorde. Jag ville absolut inte lida på det sätt jag gjorde så jag sa ja till allt som kunde lindra min plåga; mediciner, droger, terapi. Jag hade inte insikt om varför jag var där. Ja, jag skar mig och det tyckte människor var problematiskt, men de bakomliggande orsakerna pratade man inte om och det tror jag att man fortfarande inte gör inom psykiatrin.

Fem neuroleptika samtidigt som samtalsterapi

Lina fortsätter:

– Jag var så medicinerad att jag inte kunde delta. Terapeuten har verkligen gång på gång skrivit i mina journaler att det är orimligt att tro att jag skulle kunna gå i terapi när jag fick fem neuroleptika samtidigt. Han skrev det vid flera tillfällen men ingen läkare brydde sig om det. De fortsatte att förskriva stora mängder neuroleptika. Jag somnade mitt i sessionerna, sluddrade… Terapin borde ju ha avbrutits men han såg väl att jag mådde som jag gjorde…

– Psykoterapeuten förstod att jag var utsatt för prostitution. Att jag försökt begå självmord eftersom jag levde under våldsamma omständigheter, i en traffickingliknande situation. Jag var utsatt för våld och prostitution men sjukvården utgick ändå från att grundproblemet var att jag var psykotisk, eftersom jag var paranoid och rädd.

Behövde bort från de akuta farorna

– För mig är det självklart nu att jag led av stressutlösta och läkemedelsutlösta psykoser. Att man behövde få bort de akuta farorna jag befann mig i för att jag skulle kunna ta till mig av terapin: självskadandet, övermedicineringen, prostitutionen. Men man tog inte tag i det. Jag fick ingen hjälp ur det. Jag led otroligt mycket, men förstod inte varför. Ingen tog tag i mig och sa och gjorde det självklara: Du är omgiven av människor som gör dig illa, som inte vill dig väl och nu ska vi ska hjälpa dig bort ifrån dem

Terapeuten vittnade i rättegång

Lina gick hos terapeuten i fyra år:
– Han var otroligt engagerad. Han la jättemycket tid på att förstå hur jag fungerade. Trots att jag inte alls minns särskilt mycket av terapin minns jag att jag litade på honom och respekterade honom men jag förstod inte varför jag var där. Jag var inte närvarande. Vi kunde inte göra något produktivt av det.

2010 skrevs Lina ut från Rosenlund och blev patient på mottagningen i Hagsätra. 2014 startade en rättegång mot den person som utsatt henne för trafficking och åtskilliga våldtäkter.
– Jag satt i rättssalen under flera dagar men bara då jag behövde medverka. Jag lyssnade inte på någon annan då jag mådde så dåligt och var extremt borta

Psykoterapeuten hon haft vittnade, om det som framkommit i terapin av övergreppen:

­- Han måste ha gjort det bra, för det blev ett långt fängelsestraff för förövaren.

Ser fortfarande stora brister

Lina fick en PTSD-diagnos på psykoterapienheten. Hon är fortfarande patient i psykiatrin, på ett traumaprogram. Och ser fortfarande stora brister i psykiatrin:

– Vem bestämmer när en patient får bli kvar och inte? Det är olika svar på olika personer beroende på yrkesroll, psykiatrerna där jobbar långt från patienterna och det är terapeuterna som beslutar. Men man kan bara vara patient där i 18 månader – då är man ”klar”, färdigbehandlad, sedan åker man ut vare sig man vill eller inte, vare sig man mår bra eller inte.

– Det GÅR inte att förstå sin livssituation när man är tungt medicinerad. Jag förstod inte sambandet mellan allt som hänt förrän jag främst slutat med Haldol, Seroquel, Lyrica och Fentanyl 2018. Så att erbjuda någon terapi i drygt fyra år när personen inte är kontaktbar, jämfört med nu, att inte kunna erbjuda terapi trots att patienten har alla förutsättningar och dessutom visat positivt resultat på det som genomförts under 18 månader – för att man , enligt terapeuten, har ett ”fyrkantigt upplägg” är ju, ja, problematiskt…

*Lina heter egentligen något annat

Följ artikelserie: Kvalitativ samtalsbehandling -bara för de med pengar
Artikel 1/4: Den sista psykoterapienheten i den offentligt drivna vården i Stockholm läggs ner
Artikel 2/4: ”Psykiatri Södra följer nu exemplet från övriga verksamheter”
Artikel 3/4: Psykoterapi – bara för de med pengar!
Artikel 4/4: Fick samtalsterapi – med fem neuroleptika i kroppen