Från välfärdssamhälle mot välgörenhetssamhälle

Ekonomiskt bistånd från socialtjänsten har ersatt a-kassa som primär inkomstkälla för stora grupper i Sverige. Men ekonomiskt bistånd är inte tänkt som långvarig inkomstkälla. För lite pengar och för osäkra villkor under lång tid leder till stress och dålig hälsa.

Under den tid Equal arbetat med verksamheten socialt ombud har vi haft en känsla av att det blivit allt svårare att få ekonomiskt bistånd, att det är svårare att överleva på ekonomiskt bistånd och att många människor som går på ekonomiskt bistånd under lång tid blir sjuka av att göra det. Är detta tyckande och känslor från vår sida eller är det så att det vi tycker oss se, också syns i aktuell forskning på området? Forskning om ekonomiskt bistånd är inte så lätt att hitta. En av få forskare som gör det är Anna Angelin docent i socialt arbete på Lunds universitet och arbetar särskilt med frågor om ekonomiskt bistånd och fattigdom.

Vilken funktion är det tänkt att ekonomiskt bistånd ska ha i ett samhälle?

”Det ekonomiska biståndet ska utgöra det yttersta skyddsnätet men det ska var ett kortvarigt stöd och det är utformat ekonomiskt för att vara det. Nivån på stödet är inte uträknad för att människor ska ha det som långvarig ekonomisk lösning vid arbetslöshet eller sjukdom. Men det är där vi har hamnat och det har pågått i decennier. Man tänker att det ska kunna lösas med att människor kommer i arbete, men i realiteten saknas det i många fall efterfrågan på deras arbetskraft.

Om en människa haft ekonomiskt bistånd långvarigt ger det ofta en signal till arbetsgivare att personen är en sorts andrahandssortering på arbetsmarknaden. Det kommer med att vissa arbetsgivare har negativ bild av bidragstagare. Men vi har brist på arbetskraft i vissa yrken nu och det är olyckligt att vissa människor räknas bort.”

Hur många människor i Sverige har det svårt eller mycket svårt ekonomiskt?

”Omkring 5 % av befolkningen sitter mycket dåligt till men det finns en oro att vi står inför stora förändringar till det sämre just nu om lågkonjunkturen inte vänder. Ungefär 15 % har det tufft där en dålig ekonomi påverkar livet negativt och där ekonomin ger en påtaglig stress i livet.

Sedan finns en eftersläpning i statistiken och det kommer att ta lite tid innan vi vet mer om konsekvenser av lågkonjunkturen det kommer det att ta ett antal år innan vi fullt förstår vad det här har inneburit för både samhälle och individ.”

Vad gör det med människor att vara fattiga eller utfattiga?

”Långvarigt ekonomiskt bistånd är inte bra för någon. Det har fastlåsande effekter, det är svårt att ta sig ur, det för med sig en stigmatisering som är olycklig både för individ och samhälle och det gör att de som är långvarigt i det, har för låg inkomst som det är svårt för individer att klara sig på.

Fattigdom är ett kroniskt stressande tillstånd. Det är en nedbrytande process där mycket tid går åt att bara klara sig. Det är vanligt med magont. Högt blodtryck, Skuldsättning, vilket också är vanligt, gör det ännu värre. Det gör också något med sociala relationer, många vågar inte prata om att de går på ekonomiskt bistånd, man vill slippa det stigma som det många gånger innebär.

Fysiskt handlar det ofta om för lite mat, det är vanligt att man upplever att försörjningsstödet inte räcker till ordentlig mat. Det är inte vanligt med svält men det finns många människor som ibland går hungriga. Man berättar ofta i studier att man äter en ensidig näringsfattig kost och man får dra ner på protein. Man vill att barnen ska äta bra näringsriktig mat men lyckas inte alltid bekosta de varor man skulle vilja. Det blir mycket kolhydrater, pasta och ris. Kött, grönsaker och färskvaror väljs ofta bort. Framför allt är det barnfamiljer som har det väldigt jobbigt. Jag och min doktorand Elinn Leo Sandberg jobbar mycket med frågor om matfattigdom. Vi ser hur Stadsmissionen, Svenska kyrkan och civilsamhället har en stor betydelse för dessa människor, vad gäller maten.”

Den här skadliga situationen har alltså pågått i decennier. Varför?

”Det finns inte en generell politisk vilja att förbättra för biståndstagare. Man vinner inga väljare på att förbättra det ekonomiska biståndet. Många människor har en bild av att det är generöst och bekvämt att ha socialbidrag. Det finns stor okunskap om hur lite pengar det handlar om och att biståndet är villkorat med aktivering. Det saknas brukarorganisationer för de som går på försörjningsstöd. Det saknas företrädare. Gör man tydliga försämringar för pensionärer, uppstår ett ramaskri av stora grupper i samhället, men det saknas för den här gruppen. Därför är det inte en politiskt attraktiv fråga att driva. I stället handlar politiken mer om att ställa fler krav så att ”bidragsberoende” ska få incitament att arbeta. Det finns tankar om att människor som går på ekonomiskt bistånd inte vill arbeta. Men det stämmer ofta inte, det bygger på fördomar.”

Försörjningsstödet har urholkats år för år sedan det infördes men ändå har det inte fattats några politiska beslut om att försämra villkoren, hur har det här gått till?

”Försämringarna har uppstått genom icke-beslut. Man har inte indexerat det ekonomiska biståndet. Det är lätt att säga att vi inte har försämrat för någon på det här sättet – men i praktiken gör man det.

Försörjningsstödet räknas upp något varje år genom att regeringen höjer riksnormen, men det är inte garanterat, och ofta motsvaras inte höjningen av kostnadsökningarna i samhället.

Alla beslut, även icke-beslut, är politiska och det är ett utslag för en attitydförändring i samhället. Efter 90-tals krisen blev det större grupper som behövde ekonomiskt bistånd men när det blev större bredare grupper tycker många att det är konstigt, varför får unga människor socialbidrag, de kan ju arbeta?

Det handlar också om att a-kassan har försämrats betydligt under de tre senaste decennierna och där arbetslöshet och försörjningsstöd har blivit en sort ersättning för en bred inkluderande a-kassa det är väldigt tydligt.

Etnifieringen av fattigdom har också spelat en roll och det finns inte alltid samma solidaritet bland en del av befolkningen mot personer av annan bakgrund. Många känner inte lika stor sympati och solidaritet mot utlandsfödda och det tror jag har en viss betydelse.”

Fattigdomen ökar – försörjningsstödet minskar

”För de som befinner sig allra lägst ned är det verkligen svårt att känna att man har en bra livskvalitet eller något som kallas välfärd. Det är inte en fullgod välfärdssituation för dem. Men för övriga samhället är det nog så att välfärdssamhället är fungerande för de allra flesta.

Det har hänt mycket de sista två åren med kostnadsökningarna och inflationen. Den utsatta gruppen har blivit extra utsatt. Samtidigt får färre och färre individer ekonomiskt bistånd. Man trodde att det skulle bli tvärtom men så blev det inte. Man har sett remarkabla minskningar och det är förvånande. Man har inte genomfört några stora förändringar i lagstiftning och inte heller i olika riktlinjer så vi vet ännu inte vad det här beror på, även fast vi ju har våra misstankar om att det kan vara så att det blivit ännu svårare att få ekonomiskt bistånd. Det är en hypotes vi kan ha men vi har inte forskning som visar att det verkligen är så.

Man registreras inte i någon nationell statistik när man ringer socialtjänstens mottagningstelefon. Det är en slags upplysningstjänst man ringer till. Vi skulle behöva sitta i socialtjänstens mottagningstelefoner och lyssna. Preliminära avslag ges oftast muntligt men det låter sig inte göras att forskare lyssnar på grund av integritetsskäl. Så det är svårt att göra kvalitativa studier och uppföljningsstudier. Vi skulle ha behövt göra det här för tio och fem år sedan och nu för att kunna jämföra, men vi har inga sådana kvalitativa studier.”

Har vi fortfarande ett välfärdssamhälle eller går vi mot ett välgörenhetssamhälle där allt fler blir beroende av civilsamhällets organisationer?

”Många fattiga vänder sig till civilsamhället. Civilsamhället har fått en betydande funktion som för många blivit det yttersta skyddsnätet där det handlar om att dela ut gåvor och matbistånd. Så såg det inte ut förut.

Det är ett rimligt antagande att det till viss del är kommunicerande kärl mellan civilsamhällets allt större roll och att det ges allt mindre kommunalt ekonomist bistånd. Sedan påverkar arbetsmarknaden givetvis också med färre bidragstagare om fler anställs. Men den vanligaste gruppen hos Stadsmissionen är de som har försörjningsstöd. Det visar, tycker jag, att trots att man har bistånd enligt paragraf 4.1 i Socialtjänstlagen som ska garantera en skälig levnadsnivå så uppnår man inte det

Om jag ska se långsiktigt har välgörenheten fått en mer framträdande roll än förut. Jämfört med många andra länder har vi en lagstadgad rätt till välfärd men när den blir urholkad och ekonomin blir svår vänder sig människor till civilsamhället. Samtidigt finns en annan parallell rörelse som handlar om att företag vill minska på matsvinn och arbeta mer ekologiskt och socialt hållbart, och då blir mer mat tillgänglig att dela ut till människor som inte klarar sig.”

Vår känsla är alltså inte bara en känsla. Det har blivit allt svårare att få ekonomiskt bistånd även om det är svårt att påvisa det rent statistiskt. Människor blir sjuka av att hållas i fattigdom och tvingas vara beroende av kontakt med socialtjänsten. Välgörenheten får en alltmer framträdande roll. Är detta en önskvärd utveckling i ett modernt ”välfärdsland”? För Equal är svaret självklart. Vad tycker politiker på området?

Läs också...

Studie visar att försörjningsstöd minskat och blivit svårare att få