Pressmeddelande -
Hur kan psykiatrin minska betydelsen av minnen och relationer utan evidens?
I januari var psykologen Marcus Dencker äntligen klar med det mastodontarbete han valt att kalla Psyk 22. Psyk 22 är tre böcker, Gränslära, Minneslära och Ordningslära. Tre böcker som var och en utgör pusselbitar i svaren på varför den psykiska ohälsan i Sverige tycks öka och vad man kan göra åt det. En väl kaxig ambition kan man tycka – men frågan är om Markus inte lyckats.
Markus Dencker, 48, jobbar som praktiserande psykolog på behandlingshemmet Viksjö Gård. På Viksjö Gård möter han utsatta ungdomar som kommer från svåra familjeförhållanden och socialt utsatta situationer. Han möter dem med ett familjeterapeutiskt perspektiv:
– När en familj kommer till mig är jag inte intresserad av att ställa en diagnos till en början. Jag vill få syn på vilka roller som finns i familjen. Ofta när man börjar lyssna på hur familjen har utvecklats kan man förstå de symtom barnet visar, men för att man ska se det måste man intressera sig mycket för hur relationerna ser ut. Men om man istället bara ställer ytliga frågar om hur familj fungerar och riktar frågorna mot ett diagnostiskt formulär, då missar man viktiga frågor om hur barnet mår och varför barnet mår som det gör. Om man har en organisation som inte har familjeperspektivet – om man ser psykiskt lidande som sjukdomstillstånd och individuella problem, så missar man det också.
Terapier får inte vara för långa på BUP
Det Markus gör på Viksjö Gård skiljer sig mycket från det han tilläts göra när han arbetade på BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin:
– Jag har haft ett familjeterapeutiskt perspektiv från början. Jag upplevde att sättet jag ville jobba på nästan motarbetades på BUP. Jag skulle vilja säga att det beror på ett antal saker: Man måste ställa diagnos i de första samtalen vilket gör att man som psykolog motverkar det familjeterapeutiska perspektivet. Det finns ett mycket stort tryck på NPF utredningar – många jobbar just med det. Och det tredje är att det är en väldigt hög belastning på barn- och ungdomspsykiatrin. Personalens scheman tillåter inte att det blir täta samtal. Det blir svårt att ha psykodynamiska terapier på det sätt de är tänkta. I det klimatet känner nog de som jobbar med utredningar och KBT, att de kan jobba mer som de vill, man blir ”färdig” snabbare med det man tänkt att göra än de som jobbar med familjeterapi och psykodynamiska terapier.
Terapiformer kritiska till diagnoser försvinner
– Sen finns också det faktum att personer som jobbar med familjeterapi eller psykodynamiskt inriktat inte heller är lika intresserade av diagnoser som ju är helt centrala i den ”evidensbaserade” psykiatrin. De terapiformer som menar att DSM-diagnoserna inte är centrala förlorar i betydelse i en sådan organisation. Bägge har blivit tvungen att spela på fel planhalva. Både familjeterapi och psykodynamisk terapi har evidens, men det är inte de som lyfts fram i det evidensbaserade tänkesättet. Det går ut på att man förstår svårigheterna genom symtom, diagnosticerar genom symtom och sedan behandlar man symtomen. Det blir svårare för terapiformer där symtom och diagnoser är sekundära för att bevisa sin effektivitet.
Markus efterlyser ett mer familjeterapeutiskt tänkande inom psykiatrin och BUP, för att få till en effektivare och för patienterna bättre psykiatri:
– Om flera personer i en familj har olika psykiska och sociala problem är det viktigt att förstå sammanhanget de lever i innan man sätter neuropsykiatriska diagnoser. Det här säger jag utan att förneka att det finns poänger med att ställa diagnoser. Det man gör nu är ensidigt. Min mening är inte att man ska ta bort det helt utan, också ta in andra perspektiv.
Viksjö Gård jobbar miljöterapeutiskt
Viksjö Gård ligger utanför Jakobsberg och har funnits i 40 år:
– Jag jobbar på det sätt jag tänker på där. Vi lägger stor vikt vid familjeterapi. Det är en miljöterapeutisk organisation, helheten är uppbyggd kring hur man skapar en miljö där ungdomarna kan utvecklas och växa. I den finns familjeterapi och individualterapi och den miljöterapeutiska vardagen. Vi har ett schema, en strukturerad vardag från 09 – 16.30. Städning, matlagning skola motion etc.
– Den miljöterapeutiska strukturen innebär att ungdomar som har svårt att komma ur sängen, får ilskeutbrott, inte vågar vara i en skolmiljö eller vad det nu är får hjälp med det de har problem av, oavsett diagnos. Vi jobbar med att hjälpa dem att hantera de svårigheter som uppstår i
– Om livet håller på att rasa samman måste man få vara på en trygg plats där man inte utsätts för våld. Grunden är trygghet. Trygghet ger en möjlighet för ungdomarna att utvecklas.
Relationer påverkar måendet – men hur bevisa det vetenskapligt?
– Det funkar för många men inte för alla och inte på samma sätt. Många av ungdomarna kommer nog fortfarande att ha kvar problem kring ångest och nedstämdhet. De har haft svårt att skapa relationer, att klara av skolmiljön, vi jobbar mycket med det, men kan vi stabilisera relationerna kommer de att må bättre. Behandlingen leder till att ungdomarna mår bättre och är mer redo för livet.
– Det är svårt att hävda det här ”vetenskapligt”. Det är självklarheter, men man kan bli förlöjligad och ifrågasatt när man kan inte gör blindade studier på den här metoden som ”bevisar”: blev det bra eller blev det dåligt. Men det är svårt att göra experiment som håller vetenskapligt på den här typen av behandling, ändå ser vi att den fungerar. BUP borde kunna ta till sig av det vi gör här.
Behövde formulera sig kring sitt tänkande
Mitt i allt arbete på Viksjö Gård beslutade sig Markus för att göra ett skriftligt monumentalarbete, Psyk 22, om psykisk hälsa, om synen på psykisk hälsa, varför så många mår så dåligt just nu och varför psykiatrin misslyckas i att få människor att må bättre när de väl söker och får vård:
– Man kan väl säga att den underliggande idén med böckerna är att det inte går att beskriva psyket och människors relationella liv på ett naturvetenskapligt sätt. Böckerna är en del i något jag skulle vilja jobba med som handlar om att väcka intresse för den medicinska psykiatrins ensidighet.
– Namnet, Psyk 22, kom till mig när jag avslutade psykologutbildningen. Jag hade gått i terapi själv och det efterlämnade spår i mitt tänkande som blev ännu mer konkret. Jag insåg hur mina tidigare minnen i livet påverkat mina val senare i livet och hur de påverkat mig i en riktning jag egentligen inte ville.
– Jag fick en insikt i att jag hade större makt att forma mitt liv än jag trodde. Jag bildade familj under psykologutbildningen. Jag lärde mig om mig själv och när jag kom ut i arbetslivet och såg att de inte hade det familjeterapeutiska tänkandet insåg jag att jag behövde formulera mig kring mitt tänkande. Jag ville skriva något som var tillgängligt för patienter, anhöriga, intresserade och personal.
Hur har ensidigheten kunnat gå så långt?
– I boken Ordningslära beskriver jag hur vi formas av relationer och sedan började jag jobba i en organisation, BUP, som gjorde detta till medicinska problem. Det finns inte vetenskapligt stöd för att kalla diagnoserna för sjukdomar eller att hantera dem som sjukdomar. Det bygger egentligen bara på en praktik man har etablerat. Ju mer jag läste ju mer fascinerad blev jag av hur ensidigheten kunnat gå så långt. Hur kan det vara det här som man kallar för vetenskapligt underbyggd vård när det finns så lite vetenskapligt stöd för den.
Hur har de mage att minska betydelsen av människors minnen och relationer och deras inverkan på hälsan när de har så lite egen evidens att stå på? Symtomen minskar om man reder ut familjekonflikter, till exempel.
Varför ökar psykisk ohälsa hos unga?
– I boken Gränslära skriver jag en hypotes. Jag sätter in föräldraskap i ett historiskt sammanhang. Från tidigt 1900-tal rådde en autoritär uppfostran som det gjordes revolt mot på 60-70 talet för att övergå till en föräldrastil där man inte tar till sig auktoriteter. Istället utgick man från barns subjektiva tillstånd. Man skulle anpassa familjer och skolor ur barns svårigheter. Det finns mycket gott i detta men man förväntar sig inte tillräckligt mycket av barn. Man lär inte barn att ta motgångar. Vuxenvärlden har förlorat i auktoritet på både gott och ont. Men det är nog inte hela förklaringen utan det finns säkert flera förklaringar i form av sociala medier, svårare tider, etc.
– Men jag har också en tanke om att ohälsan är överdriven, att det vi ser är en överdiagnosticering och att det är det som ökar, snarare än ohälsan. Dessutom känner jag en oro i att den utbredda läkemedelsbehandlingen skapar problem och ohälsa i sig, det tror jag kan vara ett av problemen.
Har varit rädd för att sticka ut hakan
Jag frågar Markus om han känner sig som en ensam ropandes röst i öknen med sian analyser och nu böcker:
– Jag känner mig inte ensam just nu. Jag befinner mig i ett sammanhang där vi tänker likadant. Jag var inte ensam på BUP heller. Det var en utspridd tanke som jag vet att det finns andra som har. Men de som tänker på det här sättet får det svårare och svårare att jobba på det sätt de vill. De som gör det söker sig nog till andra organisationer. Det har blivit ganska polariserat. I rätt sammanhang är jag inte ensam, men om jag går ut i det offentliga kan jag nog känna det. Det finns många som vill förlöjliga och förminska mitt perspektiv. Jag fick t.ex. höra att jag saknar empati för att jag inte i tillräcklig omfattning omfamnar symtombehandlingen.
– Jag har gjort kalkyler. Jag har ju en arbetsplats jag är trygg på. Och en familj. Och ett socialt sammanhang yrkesmässigt och privat men sedan är det ändå läskigt att sticka ut hakan på det sätt jag gjort. Man vill inte, som professionell bli anklagad för att sakna empati eller vara scientolog, etc. Men det har varit en kalkylerad risk. Det är viktigt att få ut de här böckerna, sedan får vi se vad som händer. Det är väl inte hela världen om jag inte får jobba inom psykiatrin.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Relaterade länkar
Ämnen
Kategorier
Regioner
Den ideella föreningen Equal arbetar i Stockholm sedan 50 år för och tillsammans med personer med beroendeproblem, psykisk ohälsa eller annan social utsatthet. Vår vision är ett jämlikt Stockholm – detta då det är vetenskapligt bevisat att ojämlika samhällen ökar i princip alla sociala problem.
Förutom vår socialpolitiska verksamhet bedriver vi ett träningsboende för personer med beroendeproblem och/eller psykisk ohälsa samt mötesplatsen QvinnoQraft för socialt utsatta kvinnor. Våra ledord är frihet, jämlikhet, rätt, solidaritet och demokratisk hållbarhet.
Läs mer på www.equalsthlm.se
Läs mer om Equals Träningsboende
Läs mer om Equals QvinnoQraft
