”Måste man tvångsvårdas oavsett hur gammal och sjuk man blir?”

Vi fick ett brev från en dotter till en man som vårdats i rättspsykiatrin under lång tid. Brevet handlade om en pappa som varit inskriven i rättspsykiatrin under mycket lång tid och under denna tid drabbats av demens. Han var nu inlagd på Danderyds sjukhus för uttorkning och litiumförgiftning och kunde knappt stå på benen. Trots det betraktades han som ”farlig”.

Vi publicerar brevet i sin helhet nedan:

”Hej!

Min pappa ligger inne på Danderyds sjukhus nu, främst pga litiumförgiftning och uttorkning. Han har även alzheimers, diabetes osv. Men pga förgiftningen kan han nu inte gå, han sluddrar när han pratar osv. Ja han brukar vara lite snurrig osv men att han nu blivit så fruktansvärt förändrad beror på litiumförgiftningen enligt hans sjuksköterska och läkare på Danderyds sjukhus.

Så till problemet; han har tvång i öppenvården hos rättpsyk för brott han begick för väldigt många år sedan (sjöfylleri, olaglig eldning som hemlös, hot mot polis osv). Han har inte begått nåt brott på kanske 15 år. Trots att han är uttorkad och ligger inne för litiumförgiftning tvingar då läkaren på rättpsyk honom att fortsätta med litium. Hon har liksom nån makt över den andra läkaren.

Ett problem är att han vägrar i stort sett att äta och dricka. Jag tror inte alls att det är bra att han inte får sluta med litium trots att han är litiumförgiftad och uttorkad. Litium torkar ut. Läkaren på Danderyd har då satt ut hans metformin, för det torkar ut också. Men så har hans blodsocker blivit för högt. Sen pratar Danderyd om att skicka tillbaka honom till hans äldreboende om 1-4 dagar.

Jag tror att han kommer bli litiumförgiftad igen om han inte redan är det fortfarande. Jag läste att om en patient får i sig för lite vätska eller har diarré eller nåt så ska man sätta ut litium. Hans läkare på rättspsyk säger att han kan bli aggressiv om det sätts ut. Han var sängliggande rätt länge på äldreboendet innan han hamnade på Danderyds sjukhus. Innan dess kunde han prata och gå. Sen skulle de skicka in honom till akuten och då vill rättspsyk att han skulle dit först.

I och för sig skickade rättspsyk honom vidare till akuten rätt snabbt men jag tycker ändå det är skrämmande om rättpsykpatienter som behöver komma in på akuten inte får åka direkt till akuten utan måste in där först. Han har 2 personer med sig ifrån rättspsyk som sitter i hans rum på Danderyd och övervakar honom dag och natt trots att han inte kan gå ens med rullator just nu (Jag hoppas han återfår förmågan att gå).

Jag är rädd att han kommer att avlida snart om det här fortsätter. Han har också helt tappat aptiten och törsten, jag vet att det kan bero på demens men han åt innan litiumförgiftningen, framförallt tårta och sockerkaka och sånt, nu sen litiumförgiftningen så vill han inte ha någonting alls.

Har ni något råd? Det känns som att han aldrig kommer bli fri ifrån det här.

Jag är rädd att han kommer att dö snart om det fortsätter så här. Han ska upp i rätten snart men allt sker via ombud och han får aldrig vara med, sist stod det att om tvånget skulle upphöra så måste han börja vara med på aktiviteter på boendet, gå ut på promenader med personalen på boendet osv. Men som sagt, just nu kan han inte gå längre, inte prata så man förstår vad han säger osv. Vad gäller då? Måste man tvångsvårdas oavsett hur gammal och sjuk man blir?”

Rådet vi gav till dottern var att skriftligen kontakta mannens läkare och föra fram det märkliga i att fortsätta ge litium till någon som är litumförgiftad. Skriftligen eftersom det inte är någon mening att föra samtal med vården då det som sägs tenderar att inte journalföras. Någon vecka senare fick vi följande återkoppling:

”Vi talades vid i telefon för ett tag sedan angående min pappa som var litiumförgiftad samt fick Olanzapin. Läkarna vägrade ta bort Olanzapin samt litium. I alla fall så efter att du uppmuntrat mig att skriva ett brev till läkarna så läste jag först på i FASS och sen skrev jag ett brev, och Löwenströmska lämnade över brevet till nån chef där som tog bort litium och Olanzapin och de ska inte tillbaka. Pappa mår lite bättre också, även om han fortfarande är ganska dålig i sin demens. Han kan i alla fall gå och prata igen.”

Henrik har blivit litiumförgiftad sex gånger under de senaste tio åren

Vi tog kontakt med mannens före detta fru Britt. De har fortfarande mycket tät kontakt:
– Det finns bipolaritet i Henriks släkt och det var hans bipolaritet som fick oss att gå isär, det var omöjligt att leva ihop med någon som bara kunde försvinna från en dag till en annan utan att höra av sig.

Henrik har vårdats inom rättspsykiatrin av och till från 2001. Han har blivit litiumförgiftad sex gånger under de senaste tio åren:

• Första gången han fick det trodde de att han fått alzheimer men de kom fram till att han blivit litiumförgiftad. Det står inget i någon journal om det här, men Henrik kommer själv ihåg det. Det hade kunnat sluta med döden.

Litiumförgiftad en gång till – trots det fortsatte rättspsyk att ordinera litium

Sedan i mitten av augusti har Henrik haft både litiumförgiftning och urinvägsinfektion. Han var kraftigt undernärd och uttorkad när han kom in på akuten.

–De har konstaterat att han har Alzheimer, Lewy Body-demens samt Parkinsons sjukdom.
”Nej, nej, nej, ingen neuroleptika när han har alzheimer” sa läkaren där. Ändå fortsatte de att ge honom både Litium och Olanzapin för att rättspsykiatrin hade ordinerat det, berättar Britt. Han är ju så ”farlig”, han kan bli så ”bråkig”, i deras värld. Man han är inte våldsam, han kan vara lite högljudd.

Blev för pigg när neuroleptika sattes ut – då sattes den in igen

Henrik fördes från akuten till en vårdavdelning på Danderyd:
-Han blev helt borta en dag och då tog de bort Olanzapinet. Då blev han pigg. Men då var det Danderyd som tyckte att han var jobbig för att han var uppe och gick. Då satte rättspsykiatrin in Abilify, ett annat neuroleptikum och då blev han sängliggande igen. Med neuroleptika kan han inte äta och dricka och då blir han såklart ”lugnare”… Det är ren demens som orsakar det här. Men rättspsyk sitter där lik förbannat och bestämmer att han ska ha Abilify. Vad håller de på med? Vill de att han ska dö, frågar Britt retoriskt.

”De håller på att ta livet av honom”

– Man lyssnar inte på oss anhöriga, säger Britt. Det hade sett helt annorlunda ut om han inte haft med rättspsyk att göra. De har inte lyssnat ett dugg på mig under de här 20 åren. Diabetes till exempel, det handlar om både kropp och knopp, men de bryr sig bara om knoppen. De lyssnar inte och det finns inget forum för oss anhöriga att göra vår röst hörd. Jag har skrivit många brev till dem om om litiumförgiftningarna och att de ständigt återkommer. Men inget händer. De läser inte i hans journaler. Man ska inte ha psykofarmaka som man inte tål om man har demens, men det struntar de i. Henrik är 72 år. Han är för ung för att dö. Jag påstår att det här är mordförsök. De håller på att ta livet av honom.

*Britt och Henrik heter egentligen något annat.

Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se

Läs också…

JO: Färdigbehandlade patienter i rättspsykiatrin ska komma ut till öppenvården snabbare

Det behövs mer rättigheter i rättspsykiatrin!