Patientens rättigheter och patientsäkerhet i vårdköernas Sverige

Det kom ett brev från en av våra läsare. Vi väljer att publicera det i sin helhet. Många röster har ropat genom åren om patientens bristande rättighet i vården. Även inifrån vården. Makthavare väljer att inte lyssna. Ibland att direkt motarbeta dessa röster. /redaktionen

Hej,

Jag råkade se er sida på nätet och har läst en del artiklar som ni skrivit varvid jag tänkte att jag måste kontakta er då jag är allvarligt bekymrad för situationen gällande patientens rättigheter och patientsäkerhet i Sverige.

Jag har förlorat 2 familjemedlemmar p.g.a. den bristande vården i Sverige. Min far 2001 när hans cancersjukdom diagnostiserades för sent – först vid det terminala stadiet ungefär en månad före döden – trots att han sökte akutsjukvård x flera för sina symptom. Den tiden fick man dock palliativ vård som sig bör vid livets slut – varvid han inte behövde lida vid slutet av sitt liv.

Jag har förlorat därefter min fästman – en man som var juridiskt sett särbo då vi bodde i var sin lägenhet mitt emot varandra, Han dog av hjärtstopp på en infektionsavdelning på ett av Stockholms sjukhus. Han hade kämpat tappert 3 månader efter en planerad operation som misslyckades i mars-19.

Till saken hör att min fästman var en patient som fick vänta på sin operationstid sedan sommaren 2017 och operationen blev av först vid senare delen av mars-19. Han fick omfattande vårdskador och sjukhuset ville inte Lex Maria anmäla när vi frågade om detta.

Jag har tagit ärendet till IVO redan i mars-19 när min fästman sövdes ner för 2 veckor p.g.a. kritiskt tillstånd. IVO hänvisade mig åter till vårdgivaren som brukligt är p.g.a. den ändrade lagstiftningen som gjordes några år före.

Att vårdgivare själva ska utreda vårdskada tolkar jag inte som neutralt. Tre professorer på det aktuella sjukhuset försökte även få mig lägga ner min begäran av utredning när jag krävde det efter min fästmans död. Men jag gav mig inte – varvid professorerna svarade till slut att då får vi vänta på IVO´s beslut.

Min fästman gav sina fullmakter till mig för patientskadeanmälan, inhämtning av journaler och även fullmakt för sin ekonomi – eftersom jag skötte hans ärenden och räkningar under sjukhustiden på 3 månader med mina egna medel – betalade hans och mina räkningar från min egen lön. Hans egen familj gjorde i princip inget för att hjälpa honom praktiskt eller ekonomiskt.

Jag upprepade IVO anmälan efter min fästmans död i början av juli-19 och jag väntar fortfarande på besked. Jag förstår helt att det uppstått dröjning r/t pågående Coronaviruspandemi i utbredningsskedet. Eftersom det viktigaste i samhället måste hanteras först.

Jag hade kontakt med IVO i sept-20 och fick besked att teambedömning och lite mer journal inhämtning pågår innan de kan ta sitt beslut. Jag har själv beställt hem min fästmans journaler efter hans död och ser att mkt information saknas som borde ha dokumenterats. Jag vet mkt väl hur min fästman mådde vid olika skeenden eftersom jag var hos honom nästan dagligen efter mitt heltidsjobb.

Att behöva vänta på svar från vårdgivare drygt 1,5 år efter partners död känns inte ok. Som anhörig behöver man få sörja och för att möjliggöra detta behöver man få svar på frågorna som uppstod under vårdtiden och redan före vårdtiden. Tex varför fick min fästman vänta så länge innan han fick sin operationstid. Tilläggas kan att min fästman har en syster som är 80-år, bosatt på annan ort och som jag haft regelbunden kontakt med – även hon vill få besked i ärendet.

Min fästman var pratbar och hade förståndet i behåll ändå in till slutet även om hans kropp blev illa tilltygad av komplikationerna. Han och jag var överens att jag tar ärendet vidare till IVO. Vi ville inte att någon annan ska drabbas av det onödiga lidandet som han drabbades av. Jag är medveten om att IVO´s svar dock inte kommer att resultera att ansvariga för operationsköerna ställs till svars. Och det tycker jag är skrämmande. Min tolkning är att politiker kan ta beslut som kan göra skillnad på liv och död – men de behöver inte ta personligt ansvar för sina beslut.

Min fästman var yrkesarbetande pensionär – jobbade heltid fram till dagarna före sin operation. Han blev 67 år vilket jag anser är att dö i förtid. Vi hade planer att gifta oss och flytta till annan ort – för att sänka våra levnadskostnader så att han skulle ha råd att pensionera sig på heltid. Med hans död förlorade jag min underbara, älskvärda partner och vi båda förlorade vår tilltänkta framtid.

Jag är själv leg. specialistsjuksköterska med ca 20 års erfarenhet av vård av svårt sjuka patienter i rollen som sjuksköterska. Men jag började jobba redan för 26 år sedan som vårdbiträde och jag har även jobbat inom handikappomsorgen.

Jag har flaggat om patientsäkerhetsrisker regelbundet under min karriär till mina överordnade. Redan under år 2008, men även 2011 och 2014 samt 2017 via olika vårdgivare. Dessa rapporter togs inte emot på sättet man förväntar sig utan jag betraktades som ett problem – trots att det var systemet som var ett problem. Avvikelserapporter som man förväntas skriva som legitimerad personal ledde inte till några förbättringar enligt min tolkning och under åren glesades även antalet sjuksköterskor p.g.a. konstanta besparingskrav. Framförallt äldre patienter skulle inte få kosta något och deras stora vårdbehov trollades plötsligt bort – genom att inte erbjuda dem hög kvalitativ vård så som före Ädelreformen. Den tiden fanns det syrgas och dropp på äldreboenden, men allt har tagits bort under åren som gått.

Jag har några år kvar i mitt yrke innan jag ska pensionera mig. Jag har fått byta yrkesinriktning för några år sedan då jag inte kunde acceptera inriktningen vården har fått p.g.a. de många besparingskrav och effektiviseringar som genomfördes redan 2008-2009. Jag gjorde mitt val också p.g.a. att jag inte ville själv bli sjuk av den sjuka vården.

Vård av svårt sjuka människor kan inte ha mallen från en bilproduktion för att den mallen värnar inte om de mjuka mänskliga värden som gör vården human och mänsklig samt lindrar onödigt lidande. För att kunna vårda en svårt sjuk patient behöver man ta hänsyn till det fysiska men även det psykiska, sociala och existentiella så att patienten får vård ur helhetsperspektiv och för att vården ska vara patientcentrerad som sig bör. En individ är en individ som bör ses i sitt sammanhang.

Jag anser att patienten är rätt så rättslös i det befintliga systemet som vi har i dag i Sverige. Jag anser att i de mänskliga rättigheterna som vi alla har även i Sverige då Sverige skrivit under dem – ingår det att erbjuda befolkning vård efter behov så som lagen förespråkar. Men i dagens system tar ingen ansvar för de politiska beslut man tagit tidigare vilket bidrar till rättslöshet och att insatserna som vården erbjuder – erbjuds ur verksamhetsperspektiv – inte på basis av patientens behov. .

Med vänlig hälsning,
Leg. Sjuksköterska
info[@]equalsthlm.se
070-7972029