Piller på en timme – samtal om två år

I regionen där Yvonne bor är väntetiden till samtalsbehandling på psykiatrin två år:
– Om två år är jag antingen frisk eller död, säger Yvonne.

Mirtazapin. Sertralin. Atarax. Theralen. Melatonin. Brintelix… Yvonne mår inte bra. Hon är utmattad. Eller svårt deprimerad. Eller har ångesttillstånd. Och då är det den listan av mediciner som utgör behandlingen i Sverige. Yvonne är över 50. Hon är nyinflyttad på en liten ort på landsbygden. Hon kom dit från Norge hösten 2020. Hon mådde inte bra. Hon sökte kontakt med vårdcentralen som konstaterade att hon hade en svår depression. Efter ett tag blev det utmattningssyndrom. Hon fick mediciner som inte hjälpte. Ett antal samtal med en samtalsterapeut som trodde att hon hade traumaskador och började genomföra en traumabehandling men som till slut bedömde hennes tillstånd som så allvarligt att hon behövde vård på specialistpsykiatrin. I specialistpsykiatrin trodde man inte alls på trauma utan på medicinering:

– Eftersom psykiatrin inte tror att jag har traumaproblem blev det ingen traumabehandling. Istället blev det en utredning, samt två samtal med psykiater och en massa mediciner och samtalsstöd av en sjuksköterska, berättar Yvonne.

– Jag väntar på att en psykolog ska börja på psykiatrin och att jag ska få en plats på väntelistan. Jag vet inte vad det är för en terapi jag väntar på, men nu har jag väntat i ett år på att få den, och min kontaktperson på psykiatrin berättade i maj att det var två års väntetid, och det sa hon också i juni och juli. Jag säger: ”Efter två år är jag antingen frisk eller död”. Jag hoppas på frisk men det kan också vara död.

Slutade äta psykofarmaka – kunde sova

– De har prövat alla mediciner och sett om de hjälpt. Sertralin, Propavan, Theralen, Melatonin. Brintelix. De har givit mig sömnmedel. Jag har fått ångest och hjärtklappning av medicinerna. Till slut blev det en lång lista med mediciner, men jag blev bara mer och mer sjuk. Jag kunde inte sova med de där tabletterna. Jag har legat och grubblat på nätterna men det gör jag inte längre – trots det kunde jag inte sova. När jag slutade med medicinerna, även sömnmedel, kunde jag sova normalt. Det hade jag inte gjort på femton år.

– Jag äter inga mediciner nu, jag vill inte. De reagerar dåligt på det. Både på vårdcentralen och psykiatrin säger de: ”Du vill inte ha hjälp”. Vad menar du, frågar jag? ”Ja du vill inte ha mediciner.”. De vill att jag ska äta men jag vägrar. De sjukskriver mig trots det. Sista sjukskrivningen är från vårdcentralen. Jag har inte fått tag på psykiatrin på grund av att det är personalbrist och semestertider.

Utredningen psykiatrin gjorde pekade på att Yvonne antingen har autism eller personlighetsstörning:

– De har skickat mig till en specialklinik som ska utreda om jag har autistiska drag. Autism är ingen diagnos de arbetar med och om det inte finns någon diagnos är jag oviktigt för psykiatrin. Jag tror inte själv att jag är autistisk. Jag tror att jag är HSP, High Sensitive Person, men det är inte en giltig diagnos, enligt DSM 5 så det spelar ingen roll. Jag vet också att jag är nästan särbegåvadmed väldigt hög IQ. Det är ju inte heller en diagnos men det kanske förklarar en del av mina problem.

Erbjöds rTMS och accepterade

Yvonne erbjöds i väntan på samtalsbehandling rTMS, repetitiv transkraniell magnetstimulering. För henne innebar det en resa enkel väg om 2,5 timmar.

– Jag sa till dem att jag har utmattningssyndrom , att jag inte orkar resa fem timmar varje dag men att jag ändå ville försöka för jag kände mig så dålig att jag inte såg någon annan utväg.

– Fyra dagar i veckan i fyra veckor reste jag och gjorde två behandlingar varje dag. Det hjälpte inte. Jag vet inte varför jag blev försämrad. Om det berodde på enbart resandet eller på behandlingen också. Jag vet inte varför jag är så depressiv och utmattningen är kanske sämre nu än i början. Men rTMS -behandlingen försämrade min utmattning. Efter behandlingen har jag försökt komma tillbaka varje dag men det går inte alls – jag vill inte läka. Jag får panik när jag är för trött, men det är mer än trötthet , det är en extrem kraftlöshet och hjärntrötthet.

Slutade med rTMS – fick social träning

-I januari i år fick jag social träning som insats, en slags arbetsträning, men fem mil ifrån mitt hem, tre dagar i veckan. Det tog en och en halv timme dit, tre timmar per dag. Jag behöver egentligen ett jobb men den sociala träningen var bra. Jag jobbade tre månader. Det var bra i början men när jag började med rTMS- behandlingen blev det för mycket. Och efter behandlingen försämrades jag så mycket att jag inte orkade någonting.

-Jag frågade Försäkringskassan om jag kunde byta till ett jobb där jag bor men då var min ordinarie handläggare sjuk så ingenting hände. Jag fick fortsätta resa trots att jag egentligen inte orkade.

Yvonne hittade två ställen att arbetsträna på sin hemort och till slut efter två månader vågade en handläggare på Försäkringskassan fatta ett beslut om att det var tillåtet för henne att ha social träning där i stället.

Blir hänvisad till väntelista i två år – trots självmordstankar

För tillfället gör hon en KBT-behandling över internet med terapeuten från vårdcentralen:

– Jag har försökt att få det tidigare. Först hos psykiatrin men de sa att jag var för utmattad för att klara av det. Det finns en remiss skriven till vården men den verkar ha försvunnit någonstans. När jag frågar om den blir svaret: ”Det finns en väntelista och den finns för alla”. Alltså även för mig… men att inte hjälpa en person som mår så dåligt och som har självmordstankar???

Hon ringde till vårdcentralen:
– De sa att jag var patient på psykiatrin, och därför kunde de inte hjälpa mig på vårdcentralen. De menade att det finns bättre hjälp inom psykiatrin. Jag svarade: Okej, men det finns inte just nu, så varför måste jag vänta två år om jag känner mig så dålig? Det är väl bättre att jag får hjälp nu när jag har det sa dåligt och har självmordstankar, då kan man inte vänta… Och min terapeut på vårdcentralen är en bra terapeut, varför är det så omöjligt att få samtalsterapi? Och det fanns ingen väntelista där.

Psykakuten – ett fängelse utan hjälp

Yvonne har varit med om hemska upplevelser i psykiatrin:
– I september 2020 skickade vårdcentralen mig till den psykiatriska akutmottagningen två gånger. Det var ett helvete för mig. Ett fängelse utan hjälp. Jag sökte aktivt efter en möjlighet att döda mig själv. Jag ville absolut inte stanna på slutenvården, jag är inte galen. Efter en natt kunde jag åka hem. Men jag skulle bli övervakad av ett mobilt team. På psykiatrin sa de till mig att jag måste svara i telefonen när de ringer mig – om jag inte svarade skulle polisen komma. Jag blev så rädd. Mobila teamet kom på besök första dagen efter att jag lämnade akuten. De var jättesnälla och hjälpte mig att känna mig bättre. De besökte mig oftare. De berättade för mig att polisen inte kommer och att jag inte behöver vara rädd. De på psykiatrin överdrev…. Det enda svaret jag får från psykiatrin, när jag berättar att jag känner mig dåligt och inte ser någon utväg är: ”Du kan alltid åka till akuten”. Akuten är som ett fängelse utan hjälp. Ja, det finns hjälp – mediciner kan du ha inom en timme. Det finns sömnmedel, antidepressiva…varsågod. Men samtalsterapi, som jag tror att jag behöver, finns inte inom två år.

Hoppas att hon får en diagnos så att hon får hjälp

-I Sverige finns inte öppenvård med dagbehandling som ger komplex terapi, så att man kan åka hem efter behandlingen. Det finns i Tyskland och Nederländerna. I Norge har man rätt till läkemedelsfri behandling, det finns psykiatriska kliniker som är läkemedelsfria.

-Jag känner mig helt utan hopp, hopplös. Så hopplös att jag vill ha en diagnos och kan få hjälp. Jag tror att jag blir utan diagnos. Jag tror inte att jag har autism men bara för att man saknar diagnos betyder inte att man mår bra, att man inte behöver hjälp…

Yvonne har nu social träning och får samtalsbehandling över nätet. Hon tar inga mediciner. Men hon är fortfarande djupt nedstämd. Hon överlever mer än lever. Än så länge. Det är ganska talande för svensk psykiatri att det är lättare att få repetitiv transkraniell magnetstimulering än adekvat samtalsbehandling av en psykolog. El istället för samtal. Svensk psykiatri i ett nötskal.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029