SSRI är inte antidepressiva men beroendeframkallande

André Marx st-läkare i allmänmedicin menar att det är viktigt att patienter också får reda på riskerna med SSRI/SNRI, inte bara professionen.

– Tänk dig att du är nedstämd, och så läser du på nätet om en medicin som inte har någon reell antidepressiv effekt, men som kan ge svåra biverkningar och beroende, skulle du ta det läkemedlet då? Nej, det skulle du inte, men problemet är att du som patient aldrig får läsa det här. Och du får inte höra det av din läkare heller. Därför skrev jag artiklarna.

Säger André Marx som arbetar som st-läkare inom allmänmedicin på en vårdcentral på ca 90% tjänst. Han jobbar motsvarande en halvtidstjänst ideellt med psykiatrifrågor och driver även en mottagning på sin vårdcentral där patienter får hjälp med nedtrappning av antidepressiva och andra psykofarmaka när de inte lyckats sluta på egen hand på grund av utsättningsreaktioner. För några månader sedan publicerade han två artiklar (AB och Expressen) som på vetenskaplig grund gick till hårt angrepp mot de så kallade antidepressiva SSRI/SNRI-medlen. Reaktionerna lät inte vänta på sig från det psykiatriska etablissemanget. ”Vad vet en allmänläkare om beroende”, var innebörden i en replik från några beroendeläkare. ”Negativ propaganda mot psykiatrisk behandling”, skrev en psykiater.

– De kunde inte bemöta argumenten i sak utan fick ta till annat, säger André där vi sitter i hans lilla etta på Södermalm i Stockholm.

André Marx har genom att noga studera vetenskapliga rapporter kommit fram till att evidensen visar att så kallat antidepressiva preparat inte har en kliniskt relevant effekt vid depression, kan ge starka biverkningar, en del kroniska, och leder till fysiskt beroende. Patienterna hålls i okunskap.

– De medel som kallas antidepressiva är inte antidepressiva, säger André. Tillverkarna har tagit rygg på namnet antibiotika och försöker ge sken av att de här preparaten är specifikt riktade mot ett särskilt sjukdomstillstånd, depression. Men det är ju inte så de fungerar. Du kan inte jämföra SSRI-preparat med insulin till en patient med typ 1 diabetes. Får inte den patienten insulin dör patienten. Eller en patient med bakteriell lunginflammation. Tidigare dog de, nu får de antibiotika som tar död på bakterierna som orsakar den. Det är en sjukdomsspecifik medicin.

– De medel som idag kallas antidepressiva ger på gruppnivå två poängs förbättring jämfört med sockerpiller på en 52-gradig skattningskala. Då pratar vi inte en sjukdomsspecifik effekt. Att de har en substansspecifik effekt vet vi, men inte en reell antidepressiv effekt.

SSRIs antidepressiva verkan inte kliniskt meningsfull

I sin genomgång av läkemedelsföretagens studier som ska bevisa effekt hos preparaten har han funnit många brister. Brister som samtliga leder till preparatets fördel:

– Man överdriver konsekvent preparatens positiva verkningar och tonar ner negativa verkningar i de randomiserande studierna. Exempelvis har man inte en fungerande blindning vilket leder till förstärkt placeboeffekt samtidigt som läkarna överskattar effekten. Detta kommer sig av att SSRI bidrar med både biverkningar och subtila mentala förändringar som patienterna märker av vilket gör att de i stor utsträckning kan gissa sig till att de får läkemedlet, särskilt om de stått på SSRI tidigare. Detta ökar placeboeffekten. Samtidigt kan observatörerna i stor utsträckning gissa sig till både vilka som får antidepressiva och placebo utifrån biverkningar och frånvaro av dessa. Detta gör att de överskattar effekten. Ytterligare en faktor som studieresultaten visar är att det är hög förekomst av spontant tillfrisknande vid depression.

– Till trots för dessa systematiska metodfel uppnås endast en statistiskt säkerhetsställd skillnad mellan antidepressiva och placebo på två poäng i en 52-poäng skattningsskala. En så liten statistisk förbättring är inte kliniskt meningsfull. Den spelar ingen roll varken för patient eller behandlare. Om man också tog hänsyn till alla metodfel i studierna så menar många kritiker att det är möjligt att även denna skillnad skulle försvinna.

Utsättningsbesvär misstas för återinsjuknande i depression

En annan svaghet är cirkelbevisningen för att preparaten verkar mot återfall i depression:
– Man klassificerar felaktigt utsättningssymtom vid försök att sluta med antidepressiva som återfall i depression, något som då “bevisar” för behandlande läkare och patient att de måste ha behandlingen för att hålla depressionen och ångesten borta. Läkemedelsbolagen har emellertid känt till att SSRI skapar ett fysiskt beroende sedan 80-talet genom att man då genomförde en rad studier på friska frivilliga som redan efter några veckors behandling uppvisade besvärliga fysiska och psykiska symtom när de slutade att äta SSRI. Eftersom de saknade depression och ångest i utgångspunkten så kunde man därmed inte heller skylla symtomen på att depressionen kommit tillbaka. Dessa studier är dock fortfarande sekretessbelagda och enda skälet till att vi idag känner till innehållet i delar av dem är för att läkemedelsbolagen tvingats ge expertvittnen tillgång till dem under rättegångar där orsakssamband mellan SSRI och våldshandlingar såsom mord och självmord utretts.

Varför visar då de få publicerade företagssponsrade studierna avsevärt lägre förekomst av utsättningsreaktioner vid försök att sluta med SSRI?

– 1. om man konsekvent blandar ihop utsättningsreaktioner med återfall i grundsjukdom så kommer också detta visa sig statistiken.
2. Studierna som publicerats och som sägs bevisa att SSRI inte är beroendeframkallande är väldigt korta. En, en och en halv månad. Byt ut SSRI mot alkoholanvändning varje dag under en månad. Eller bens. Eller vilken drog som helst. Hur många skulle hinna utveckla ett beroende under den korta tiden? Men om man äter det i flera år är förekomsten en helt annan. Det är samma sak med SSRI. Det vi ser idag är ju en trolig ackumulering av patienter som efter åratals bruk av antidepressiva inte kan sluta på egen hand och de får heller ingen hjälp av sjukvården.

– AV SSRI:s försvarare får man ofta höra att de inte är beroendeframkallande med hänvisning till att patienterna inte missbrukar antidepressiva på samma sätt som folk som missbrukar exempelvis heroin eller centralstimulantia. Patienterna känner helt korrekt inget sug och går inte runt och väntar otåligt på nästa “fix”. Det är dock inte detsamma som att de inte är beroendeframkallande och det är här det är viktigt att man som läkare kan skilja på “dependence” och “addiction”. Patienter som inte kan sluta med antidepressiva pga obehagliga psykiska och fysiska symtom har utvecklat det vi kallar beroende eller “dependence”.

– ”Gå ut på vilken drogmarknad som helst och försök hitta SSRI där. Du hittar inget”, är ett annat argument de brukar skriva. Vi kan ju dock fråga oss vad som skulle hända om vi idag skulle frånta alla patienter som äter antidepressiva deras tabletter och vägra skriva ut mer. Nog skulle många av patienterna börja söka sig till den svarta marknaden för att stilla sin fysiska abstinens på samma sätt som de benso-beroende gjorde när läkarna började bli mer restriktiva med att skriv ut benso efter att det gick upp för alla att de var beroendeframkallande.

– ”Experterna” kan förneka hur mycket som helst och föra en akademisk diskussion om hur man ska definiera beroende, men det spelar ju ingen roll för patienterna som inte klarar av att sluta. För att belysa omfattningen av problemet kan man titta på antalet rapporter om utsättningsreaktioner och beroende som kommit in på SSRI/SNRI. Vid en genomgång av amerikanska läkemedelsverkets databas låg dessa preparat i topp, långt före opioider och bensodiazepiner, avseende rapporter om utsättningsreaktioner. När man tittade på rapporter pga “beroende” låg SSRI/SNRI 2:a på listan, endast överträffad av opioider. Tre år efter lansering av SSRI-preparatet Paroxetin i Storbritannien så hade preparatet fler anmälningar på sig från sjukvårdspersonal rörande beroende än samtliga benso-preparat tillsammans under 20 års tid.

SSRI minskar inte suicid

Ytterligare en myt är att SSRI skyddar mot självmord.

– Det finns ingen solid data från studierna som gjorts som visar att de skulle minska självmord och skydda patienter mot självmord på gruppnivå. Om man pekar på sjunkande självmordstal så började de minska redan innan preparaten infördes. Ska man vara generös kan man säga att de inte skyddar mot självmord.

– Ska man istället vara mindre generös kan man konstatera att tydligt fler självmordsförsök och självmord tyck ske hos de deprimerade som äter SSRI jämfört med de som får placebo i de randomiserade studierna vilket är graverande varningssignaler. Detta till trots för att läkemedelsbolagen återkommande försökt dölja självmordsförsök och självmordstal i statistiken genom att medvetet felkategorisera händelserna, flytta självmord som skett i läkemedelsgrupperna till placebogrupperna och att mäta patientår (PEY) istället för antal patienter. Ytterligare ett sätt att dölja självmordstendenser är att patienter som utvecklar detta på SSRI/SNRI helt enkelt slutar ta preparaten och drar sig ur studierna. Då uppföljningen av dessa patienter ofta är medvetet bristfällig så faller också skälet till att de drog sig ur bort ur statistiken, berättar André.

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Läs också…

• Gå inte på myten om kemisk obalans i hjärnan
• Antidepressiv medicin gör oss beroende