UUS – utdraget utsättningssyndrom av antidepressiva mediciner

Patienter som ätit psykofarmaka under lång tid eller i höga doser, eller som försökt sluta och börjat igen, kan drabbas av ett långvarigt plågsamt tillstånd av utsättningssymtom. Det här är ett försök att beskriva vad som händer och att ge tillståndet ett svenskt namn. Vi föreslår namnet UUS, Utdraget Utsättnings Syndrom

När man under ett antal år har pratat med patienter som satt ut olika former av bensodiazepiner och antidepressiva kan man konstatera att det går bra för de flesta, trots obefintlig hjälp och stöd från vården och ett ofta stort och långdraget lidande som ger både fysiska, psykiska, kognitiva och sociala symtom.

Fysiska symtom på utsättning av psykofarmaka

Personer som trappar psykofarmaka drabbas vanligtvis av olika former av utsättnings- eller abstinenssymtom där de vanligaste fysiska symtomen är problem med mage och tarmar, illamående, problem med andning och huvudvärk. Det kan komma kramper i olika muskler, ibland kan det kännas som att det kryper starka ormar i kroppen. Det kan komma obehagliga stickningar och krypningar i musklerna så att det inte går att sitta still och det går inte att få bort problemen. Detta kan bli så obehagligt så att det leder till självmordstankar. Detta tillstånd kallas även akatisi. Det kan även komma smärta och stelhet i musklerna

Psykiska symtom på utsättning av psykofarmaka

Vanliga psykiska symtom är ångest, depression, svårigheter att somna och sova, svår stress och stark trötthet. Ett annat vanligt psykologiskt fenomen när man trappar psykofarmaka är att man översköljs av tankar och känslor som hållits tillbaka av psykofarmakan man ätit och som ofta är så intensiva att man har svårt att hantera dem. Man tror som patient att man håller på att bli fullständigt galen. Ett ytterligare vanligt psykologiskt symtom är hörselhallucinationer, av patienter kallade ”zappar”, ett ljud som liksom sveper genom huvudet på den som drabbas. Det kan komma starka självmordstankar som ibland kan vara som en skrikande röst. Det är vanligt med mardrömmar och ibland så kallade brain-zaps, som elektriska stötar i huvudet. Ofta förekommer mycket stark rädsla

Kognitiva, neurologiska och sociala symtom

Vanliga kognitiva symtom är svårigheter att koncentrera sig, dåligt minne, man tappar ord, får problem med balansen, olika problem med synen, ibland en känsla av att hela marken gungar eller går i vågor. Andra vanliga symtom är stark överkänslighet för både intryck, tankar och psykofarmaka. Ljud, ljus och rörelser kan bli obehagliga och för starka. Tankar kan bli för snabba, högljudda, påträngande och svåra att få stopp på. Minnet och förmågan att tänka klart kan försämras. Vanliga neurologiska symtom är bränningar, sveda, smärta, en känsla av elektrisk spänning i och under huden och i muskler.

Vanliga sociala symtom är att man får svårt att klara arbete och studier under den mest intensiva perioden av utsättningssymtom, att man får svårt att vara förälder eller partner. För somliga blir svårigheterna så påtagliga att man inte klarar sig själv. Man får flytta hem till sina föräldrar eller låta någon ta hand om en. Man äter inte. Sover inte. Orkar inte arbeta, men kan heller inte vara sjuk och hemma eftersom det tenderar att öka symtomen.

Klarar sig inte med medicinen – men heller inte utan

Ovanstående tillstånd är ett mycket genomgripande, funktionsnedsättande och plågsamt psykiatriskt tillstånd. Söker man som patient vård och redovisar ovanstående mående, vilket de allra flesta gjort vid åtskilliga tillfällen, kommer vården med sin modell av att ”leta symtom – ställa diagnos – medicinera symtomen”, att erbjuda mer av samma, eller andra former av psykofarmaka. För en del patienter fungerar det. Symtomen lindras. För andra inte.

Allergiliknande reaktion mot psykofarmaka

Ett mönster vi sett genom åren är att om man slutar och börjar med psykofarmaka för många gånger under en period kan det inträffa en reaktion som innebär att psykofarmaka slutar att fungera. Man mår extremt dåligt (se ovan) i princip så fort man tar någon form av psykofarmaka. På drabbade patienter kan det liknas vid någon sorts allergiliknande reaktion mot psykofarmaka. Detta tillstånd, där nervsystemet liksom löper amok och blir hyperkänsligt, kan även drabba personer som ätit psykofarmaka under lång tid eller i höga doser (vilket inte är ovanligt att man får förskrivet). Helt plötsligt slutar aktuellt medel att fungera och man mår som en följd av det mycket dåligt.
Inga andra psykoaktiva medel kan användas – för gör man det mår man ännu sämre. Man hamnar som patient i ett tillstånd där man inte klarar sig med medicinen – men heller inte utan. Med andra ord en helt omöjlig situation. Man har drabbats av UUS.

UUS – ett långvarigt plågsamt tillstånd

Detta tillstånd av utsättningssymptom man inte kan dämpa är ytterst plågsamt ur fysiska, psykologiska och sociala aspekter. Det är funktionsnedsättande och eftersom det ofta pågår under mycket lång tid, ibland år, är det också nedbrytande på kroppen, personligheten, tilltron till sig själv, på tron på framtiden.

Tillståndet slår också hårt på det sociala livet och leder inte sällan till att relationer avbryts eftersom man som drabbad ofta har svårt att ta sig utanför dörren och också har svårt att intressera sig för och ta in andra människor. Till slut inträder ett tillstånd av isolering. Man får leva ensam i det plågsamma tillstånd man befinner sig i. Många drabbade umgås med tankar på självmord i den ensamma plåga utan slut man ofta upplever att man befinner sig i.

Vanliga råd fungerar inte för UUS

Vanliga råd man brukar ge till personer som trappar psykofarmaka är att hålla ut, att låta tiden gå och nervsystemet läka. Att äta bra mat. Att försöka träna minst en halvtimme varje dag så att man blir svettig och andfådd. Detta är inte riktigt gångbart när man samtalar med drabbade av UUS. De har väntat och väntat, läkning och lindring lyser med sin frånvaro. Ofta är man också i så dåligt skick att man inte kan äta, att man inte kan träna, för att man inte orkar. Situationen är hopplös både för den som är drabbad och för den som försöker ge stöd.

Fem – fem – fem

Ett sätt att möta UUS, och åtminstone på sikt lindra symtomen, och som de flesta drabbade orkar genomföra, är att försöka få in en daglig rutin med fem minuters rörelse som ger andfåddhet och ökad blodcirkulation i hjärnan, fem minuters mindfullness och fem minuter av att man skriver ner minnen och tankar om mående för hand på ett papper.

Metoden bygger på enkla och erkända principer. Det handlar om att tillföra hjärnan syresatt blod och få undan slaggprodukter, att ge hjärnan och psyket vila, och till sist att aktivera hjärnan genom att i kontrollerad form sätta ord på de ofta kaotiska tankar och minnen som far igenom huvudet på den drabbade. Den enkla övningen kan innebära lättnad om den genomförs över tid. Fungerar det bra kan man öka dosen/tiderna på de olika momenten. Läkningen är inte linjär utan mer som en hjärtslagskurva där man ofta går två steg fram ett bak. Det gör också processen lång och känslan av hopplöshet infinner sig vid varje bakslag.

Avslutningsvis

UUS är ett tillstånd som inte är erkänt av den svenska vården. Det beror i hög grad på att det inte ens är känt. Detta beror i sin tur på att vården inte är intresserad av att föra samtal med och lära sig av patienter om psykofarmakas oönskade verkningar. Därmed lär man sig heller inget om vad patienter kan råka ut för när de vill sluta med psykofarmaka.

Skribent: Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se