Ökad idrott – en rättvisefråga och väg till bättre skolresultat

Sedan slutet av 1980-talet har vi förstått att hjärnan är plastisk – alltså har förmåga att omformas till det vi använder den till och att nervceller som inte används ansas bort. Hjärnan har förutsättningar till nytt lärande och att lära om.

Ju mer vi lär oss om hjärnan förstår vi att vi kan påverka insjuknande i Alzheimer, epilepsi och minska risk för depression. Pulshöjande träning är en väg till att hjärnan ska vara redo för ny inlärning. När vi tränar med pulshöjande träning ökar ett ämne i hjärnan som heter BDGF (Brain-Derived Growth Factor) som är en tillväxtfaktor som gör att hjärnceller bildar nya kontakter – synapser. Dessutom påverkas cellnybildningen i hippocampus, som fungerar som omkopplingsstation för långtidsminnen.

Min fråga utifrån vad vi vet om hur fysisk aktivitet påverkar hjärnan hos vuxna för att minska demens och depression, är hur länge vi i elevhälsan kan låta bli att skapa en högljudd debatt om att elever behöver mer fysisk aktivitet på schemat? Hur länge kan vi låta bli att börja skapa opinion för att ämnet idrott ska öka fysisk aktivitet. En allt större del i ämnet idrott går ut på att eleverna ska skriva rapporter om hur fysisk aktivitet påverkar kroppen, hur mat påverkar hälsan och skriftliga rapporter utförs stillasittande. Just stillasittande tycks vara en stor hälsorisk för hälsa. Det är absolut inte fel att ha teoretisk kunskap på hur mat och träning påverkar hälsa, men om det sker på bekostnad av just rörelse – som redan är i minsta laget på schemat – är det dags att utöka ämnestiden.

Med tanke på att idrottsaktiviteter utanför skolan inte når alla barn är skolan en väg för att fler barn och ungdomar ska nås av en hälsosam livsstil, där rörelse blir en naturlig del i vardagen.

Utifrån den medicinska kompetensen i elevhälsan ser vi att fetma bland socialt utsatta barn är ett stort hälsoproblem, blir det ytterligare en rättvisefråga att skapa förutsättningar för fysisk aktivitet i skolorna. Det gäller både idrotten, men även på skolgårdar. Efter 12 år på skolor som skolläkare noterar jag att jag allt mer sällan ser barn hoppa hage eller hopprep och oftare ser stillasittande barn på rasterna med en mobil i handen.

För att den växande hjärnan ska utvecklas behövs rätt träning – både kognitivt och fysisk– och för att påverka våra kognitiva förmågor positivt behövs även fysisk aktivitet.

I Hjärnpoddens 18:e avsnitt tar jag och Jenny Nyberg, PhD i Neurovetenskap från Göteborg Universitet upp frågan om fysisk aktivitet och plasticitet. Det finns mycket som talar för att vi måste ta den här debatten för att gagna lärandet hos våra barn och unga. 

Originalinlägg publicerat på Elevhälsan.se