Siw, Ethel, Åke och Inger minns biblioteksflytten i Fagersta!

Biblioteket på Västmannavägen 40 år!

För fyrtio år sedan, den 18 november 1968, samlades Fagerstas biblioteksverksamhet under ett tak på Västmannavägen 12. Ingen händelse av nationella mått, måhända, men ändå ett kapitel i berättelsen om kulturlivet i Fagersta. När jag nu talat med några av dom som var med när det begav sig, får man en tydlig vision av en trivsam arbetsplats, ett bra och fungerande bibliotek, men en invigning som måste ha varit helt i avsaknad av pompa och ståt, för ingen kan minnas den!

Siw Broström, som sedan många år bor i Torshälla, kom till Fagersta 1960. Då började hon arbeta som kontorist på huvudbiblioteket på Sturevägen. Siw var med under hela arbetet med flytten till Västmannavägen 12. En period som hon minns som jobbig medan den pågick, men positiv i efterhand.

- Jag kommer inte ihåg själva invigningen, men jag minns mycket väl röran och kaoset under själva flytten. Alla fick hjälpa till och packa, vi slet och arbetade och biblioteket var till och med helt stängt under en kort tid. Och visst blev det en stor skillnad efteråt. I och med att alla böcker och all verksamhet hamnade på ett ställe blev det mer lättillgängligt vilket gjorde att folk kom till biblioteket och lånade mer böcker och mer personal fick anställas.

Siw berättar att hon trivdes så bra i böckernas värld att hon fortsatte att arbeta inom biblioteksvärlden även sedan hon lämnat Fagersta. Och nu, efter pensioneringen, är det alltså biblioteket i Torshälla som får frekventa besök.

Vilka författare läser då Siw Broström helst?

- Ja, som du säkert förstått gillar jag spänning. Allra bäst är Henning Mankell och Åsa Larsson. Just nu läser jag Mankell´s Kinesen. Den är bra.

Ethel Ekströms karriär på biblioteket började i samband med flytten -68, då hon anställdes som allt-i-allo.

- Mest var jag under flytten på barnbiblioteket på Dalavägen, där jag packade och städade och sedan fick jag hjälpa till att packa upp allt igen på Västmannavägen. Där blev jag kvar, fortfarande som allt-i-allo, i 25 år, säger Ethel.

- Men själva invigningen kommer jag då inte ihåg, funderar Ethel.

- Det var ett omväxlande arbete, jag började som städare och kom sedan till utlåningen. Sedan fick jag bevaka tidningarna och syssla med bokvård och lagade böcker. Så signerade jag böcker och skrev lånekort förstås. Och så fick jag hjälpa dåvarande chefen Paul Lipschütz med hans stora samling affischer. Vi var många som jobbade på biblioteket på den tiden, säkert 15 stycken.

En händelse som Ethel minns var TV kom för att göra en intervju med Martta Matinlompolo som gett ut en bok. Då filmade dom inifrån biblioteket, och Ethel som satt vid disken, syntes sedan så tydligt i rutan, att grannflickan kom rusande in och berättade att "tant Ekström var på TV".

- Tänk jag visste var varje bok var placerad, jag kunde ligga på kvällen innan jag somnade och tänka att där står den boken och bredvid står den. Nu hittar jag ingenting, säger Ethel, men tillägger att det kan ju bero att hon inte går dit så ofta längre.

Ethel Ekström berättar slutligen att hon gärna läser naturskildringar från de norra delarna av Sverige och från Finland, som hon kommer ifrån.

- Men inte bara naturskildringar, just nu läser jag Amerikahuset av Sven Olov Karlsson, som vuxit upp i Norberg. Fast någon recension kan jag inte ge, för jag har just börjat!

- Jag älskar böcker, säger Åke Altan passionerat när vi möts i entrén till biblioteket. Det har jag alltid gjort och jag tillhör också den kategori som gärna vill äga böcker. Därför köper jag och går inte så ofta hit till biblioteket och har heller aldrig varit någon stor lånare.

- Däremot var jag involverad i turerna kring bibliotekets flytt till Västmannavägen 12. Jag var nämligen vice ordförande i kulturnämnden när beslutet togs. Tidigare huserade EPA i dom här lokalerna, men när dom flyttade ner till piazzan så beslutades att biblioteket skulle flytta in här i stället. Det moderniserades och byggdes om och blev jättefint, tyckte vi då. Och nog fungerar det väl hyggligt fortfarande, även om det finns några små trappor som kan vara till besvär.

- Men tänk, själva invigningen har jag inget som helst minne av, säger Åke fundersamt. Inte heller kan jag minnas att det var några politiska stridigheter kring beslutet. Som jag minns det var vi alla överens och enade under vår ordförande Bengt Ljungqvists klubba.

- Själv läser jag oerhört mycket, men går som sagt inte alltför ofta till bibblan. Generellt anser jag dock att biblioteksverksamheten är en ren demokratifråga och kollosalt viktig i samhället. Ett sätt för den enskilde medborgaren att enkelt och helt gratis nå mängder av litteratur, information och kunskap. Men jag är präglad sedan barnsben. Min far läste väldigt mycket. Dels själv, men också högt för oss barn. Jag minns fortfarande Strindbergs pjäs Gustav Vasa, som han framförde med dramatik, inklusive alla regianvisningarna! Och vi barn satt som tända ljus. "Konungen kommer in från höger..." Det var otroligt spännande och min första stora läsupplevelse, säger Åke.

På frågan om favoritbok, kommer svaret blixtsnabbt:

- Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. En alldeles underbar och mustig skröna som du och alla andra borde läsa, säger Åke Altan och ler.

Inger Larsson , som bott i Fagersta hela sitt liv, började jobba på biblioteket som då låg på Sturevägen redan 1953. Vid slutet av 60-talet, strax innan flytten var Inger på Hallongården, där barnböckerna fanns.

Vilket härligt namn, Hallongården, säger jag, vet du varför det kallades så? Inger förklarar:

- Ja, dels fanns det massor av hallonbuskar i trädgården. Dels var huset målat i en färg som påminner om hallon med mjölk. Så nog passade det bra.

Inte heller Inger har några minnen från själva invigningen. Däremot berättar hon gärna om några kvällsevenemang, för sådana förekom också på biblioteket på 60 och 70-talet.

- Jag minns en väldigt lyckad kväll. Skådespelaren Ingvar Kjellson kom till Fagersta och berättade både om sitt liv som skådespelare på Dramaten och lite om sitt privatliv också. Hans hustru heter ju Meta Velander, skådespelare båda två, och det var kanske inte alltid så enkelt att kombinera två karriärer. Det blev succé, salen var helt full av främst medelålders och äldre damer, säger Inger och fortsätter med att berätta om en annan, inte fullt så lyckad kväll.

- Det kom en folkmusikgrupp hit från Irland, och strax innan dom skulle börja spela fanns inte en enda åhörare på plats - mer än vi som jobbade här. Ganska pinsamt. Så vi satte oss allihop och ringde runt till familj och vänner, och bad dom som kunde att släppa allt och skynda sig ner till iblioteket för att vi i alla fall skulle få en liten åhörarskara. Så olika kan intresset vara.

Inger, som var anställd på biblioteket till -92, går fortfarande ofta dit, men nuförtiden mest till filialen i Västanfors, eftersom hon bor där. På frågan om vilka böcker hon läser helst svarar Inger Larsson:

- Memoarer. Jag tycker mycket om att läsa berättelser om spännande liv och livsöden. Sedan försöker jag läsa åtminstone en bok av varje nobelpristagare. Det lyckas för det mesta.

- Biblioteket, ja vad vill du jag ska säga om det, säger Anna Greta Blom, en av många trogna låntagare och besökare på Västmannavägen 12. Läsandet betyder allt för mig, vad vore väl livet utan böcker?

- I hela mitt liv har jag tyckt om att läsa, fortsätter hon fundersamt. Böcker var det enda jag önskade som liten och jag har alltid gärna gått till biblioteket. Där har jag under åren fått tips om nya författare och provläst dom innan jag köpt själv. För dom böcker jag verkligen tycker om, dom vill jag äga och jag läser om dom flera gånger! Ja, jag sätter mig mycket hellre ner med en bra bok än framför TV: n, säger Anna Greta och skrattar.

- Men jag är ganska traditionell av mig. Jag tycker inte om moderna romaner, det ska helst vara Eyvind Johnsson, Väinö Linna eller Selma Lagerlöf. Det är författare i min smak.

- Än idag går jag till biblioteket minst en gång i veckan. Mycket är sig likt, men nog har rutinerna vid utlåningen ändrat sig mycket. Jag vet inte om jag tycker att det är till det bättre enbart. Det är visserligen både lätt och bekvämt med datorn, men man får ju inte samma kontakt med personalen som förr, och det är synd. Men biblioteket är underbart och böcker är en välsignelse och det bästa som finns, skriv det, avslutar Anna Greta Blom bestämt!

Anna Hötzel