Vår tids ensamhet och ickenärvaro - ett uppdrag till familjebehandlare inom kyrka och samhälle.

Beatrice Karlemo har i sitt examensarbete "Det mångfacetterade familjearbetet inom församlingen" Åbo 2010, lyft fram viktiga omvärldsanalyser som talar för att arbeta över professionsgränserna. Kyrkans diakonala familjearbete och familjeterapeuter inom social omsorg och psykiatri kan samarbeta i större utsträckning."Biskop Paarma (2005) poängterar att ett bra samhälle värdesätter barnet och dess fostrare och låter barnet vara barn. En stor fara ser han i att synsättet på människan sekulariseras, att människan blir ett föremål och hon är bara värdefull så länge som hon är brukbar och mätbar. Detta synsätt riktas mot allt yngre barn. Om barnet värdesätts bara genom mätbara prestationer har människan förlorat mycket av den kristna grunden och det genuina livet. Därför är det viktigt att blicken fokuserar på familjen och framtiden för att förebygga dylikt tänkande. Kyrkan vill stödja de primära fostrarna, hemmen och föräldrarna. Generellt påstår Paarma att alla föräldrar vill säkert vara en god förälder. För många är vardagslivet ändå en kamp om tiden där arbetet upptar den största delen. Splittrade familjer eller ångest att binda sig till familj och barn, är en realitet som kan ses som ett resultat av människans överdrivna frihets- och individualistiska tänkande. Samhället ställer höga krav vilket bidrar till att vuxna inte har tid. Inom arbetslivet har det gjorts restriktioner för att erbjuda personer med småbarn möjlighet till en kortare arbetsdag. Men faktum är att de mest utsatta, unga föräldrar och ensamförsörjande, har den minsta möjligheten att utnyttja förmånerna. Trots detta visar de nyaste undersökningarna att barnens illamående inte beror på familjens socialklass, inkomstnivå eller på att föräldern är ensamförsörjare. Ensamhet är orsaken till de största problemen och att barnet inte har en bestående vuxen i sin närhet. Kyrkan skall därför finnas tillhands för familjerna. Familjearbetaren bör samarbeta med diakonin för att därmed i ett tidigt skede kunna ingripa så att problemen inte växer och blir ohanterbara. (Paarma, 2005)." Citat ur Det mångfacetterade familjearbetet inom församlingen, Åbo 2010.

Familjebehandlare möter familjer där upplevelsen av att känna sig ensam och "klara sig själv" är utbredd och svår att angripa. Vårt samhälle präglas i högre grad av individens förmåga att skapa sitt liv framför gruppens bästa. Vår tids höga krav på gymnasiala och eftergymnasiala studier skapar utanförskap för de som halkar efter i skolan och leder ofta till arbetslöshet och bidragsberoende. Som behandlare kan man inte göra så mycket mer än att lära ut strategier och stärka personens egen bärighet. Ibland skulle ett sammanhang utanför terapirummet vara önskvärt som komplement, ex en självhjälpsgrupp och/eller ett ideellt arbete. 

Biskop Paarma gör en omvärldsanalys år 2005 som tio år senare är ännu mer aktuell. Ensamhet och övergivenhet är ofta ett tema i de samtal som vi familjebehandlare har med unga människor. De lider i allt högre grad av svåra ångestsjukdomar med olika utfall av självskadebeteende och berättar om sin ensamhet och känsla av utsatthet. Biskopen har en tes som innehåller en skarp kritik emot att synsättet på människan sekulariseras. Ett annat begrepp som också kan användas är avhumanisering. Människan är idag mer ett föremål och är värdefull utifrån hur brukbara och mätbara vi är. Biskopen lyfter fram barnet och den prestationsiver som de utsätts för. Biskopen menar att den kristna och humanistiska grundsyn som präglade tidigare generationer riskerar att gå om intet och att vi är på väg att mista det genuina livet. Biskopen gör konklusionen att vi behöver motarbeta ett sådant synsätt på varandra och arbeta för familjen och framtiden. Det är med andra ord ett upprop emot avhumaniseringen och en utmaning till alla familjearbetare att inte gå i fällan - att allt ska mätas och vägas. Det är med andra ord tid för nytänkande inom de olika "familjebehandlarskråna". 

1. Skapa mötesplatser för barn, ungdomar och vuxna.

2. Gör det möjligt för flera generationer att utbyta erfarenheter. T.ex läxhjälp för barnen och till de äldre; teknik och sociala-mediehjälp. 

3. Kommun och privata aktörer erbjuder barnfamiljer en preventiv insats i form av barnvaktsservice. Många familjer lever idag långt ifrån sina ursprungsfamiljer och har därför ingen naturlig hjälp med avlastning som förr.

4. BVC och Kyrkans familjearbetare kan samverka i högre grad med stödinsatser till de familjer som behöver hjälp i uppfostran och omhändertagande av de minsta barnen. Koppla gärna en familjeterapeut och diakon till BVC. Kyrkans öppna barnverksamheter är bra insatser men fördjupa personalens kunskap kring anknytningsproblematik.

5. Stöd- och självhjälpsgrupper brukar vara det bästa sättet att få människor att känna sig mindre ensamma. När vi delar livserfarenheter med andra i liknande situation är vi inte längre ensamma om problemet, Livet blir lättare att förstå.

6. Verksamheter ska vara inkluderande. Se människan. Använd empati i större utsräckning än vad manualen anger. 

7. Se över tidsåtgången för administrationsarbetet. Behöver vi dokumentera så mycket som vi gör?