Pippis pengar

Vissa frågor vill man kunna ge ett riktigt bra svar på. Av lättja och ohejdad vana har jag alltid en driva böcker bredvid sängen, så om jag får frågan om vilken bok som ligger på mitt nattduksbord just nu kan jag beroende på situation välja att svara ”Post Office” av Bukowski, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” av John le Carré eller ”Rekviem för John Cummings”, Bengt Ohlssons biografi över Johnny Ramone. Alla tre är titlar jag kan stå för, och som jag tycker förlänar mig ett visst självgott, pseudo-kreddigt kulturkapital (jag mörkar kanske också högen av vältummade Fantomen-tidningar som ligger under sängen). Om frågan däremot formuleras lite, lite annorlunda blir svaret ett helt annat. Om man exempelvis frågar mig vilken bok jag läste senast, blir svaret ”Pippi Långstrump”. Visserligen en fantastiskt bra bok, men kanske inte lika hipp.

Vart är jag då på väg med det här? Jo, när vi läser om Pippis kappsäck full med guldpengar gör sonen stora ögon. Han gillar konceptet. Han vill också ha en. Ska jag vara fullständigt ärlig vill jag också det. Men… det verkar också rätt opraktiskt. För det första blir det ett litet helvete att behöva släpa med sig den där kappsäcken för att ha tillgång till likvida medel. För det andra skulle jag nog sova rätt risigt om nätterna, givet det faktum att den genomsnittlige rånaren i själva verket nog är bra mycket läskigare än Blom och Dunder-Karlsson. För det tredje är möjligheten till avkastning noll i en möglig väska.

Tänker man efter tror jag att man snart kommer fram till att banker är en rätt bra idé, och inser att banker och finansföretag är en viktig del av samhällets grundläggande infrastruktur. Å andra sidan ser vi ideligen rapporter som handlar om hur missnöjda kunderna är med att bolåneräntorna är för höga, att chefsbonusarna är för höga, att konkurrensen fungerar dåligt och att bankerna sviker sitt samhällsansvar.

Man har rätt att tycka det, men jag vill återigen påpeka hur orättvist det är att rikta detta missnöje mot de bankanställda. De rapporter om bonusregn över banktopparna som i dagarna fortsätter piska upp stämningen mot bankerna handlar inte om vanliga anställda. Dessa vanliga anställda är företagens viktigaste tillgång, och om de ledsnar på alltihop fungerar inte bankerna. Dessa vanliga anställda, som bara försöker göra sitt jobb, kan inte påverka bankernas affärsmodeller och ska därför inte behöva försvara sig och sin arbetsgivare. De har inte betalt för det, och vi som samhälle har inte råd med det.

Magnus Lundberg, jurist och ombudsman på Finansförbundet