Iittala och Oiva Toikka - 50 år av sprudlande idéer

Oiva Toikka sägs vara en av de mest lysande moderna formgivarna av finsk glaskonst. Hans verk kan beskrivas på många sätt – överkänsliga, överdådiga, originella, fantastiska och högst underhållande. Än i dag verkar han befinna sig på en ständig resa som ofta för honom till ännu inte kartlagda områden.

Oika Toikka föddes 1931 i Viborg i finska Karelen som yngst av tio barn. År 1953 började han sina studier på institutionen för keramik vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Under sin studietid besökte han Notsjö glasbruk på inbjudan av Kaj Franck och redan under 1950-talet skapade han färgrika föremål i glas.

1950-talet

Toikka skrevs in på konstavdelningen på Arabia 1956 och där träffade han konstnärer som Birger Jaipiainen, Rut Bryk och Kaj Franck. Föremålen Horse (Häst) (1958) och Kalavati (Fisktallrik) (1959) är exempel på hans keramiska verk. Toikkas första egna keramikutställning var på Wärtsilä i Helsingfors.

Efter att ha arbetat några år på Arabia, beslutade Toikka sig för att börja en anställning som konstlärare i Sodankylä i norra Finland. Den enkla anledningen till flytten var hans växande familj och familjens ekonomi.

1960-talet

År 1963 anställde Kaj Franck Oiva Toikka som formgivare på heltid på Notsjö glasbruk. Ända sedan dess har Toikkas konst och karriär varit fast knutna till Notsjö. Redan från början framgick det tydligt att Toikka sprängde gränserna för traditionell glaskonst. Han gick ofta in för det ovanliga. Ett av de mest slående exemplen på hans arbetsstudier med glas är The Fountain (Fontänen) som han framställt av spunna glastrådar som påminner om sprudlande vatten i en fontän.

Toikka såg sig både estetiskt och kommersiellt som en konstnär som bara någon enstaka gång formgav ett objekt. Ändå har han formgett åtskilliga nyttoföremål och många har blivit mycket populära – och till och med affärsmässigt framgångsrika. Ett exempel är serien Kastehelmi (Daggdroppe) (1964) där Toikka utvecklat en särskild teknik för formpressning där han skapar ett mönster av bubblor på ytan. Med mönstret ville Toikka ”dölja” de avtryck av sömmarna som han inte tyckte om. Toikka säger att tekniska utmaningar alltid inspirerar honom.

År 1966 har Toikka en utställning i Stockholm. En kritiker insåg tydligt Toikkas inställning att glas inte låter sig begränsas av traditioner. Kritikern kallade den synliga effekten av Toikkas verk för ”nybarock”. Toikka tillbringade 1960-talet med att intensivt undersöka, experimentera och arbeta med Notsjös glasblåsare. Han började utveckla sina egna unika visioner. Han använde glada, klara färger och fria former vilket ledde till föremål som Lollipop (Slickepinne) och vaserna Pampula. Milstolpen i Toikkas verk blev Lake Palace (Sjöslottet) (1970), en fantasivärld av glasföremål, sammansatta av ihåliga former som han formblåst samtidigt som han lämnat ena sidan öppen. Formerna påminner om kuber och han limmade sedan samman dem ovanpå varandra så att de blev en serie höga torn. Det komplicerade systemet liknade minibilder. Denna metod har kommit att känneteckna Toikkas verk under senare år.

1970-talet

Toikka skapade flera betydande verk under 1970-talet. På utställningen av finskt glas på Stedelijk-museet i Amsterdam 1972 presenterade han The Glass Forest (Glasskogen), en enorm skulptur som hade varit en utmaning att framställa till och med för de skickliga glasblåsarna i Notsjö.

År 1972 formgav Toikka små fåglar som kallades Sieppo (Flugsnappare). Det blev först senare som Toikkas Birds (Fåglar) ökade i popularitet. En ny kollektion har lanserats varje år sedan 1981. Den första årliga kuben lanserades 1977 och traditionen fortsätter än i dag.

Toikka har belönats med åtskilliga utmärkelser och 1980 tog han emot medaljen Pro Finlandia. Samma år lanserade Notsjö en begränsad utgåva av samlarföremål, Pro Arte Vitrea, inklusive konstverk av Toikka.

1980-talet

På 1980-talet samarbetade Toikka med operaregissören Lisbet Landefort. Han gjorde scenografi och kläder till bland annat Händels opera Giulio Cesare (1980), Paavo Heininens Silkdrum (1984) och Mozarts Enleveringen ur seraljen (1985). År 1988 hade han en betydelsefull utställning av sina verk vid det finska glasmuseet i Riihimäki. Konstverk som Les Miserables, Coboltissimo och The Queen visade återigen nya tecken på Toikkas oändliga skaparförmåga.

1990-talet

På 1990-talet erkändes Toikka som konstnär av internationella mått. Inte att undra på att han 1992 blev den förste att ta emot Kaj Francks designpris för omfattande bidrag till skapandet av glaskonst och av design generellt.

Från 1990 till 1993 var Toikka verksam som professor för glas och keramik vid den ansedda Konstfackskolan i Stockholm. År 1995 visades Toikkas unika glasskulpturer på en utställning vid Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors. De totemliknande föremålen Dido och Aeneas och Minotauros framhöll tydligt Toikkas ständigt radikala och liberala inställning till glaskonst. Fastän 1996 officiellt var det år Toikka pensionerades som konstnärlig ledare vid Notsjö, finns det – som väl är – inga tecken på att han tänker sluta med sin passion för glas, keramik och scenografi.

2000-talet

Toikka fortsätter att arbeta med samma intensitet som tidigare. Han belönades med det berömda priset Prins Eugens medalj år 2001. År 2004 besöker han och mästarblåsarna från Notsjö för första gången Tacoma glasmuseum i USA där de inför publik förevisar hur de arbetar tillsammans i den heta glashyttan. Besöket blev en stor framgång och början på en årlig tradition.

I dag går Oiva Toikka vidare: efter över 50 år av glastillverkning fortsätter hans konst att i hög grad spegla nutiden och han kläcker hela tiden nya idéer.

Litteratur: Jack Dawson: Glass and Design, WSOY, Helsingfors 2007