Psykvård ska uppfattas som ett erbjudande – inte ett hot

Vi ser två rörelser inom svensk psykiatri. Den ena vill demokratisera vården och öka inflytandet för patienter och närstående. Den andra handlar om ökade möjligheter att använda tvång och nya tvångsmetoder. Rörelserna går inte att förena.

Under senare år har staten satsat ett antal miljoner i projekt som syftar till förbättra och demokratisera psykiatrin genom ökat inflytande för patienter och närstående.

Projekt bedrivs mot stigmatisering av personer med psykisk ohälsa. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har på statens uppdrag drivit ett landsomfattande projekt för att minska användandet av tvång. Det har visat sig möjligt att åstadkomma med små medel. Vi är anhängare till den senare utvecklingen, i vilken patient- och närståendeorganisationer har engagerat sig.

Därför blev det en kalldusch när statens psykiatrilagsutredare, lagman Jerry Eriksson, på regeringens uppdrag föreslog ökade möjligheter att använda tvång – i en utredning som dessutom öppnar för skärpning av dagens tvångsmedel.

I sin rapport beskriver Jerry Eriksson att psykiatrins största problem är att vissa patienter kommer till vården för sent. Ett sätt att lösa detta tror han är att sänka ribban för när tvång får användas.

Iakttagelsen haltar. Problemet är i stället att det finns för få slutenvårdplatser i många delar av landet och att vårdmiljöerna i flera landsting är undermåliga, detta framgick bland annat av en SKL-utredning 2010. Platserna räcker numera nätt och jämnt till för patienter som tvångsvårdas, vilket gör att det i praktiken är omöjligt på många håll att få frivillig slutenvård.

Den som önskar och behöver heldygnsvård blir ofta avvisad, till sin egen och anhörigas förtvivlan. Till slut blir patienten så dålig att tvångsvård är enda alternativet.
Bristen på vårdplatser skapar med andra ord tvångsinläggningar. Men detta medför också att det sker värdeförskjutningar hos personalen om hur dålig man måste vara för att bli tvångsinlagd. Vi menar att dagens juridiska nivå för tvång är mer än tillräcklig förutsatt att det finns platser för frivillig slutenvård och att vårdmiljön inte är så dålig att patienter och personal flyr därifrån.

Denna verklighet väljer Jerry Eriksson att bortse från. Inte ett ord i betänkandet, trots att det borde vara väl känt och trots att utredningen haft ett antal experter knutna till sig.

En av dessa experter är SKL:s företrädare i psykiatrifrågor, psykiater Ing-Marie Wieselgren. Hon har gjort sig ett namn som sympatisör av ökat patient- och närstående­inflytande. I och med tvångsutredningen framstår hon nu som en anhängare av mer tvång. Vi förstår inte hur SKL:s psykiatrisamordnare får detta att gå ihop.

Fyra bestämningsfaktorer påverkar människans psykiska hälsa positivt, enligt vetenskapen. Den första handlar om att man har egenmakt, den andra om vårt behov av sociala samband och sammanhang. Den tredje faktorn handlar om identitet, integritet och social status. Den fjärde om en känsla av samband, att livet måste ha en mening.

Svensk psykiatri tar dåligt tillvara denna kunskap. Utredningen bortser från den. I stället för att bygga upp en psykiatri som skapar förutsättningar för förbättrad hälsa föreslår regeringens utredare ökade möjligheter att använda tvång. När vi låser in personer och försätter dem i en position där de inte deltar i det övriga samhällslivet samt berövas sin identitet, integritet och sin sociala status skapar samhället psykisk ohälsa.

Tvånget skapar avstånd mellan patienten och vården. Det finns en annan väg: att psykiatrin arbetar mer med att skapa tillit och nå fram till människor som mår psykiskt dåligt. Vården ska uppfattas som ett erbjudande – inte ett hot.

Regeringen står, i och med utredarens förslag, inför ett vägval. Vi ser fram emot att statsmakten väljer demokrati och medinflytande framför tvång och repression, och att det nödvändiga tvånget minimeras.

Vi hoppas att regeringen Reinfeldt låter denna utredning försvinna in i glömska och att man till­sätter en utredning med seriösa direktiv inriktade på att lösa problem i stället för att skapa nya.

Per Sternbeck och Torsten Kindström