”Missbruket går inte att lösa ensam”

Joakim sitter med en kaffe vid ett av borden på Skyddsvärnets kansli på Hornstull i Stockholm. Han berättar att han har varit här några gånger förut, på den tiden när han bodde i en träningslägenhet. Idag är Joakim 51 år och arbetar med utveckling och produktion på ett företag där han precis har fått ett erbjudande om förlängning. Joakim har tagit sig en lång väg för att komma dit han är idag. För inte så länge sedan såg hans liv helt annorlunda ut.

– Det var i 40-årsåldern som det började på allvar. Först var jag helgdrickare sedan blev jag heldrickare. När alkoholen började ta över så gick det väldigt fort, jag satt på krogen hela dagarna och skrotade alla mina tillgångar. Familjen ställde upp så mycket som de orkade. Jag kunde inte sköta någonting, skämdes och ville bara försvinna. När jag valde spriten blev vart jag hamnade inte särskilt viktigt längre.

Blev hemlös och höll på att dö
Joakim blev hemlös och tog avstånd från nära och kära. Han beskriver perioden som mörk där han kom närmare och närmare avgrunden. Han drack dygnet runt, blev sjuk och höll tillslut på att dö. Någonstans där insåg han att det inte fungerade.

– Jag fick inget av alkoholen längre. Jag blev knappt full, bara sjukare. Det finns såklart andra droger att ta men jag har alltid föredragit alkoholen. En gång mötte jag en äldre narkoman som sa ”du är nog den sista alkoholisten", eftersom missbruk ofta är blandat med olika droger nuförtiden.

Joakim fick höra om träningslägenheter och liknande insatser tidigt i sitt missbruk men är tacksam för att han inte hamnade i sådana åtgärder då.

– Jag var inte på långa vägar färdig med supandet och hade inte kunnat sköta mig. Det går säkert att försöka hjälpa någon som var där jag var men för mig hade det inte gjort någon skillnad. Det gäller att hitta viljan att ta sig ur själv, sedan kan man be om hjälp, säger Joakim.

Gemenskap, behandlingshem och träningslägenhet
Joakim började vandringen upp ur missbruket på behandlingshem. Han insåg att 12-stegsmetoden fungerade, främst för att det gav en gemenskap.

– Man behöver andra människor, det går inte att lösa ensam, säger han.

Senare fick Joakim en träningslägenhet via Skyddsvärnet, vilket var ännu ett steg i rätt riktning.

– Det kändes bra att vara anonym. På behandlingshemmen och vid utsluss var det ständigt folk runt mig. I träningslägenheten kände jag mig som en vanlig medborgare och jag kunde själv välja om jag ville berätta om min situation.

Kontakten med kontaktpersonen, kraven på drogfrihet, att hyran skulle in och hushållet skötas var viktiga delar i återhämtningen.

– Om man känner det förtroendet och det stödet som jag fick av min kontaktperson så vill man inte bryta det. Det är svårt att säga varför en träningslägenhet gav mig så mycket, men jag tror att det handlar om helheten med överkomlig hyra, stöd och anonymitet.

Joakim fick hopp om framtiden och skrev in sig på universitetet. Idag har han ett jobb han trivs med och har nyligen tagit körkort.

Ett hål i bröstet
Joakim menar att alla människor har ett tomrum, sedan vad man fyller det där med är upp till var och en.

– Jag har ett hål i bröstet. Förut fyllde jag det med alkohol, idag fyller jag det med annat. Det finns inga genvägar i missbruket utan jag måste jobba med mig själv dagligen. Jag har blivit mycket lyckligare nu när jag inte behöver fundera på vad jag ska dricka.

* Joakim heter egentligen något annat.
Text: Rebecca Hagman, kommunikationsansvarig på Skyddsvärnet