Det kundovänliga SJ

Det kundovänliga SJ

SJ har inte så stor skuld i förseningarna som de beskyllts för, men bemötandet av kunder råder man över, och där har SJ utvecklats i alltmer kundovänlig riktning. Man utestänger dem som inte passar mallen, de som inte är så datakompetenta eller unga och friska längre. Och för övriga gör man det knöligare, så att bilen framstår som ett bekvämare alternativ. Men har SJ verkligen råd att göra sig av med så stora kundgrupper?

Biljettförsäljningen i städer som Lund, Helsingborg, Halmstad och Borås, städer med över eller nära 100.000 invånare har upphört. Inte heller förmedlar tobakshandlare som är ATG-ombud längre biljetter. Biljettautomaterna fungerar ibland inte, och om de gör det är det ofta långa köer. Biljettförsäljning ombord på tåget ansågs för dyrt och tidsödande och togs bort. Böter på 1.900 kronor på snabbtåg och 1.200 kronor på andra tåg skulle tas ut på om man inte hade biljett. Men det var troligen olagligt och SJ tvangs tillåta köp via mobiltelefon.

SJ borde lära av Danmark. Där har man ”Kort og Godt”-butiker vid stationerna, som säljer pressbyråvaror och biljetter. I Danmark finns den tryckta tidtabellen kvar, även om den kostar 25 kronor. I Sverige är Resplus avskaffat. I stället hänvisas till datasökning över nätet. Det blir oöverskådligare, tar tid att använda, och ofta är uppgifterna felaktiga. I Danmark visas också automatiskt vilka sittplatser som är reserverade.

SJ tar ut så mycket extra betalt av dem, som köper biljetterna på annat sätt än genom data, att det väl borde täcka merkostnaden. Varför då avveckla sådant som biljettexpeditioner? Det finns de som behöver personlig service. Med kortläsare tar det inte lång tid att sälja biljetter på tåget och argumentet att man inte vill hantera kontanter gäller inte då. För den som inte har kort heller kan man väl ha digital signering och faktura, som när man tar emot lastbilsgods.

Servicen för utlandsresor på telefon är neddragen till kontorstid, och biljettpriset så högt att de flesta väljer flyg. Köper man biljetter på nätet utomlands kostar det bråkdelen.

SJ:s spelliknande biljettpolitik stimulerar inte till spontant resande, eftersom man inte vet priset förrän man köper biljetten. Bättre vore några få kategorier, som högtrafik och lågtrafik. För att kunna få en billig biljett måste man köpa tre månader i förväg. Då kan det vara svårt att planera tiden. Då kanske man inte tar tåget alls.

Som statligt ägt borde SJ vara mer folkets järnväg och inte så tydligt annonsera sin ovilja att vara till tjänst för alla och inte bara för några få grupper. Staten ställer i aktieägardirektivet endast vinstkrav. Kravet på servicevänlighet borde vara viktigare.