Maktdelning i det svenska statsskickat

Demokratiprincipen vs maktdelningsprincipen 

Vi har i Sverige traditionellt sett haft ett svagt konstitutionellt rättighetsskydd. Makten har varit koncentrerad till regering och riksdag. Domstolarnas roll har i detta perspektiv spelat en underordnad roll. Bara det faktum att domstolarna och förvaltningen delade kapitel i regeringsformen för bara några år sen är en tydlig fingervisning på hur nära sammankopplade exempelvis Regeringsrätten som dömer i förvaltningen och Högsta domstolen som dömer i allmän domstol. Regeringen ska inte ha något inflytande över domstolarna som ska vara autonoma liksom andra som utövas makt i samhället. 

Vi har haft centraliserad folkstyre i Sverige likt Rousseaus la volonte general 

För Rousseau stod inte individen i centrum och avnjöt något direkt individuellt skydd. Rousseau ansåg snarare att kollektivet som sådant skulle skyddas genom den allmänna viljan - la volonte general. Som kanske passar i homogena mindre samhällen där viljorna är samstämmiga i allt väsentligt. Dagens samhälle ser knappast ut som på Rousseaus tid, med multikulturella inslag och många minoriteter. Thomas Hobbes var snäppet värre när det gällde att tilltro sig till en suverän. Hobbes menade att suveränen var odelbar och allsmäktig. I och med samhällskontraktet så accepterade man också suveränens vilja. 

Maktdelningsprincipen - lagstiftande, verkställande och dömande makt

John Locke var först att vilja dela den offentliga makten i samhället. Lockes maktdelning tog dock i första han sikte på den lagstiftande makten som han menade med nödvändighet måste delas för att inte missbrukas. Ligger all makt i en hand kommer den missbrukas menade filosofen och draget ligger i människans natur. Baron de Montesquieu tog maktdelningsläran ett steg länge och förfinande Lockes teorier om den rättsliga makten i samhället. Montesquieu menade att man för att kunna få ett rättvist och okorrumperat statsskick måste dela den lagstiftande makten, från den verkställande makten och den dömande makten. Applicerat på svenska förhållanden är den lagstiftande makten, Rikskagen och den verkställande makten, Regeringen och som bekant är domstolarna den dömande makten. 

Maktdelning i USA

I USA har maktdelningsprincipen rått sedan länge. Genom att Presidenten, Kongressen och Supreme Court delar den offentliga makten och granskar varandras förehavanden med VETO-röst så får man maktdelning i sin skära form. Man kontrolleras makten genom checks and balances som det kallas.

Sveriges nya maktdelning i statsskicket

Sverige har inte haft maktdelning i statsskickat i den mening som Montesquieu avsåg även om det redan efter det gustavianska väldet delade makten för att förhindra diktatorliknande envåldshärskare. Under större delen av 1900-talet har vi haft ett rött styre i Sverige där tilltron till suveränen eller staten är stor. 1974års nya regeringsform gjorde inte maktdelningen enklare, tvärtom kom bestämmelser som gjorde det svårt att pröva lagar, lagranskningen var fackulativ osv. En reformerad grundlag och förekommande lagförarbeten med grundlagsutredningen bland annat och ett omfattande lagstiftnings- och moderniseringsarbete ledde 2010 fram till ett paradigmskifte i svensk maktdelningshistoria. Lagrådets lagranskning i 8 kap. RF gjordes obligatoriska, där kan man säga att lagstiftningsmakten fått en hårdare reglering. Domstolarna skiljdes, som nämnts, från förvaltningen och gjordes autonoma. Och den kanske viktigaste ändringen är slopandes av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet i RF som nu innebär att lagar och förordningar kan prövas mot sin grundlagsstridighet utan att frågan ska vara uppenbar. Vi kan idag säga att vi a la Baron de Montesquieu har ett mått av maktdelning i det svenska statsskicket.