Idéer om urban krigföring utmanas av kriget i Ukraina

I en ny vetenskaplig artikel beskriver Kristin Ljungkvist, universitetslektor i krigsvetenskap, vilken typ av urban krigföring som förs i Ukraina. Hon analyserar även skillnaderna mellan kriget i Ukraina och den typ av urban krigföring som förväntats och planerats för av västerländska militärorganisationer och strateger.
– Kriget i Ukraina speglar varför krig hamnar i städer, men förfarandet och kontexten överensstämmer inte med hur man förställt sig det framtida urbana kriget, säger hon.

Kriget i Ukraina har i stor utsträckning koncentrerats till städer, men kontexten för den urbana krigföringen stämmer inte alls överens med den typ av krig i stadsmiljö som framför allt USA, Storbritannien och Nato föreställt sig och tränat för.

– Det finns ganska stora diskrepanser mellan det man sett framför sig och det vi nu ser i Ukraina, säger Kristin Ljungkvist.

I vissa avseenden har den urbana krigföring i Ukraina mer gemensamt med medeltida än modern krigföring, menar Kristin Ljungkvist.

– Medan Ryssland driver en brutal kombination av belägringskrigföring med tung och urskillningslös beskjutning av städer, har Ukraina utvecklat ett effektivt urbaniserat försvar, inte bara genom att använda stadsmiljön till sin fördel, utan genom att nyttja städer som fästningar och operationsbaser, förklarar hon.

Svårt att undvika urban krigföring

Under efterkrigstiden fanns en idé om att strid i städer kunde undvikas. Men efter Mogadishu 1993 och Groznyj året därefter har västerländska militärstrateger alltmer börjat se urban krigföring som oundviklig och utvecklat sina doktriner därefter.

– Det man föreställt sig är att de framtida urbana krigen kommer att utkämpas i dysfunktionella megastäder i den globala södern där det finns utbredda informella bosättningar och slumområden, eller i städer i utvecklingsländer drabbade av inbördeskrig. Man tänker sig att västerländska soldater kommer att skickas till städer långt utanför den västliga kontexten för att möta rebeller eller terrorister, säger Kristin Ljungkvist.

Den bild som kriget i Ukraina visar är i stället att kriget förs i välmående funktionella städer i Europa, där det är två konventionella arméer som möts.

– Här ser vi den ryska armén som går in och struntar i krigets lagar och bombar civila mål som bostäder och landmärken, medan ukrainarna använder stadsmiljön som skydd. Det är mycket långt ifrån den kontext som Nato, USA och Storbritannien tänkt sig att det urbana kriget ska utspela sig i när de utvecklat sina handböcker och doktriner för urban krigföring, säger hon.

Metoderna för krigföring i stadsmiljö känns igen

Men även om den urbana krigföringen i Ukraina inte återspeglar den typ av sammanhang som förutsetts av västerländska militära organisationer, är själva metoderna för krigföringen inget som förvånar. Genom historien har städer blivit slagfält när en svagare part i konflikten aktivt väljer att dra fördel av staden som ett naturligt fäste.

– De ukrainska styrkorna har verkligen gjort det och utvecklat en effektiv strategi för försvar av städer. De har också uppmanat civila att beväpna sig och göra motstånd, vilket är problematiskt i flera avseenden, inte minst eftersom det gör civila till potentiella mål, säger Kristin Ljungkvist.

Urbicid - förstörelse av städer

Rysslands modell för urban krigföring känns igen från både Tjetjenien och Syrien.

– Föreställningar om "collateral damage" är långt ifrån tillräckliga för att förstå Rysslands urbana krigföring. Det handlar om urbicid - eller stadsmord på svenska - en avsiktlig förstörelse av städer.

Termen hänvisar inte bara till krigets inverkan på städer, eller till staden som en arena för våld, utan till en viss form av våld i och mot städer.

– Den ukrainska urbaniserade försvarsstrategin, i kombination med Rysslands bristande respekt för krigets lagar - inriktning mot civila och avsiktliga attacker mot städer och den byggda miljön - blir en exceptionellt dödlig mix, säger hon.