Nyhet -
Från bestridande till etablerande av sjökontroll
Historiskt har tyngdpunkten i Försvarsmaktens uppgifter i sjödomänen legat på att bestrida angriparens sjökontroll. Nato-medlemskapet lär ändra detta till att delta i Natos etablerande av sjökontroll. Det är en av slutsatserna i memot Natomedlemskapets konsekvenser för sjödomänen som forskare på FOI har skrivit.
Memot är skrivet på uppdrag av Försvarsmakten och är i första hand avsett för att stimulera diskussion snarare än att ge konkreta förslag till lösning.
– Som en av strandstaterna runt Östersjön finns det en förväntan på att Sverige ska vara en Nato-medlem som tar ett stort ansvar på Östersjön. Till exempel delta i Nato-operationer för att skydda sjötransporter, västlig infrastruktur och resurser. Nato-medlemskapet underlättar sjöövervakning, sjölägesbild och situationsförståelse, säger forskningsledaren Jan Henningsson som skrivit memot tillsammans med biträdande analytikern John Welsh.
Luftherravälde allt viktigare för sjökontroll
Forskarna har bland annat tittat på teknikutvecklingen.
– På ett litet hav som Östersjön kommer det att bli allt svårare att verka fritt till sjöss. Teknikutvecklingen gynnar den part som försöker bestrida motståndarens sjökontroll. Till exempel med sensorer som flyger eller befinner sig i rymden, långräckviddiga projektiler och obemannade farkoster. Kontroll av luftrummet är därför viktigare än någonsin, även för att genomföra ubåtsjakt, minröjning och eskort, säger Jan Henningsson.
Enligt forskarna talar detta för att Försvarsmaktens ytstridsplattformar behöver få ökat skydd.
– Huruvida detta bör ske genom materiella åtgärder, metoder eller koncept, eller genom en kombination av olika åtgärder är en fråga för fortsatt utveckling. Det är även viktigt att följa och analysera hur balansen mellan hot och skydd utvecklas och vilka konsekvenser detta får för exempelvis utformning av fartyg. Som exempel pågår mycket intressant utveckling av skyddssystem baserade på laser i flera västländer, säger Jan Henningsson.
Två scenarier
I memot har forskarna även två scenarier:
- Hybridkrigföring under en säkerhetspolitisk kris
- Kollektivt försvar vid ett väpnat angrepp
– Vi har valt dem eftersom de lyfter fram delvis olika aspekter. Försvar mot väpnat angrepp är i huvudsak dimensionerande för stridskrafternas utformning. Hybridkrigföring ställer särskilda krav på framför allt samordning av olika aktörers resurser och upprätthållande av beredskap och tillgänglighet över tid, säger Jan Henningsson.
