Nytt intresse för att dölja förband från upptäckt

Under kalla kriget hade Försvarsmakten stor kompetens i att dölja förband. Därefter har kunskapen inte ansetts lika viktig, men nu är den åter högaktuell. Forskare på FOI har undersökt hur dagens moderna teknik påverkar möjligheten att dölja förband från att upptäckas av angripare.

– När det kalla kriget pågick hade vi i Sverige ett starkt flygvapen. Vi utgick från att fienden var en stor och resursstark aktör, och för att klara oss behövde vi på olika sätt gömma våra flygplan, säger Hans Kariis som är forskningsledare på avdelningen för telekrig i Linköping.

Det byggdes krigsflygbaser där vägar kunde användas som landningsbanor och där det gick att tanka på parkeringsfickor i skogen.

– För att fienden inte skulle veta var flygplanen stod hade vi skenmål som såg ut som Viggen, byggda av stålrör och tyg. Man satte en gasolbrännare på motorns plats för att generera värme och på så sätt lura motståndarens värmesensorer, säger Hans Kariis.

Efter Sovjetunionens kollaps ändrades Sveriges försvarspolitiska inriktning och fokus flyttades till fredsbevarande insatser i utlandet. Kunskapen om att gömma sig och lura fienden med skenmål föll i glömska.

Skenmål kan lura drönare

Nu har det säkerhetspolitiska läget förändrats igen, samtidigt som den tekniska utvecklingen gått snabbt, inte minst genom att drönare börjat användas i krig.

Hans Kariis har tillsammans med forskarkollegorna Jonas Rahm, Lars Bohman och Fredrik Näsström på uppdrag av Försvarsmakten gjort en förstudie om hur utvecklingen av sensorer påverkar möjligheten att dölja och skydda förband, och hur olika skydd kan utvärderas.

– Använder man drönare eller satellit så kan man se vad det är för typ av förband genom hur fordonen ställs upp; om det är ett flygbasförband, ledningsförband, artilleriförband och så vidare. Vilseledning kan användas för att få motståndaren att tro att ett högprioriterat mål är något annat, och vice versa. Det kanske går att ställa upp förbanden på ett annat sätt, eller göra låtsasförband med skenmål, säger Hans Kariis.

Skenmål kan få motståndaren att slösa dyrbar ammunition på exempelvis ett tygflygplan.
För att kunna värdera hur väl ett skydd fungerar behöver man veta vad fienden har för sensorer. I Rysslands pågående krig mot Ukraina används spaningsdrönare med kameror i stor utsträckning av båda sidor.

– För att skydda sig mot dem gäller det att veta vad drönarna har för kameror. Letar de efter värme så måste man efterlikna värmen för att bygga trovärdiga skenmål. Radarsensorer kan användas för att se genom moln och i mörker. Sensortekniken går snabbt framåt och drönarna gör att en motståndare kan komma närmare och dyka upp mer oväntat än tidigare.

Kombination vilseleder motståndare

Databehandlingen av bilderna är en annan aspekt. Numera finns det automatiska algoritmer som kan upptäcka mål i en bild mycket snabbare än en människa.

Det svåraste är ändå att upptäcka drönarna, och därmed veta när man är hotad, menar Hans Kariis.

Att dölja och skydda förband är betydligt svårare nu än på sjuttio- och åttiotalet.

– Men det är inte omöjligt. Vår viktigaste slutsats är att det åter är relevant att ha den här förmågan att vilseleda fiendens sensorer. Då är det bra med en kombination av att dölja det som är viktigt och framhäva det som inte är viktigt, för att skapa vilseledning.

Nästa steg är att testa olika sorters skydd – dels i form av digitala modeller av stridsfält, men också genom försök i verkligheten.

– Då maskeras ett antal fordon och så får soldater gå över fältet, och så ser vi på vilket avstånd de upptäcker fordonen.