Referat: Säkerhetspolitiska vägval i Sydkaukasien

I ett seminarium förra veckan diskuterades säkerhetspolitiska vägval i Sydkaukaisen. Här har Hanna Waerland-Fager, Programansvarig för unga, fred, säkerhet och försvar, Folk och Försvar, skrivit ett referat om vad som sades på seminariet samt hur valet i Georgien som hölls efter seminariet, den 31 oktober, gick.

Länderna i Sydkaukasien ligger högt upp på den utrikespolitiska dagordningen. Lördagen den 31 oktober gick den georgiska befolkning till valurnorna för att rösta i landets parlamentsval. Det sittande regeringspartiet Georgisk dröm fick runt 48 procent av röstarna och vill nu bilda egen regering. Flera oppositionspartier, däribland det näst största partiet Enade Nationella Rörelsen och före detta presidenten Mikhail Saakashvili, avvisar dock valresultatet med hänvisning till valfusk. Större protester har sedan i lördags ägt rum i huvudstaden Tbilisi. Samtidigt pågår för närvarande en väpnad konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan över det omstridda området Nagorno-Karabach. Konflikten har varit låst sedan kriget i början på 1990-talet men för över en månad sedan blossade konflikten upp igen med intensiva strider. Ingen fredlig lösning verkar ännu vara möjlig, trots flera försök till vapenvila.

De mindre staterna i Sydkaukasien mellan Svarta havet och Kaspiska havet är placerade mellan de regionala stormakterna Ryssland, Turkiet och Iran – länder som både historiskt och än idag har säkerhetspolitiska intressen i regionen. Med anledning av Sydkaukasiens säkerhetspolitiska aktualitet anordnade Folk och Försvar tisdagen den 27 oktober ett seminarium om regionen med fokus på Georgiens politiska utveckling, konflikterna i regionen och stormakternas säkerhetspolitiska intressen.

Fem talare deltog under tisdagens webbsända seminarium. Sveriges före detta ambassadör i Tbilisi, Martina Quick, inledde seminariet med ett anförande om Georgiens politiska utveckling sedan kalla krigets slut. Hon talade framförallt om landets reformprocess sedan Rosenrevolutionen 2003 då Saakashvili och hans parti tog makten och genomförde viktiga demokratiska reformer, däribland ett omfattande antikorruptionsarbete. Hon lyfte även Georgiens associationsavtal med EU som funnits på plats sedan 2014 och arbetet med att normalisera relationerna med Ryssland efter kriget 2008.

Närmandet till EU består av en bilateral reformagenda för att fördjupa Georgiens politiska och ekonomiska integration med EU:s medlemsländer. Takten i reformarbetet har under den senaste tiden däremot minskat, vilket Martina Quick lyfte beror på att de reformer som kvarstår är svåra och komplexa i den georgiska kontexten. De innefattar exempelvis fattigdomsbekämpning, jämställdhet och minoritetsrättigheter samt rättsväsendets oberoende. Lagstiftningen finns i många delar på plats, men implementeringen släpar efter.

Martina Quick framhävde att Georgien, en ung demokrati som har påverkats av hård yttre press, ändå har genomfört flera viktiga reformer på en relativt kort tid. Arbete återstår och en synnerligen stor utmaning är medborgarnas låga förtroende för politiker och samhällets institutioner, samt den inrikespolitiska polariseringen mellan regeringspartiet och oppositionen. Mycket tid läggs på politiska anklagelser, vilket i sin tur gör landet svagare gentemot yttre påverkansförsök.

Efter Martina Quicks anförande talade Jakob Hedenskog, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, om säkerhetspolitiken i regionen och de regionala stormakternas intressen. Ryssland, Sydkaukasiens stora granne i norr anser att de postsovjetiska länderna ingår i dess säkerhetspolitiska intressesfär. För kaukasiens del lyfter Ryssland i sin militärdoktrin från 2015 den överhängande risken med en Nato-utvidgning i regionen och framförallt hotet kring Georgiens nära Nato-samarbete.

Ett annat överhängande hot mot Ryssland anses vara ländernas färgrevolutioner, både Georgiens steg mot demokrati efter Rosenrevolutionen och de senaste årens utveckling i Armenien med samhällsrevolutionen och maktskiftet 2018. Jakob Hedenskog lyfte även Rysslands vilja att konflikterna i regionen ska vara olösta för ländernas fortsatta beroende till Ryssland, både politiskt och ekonomiskt och för att undvika Azerbajdzjans allt närmare samarbete med Turkiet.

Ryssland har ökat sitt inflytande i de omstridda utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien samtidigt som Azerbajdzjan under de senaste åren kraftigt har ökat sin militära kapacitet i relation till Armenien. Turkiet har gynnats av ett allt starkare Azerbajdzjan.

Avslutningsvis lyfte Jakob Hedenskog stormakternas ageranden i den nuvarande konflikten i Nagorno-Karabach där Turkiet har haft en högljudd roll medan Ryssland har agerat mer försiktigt i sina uttalanden och sin involvering. Den tredje regionala stormakten Iran har traditionellt goda relationer med både Armenien och Azerbajdzjan och vill stävja konflikten i Nagorno-Karabach.

Nästa talare under seminariet, Henry Wathen, fortsatte med ett anförande om konflikter och konflikthantering i regionen. Han var tidigare utsänd av Folke Bernadotteakademin till EU:s observatörsinsats i Georgien och arbetar för närvarande med ledarskap och samarbete i fredsoperationer vid myndigheten.

Henry Wathen tittade tillbaka i historien 100 år för att rama in och förklara bakgrunden till de konflikter vi ser i Sydkaukasien idag, redan från den ryska revolutionen och hur administrativa gränslinjer och nationsgränser har påverkat spänningarna i regionen. Under den turbulenta tiden under 1990-talet i samband med Sovjetunionens fall berättade han om att konflikter blossade upp i alla tre områden Abchazien, Sydossetien och Nagorno-Karabach, på grund av det maktvakuum som då uppstod. Närvaron av det internationella samfundet och olika konflikthanteringsmekanismer möjliggjorde dock temporära lösningar på konflikterna och internationella observatörsinsatser etablerade runt gränsområdena, både från EU och OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa).

Henry Wathen lyfte att de låsta konflikterna i regionen under många år har präglat regionen i sin helhet. Ryssland ställning i multilaterala organisationer, exempelvis vetorätten i FN:s säkerhetsråd, ledde till att OSSE inte kunde fortsätta sin observatörsinsats runt Sydossetien medan EU har kvar sin insats. De främsta utmaningarna för de internationella aktörerna på plats är att nå ut till befolkningen om att förstå insatsernas verktyg och uppdrag. Han sa: ”folk på marken vet ibland inte skillnaden om det är en valobservatör som kommer till deras by eller om det är en EU-observatör som kommer”, där frågan då blir om insatserna finns på plats för konflikthantering eller om de har ett politiskt mandat att verka inom.

Näst på tur under seminariet var politiska kommentarer och perspektiv från riksdagsledamöterna Kerstin Lundgren (C) och Arin Karapet (M). Kerstin Lundgren inledde med att lyfta vikten av ett valresultat som kan accepteras av den Georgiska befolkningen där det nya valsystemet mot ett proportionellt valsystem kan vara positivt för att fler röster ska få komma till tals. Det som händer i Nagorno-Karabach har även påverkat valrörelsen i Georgien där en konfliktyta öppnas och flera frågetecken kring landets fortsatta relationer med Armenien och Azerbajdzjan balanseras på en skör tråd.

Arin Karapet fortsatte med att lyfta att Sydkaukasien är en region som många inte känner till särskilt väl, både dess historia och konflikterna idag. En betydande händelse som präglar dagens konflikt är folkmordet i Armenien som än idag förnekas av Turkiet och Azerbajdzjan. Han framhävde att Nagorno-Karabach är ett tydligt exempel på hur stormakternas inflytande delvis handlar om att spela länderna emot varandra för sin egen vinning. Konflikten handlar inte endast om landremsor längre utan om politiska intressen, där de regionala stormakterna har betydande intressen.

Seminariet avrundades med en gemensam fråge- och diskussionsstund där den första frågan berörde coronapandemins effekter på parlamentsvalet i Georgien och den andra om Sveriges roll i konflikterna i regionen, exempelvis under det kommande ordförandeskapet i OSSE. Martina Quick lyfte att valdeltagande kan bli mindre på grund av pandemin och att det med stor sannolikhet gynnar Georgisk dröm och Kerstin Lundgren framhävde att en stor majoritet av kandidaterna till parlamentet är företagsledare i respektive region.

Rörande Sveriges roll i konflikten lyfte Kerstin Lundgren att ordförandeskapet i OSSE blir en utmaning då organisationen är konsensusbaserad och innefattar en stor turbulens, där förväntningarna är relativt små. Det viktiga blir Rysslands vilja att lösa konflikten. Arin Karapet poängterade att Sverige möjligtvis kan ha en betydande roll genom diplomati och sin konsensuskultur – att få parterna att sätta sig ner och diskutera en lösning.

Folk och Försvars seminarium om Georgien och Sydkaukasien lyfte flera viktiga perspektiv gällande framtida säkerhetspolitiska vägval för länderna i Sydkaukasien. Under det kommande året kommer Sverige leda Minskgruppen och OSSE:s arbete, den multilaterala organisation som har en framträdande roll för regionens konflikter. Här kan Sverige spela en viktig roll, samtidigt som de regionala stormakternas inställning och involverande oundvikligt kommer bli den viktigaste faktorn för regionens säkerhetspolitiska utveckling.

Hanna Waerland-Fager
Programansvarig för unga, fred, säkerhet och försvar, Folk och Försvar